Ärlighet varar längst! Eller?

Jag ska vara ärlig, det brukar jag försöka att vara. Jag ska vara naken, det brukar uppskattas. Blotta känslor, verkligheten som den faktiskt ser ut. Här finns ingen förskönad bild av någonting och jag vill inte få någon att tro något som inte är sant och äkta.

Jag har gått upp 20kg. Det måste vara en hel del vätska för senaste veckan ökade jag nära på 1kg varannan dag. Var annan dag! Fingrarna ömmar och det tar emot att knyta handen. Ungefär som att man legat konstigt och blodet försvunnit ur den delen av kroppen, och när det ska rinna till igen börjar det kännas smått abstrakt och obehagligt. Det är jag det. Fingrarna alltså, från morgon till kväll.

Imorse ringde inte Nilles väckarklocka och han vaknade vid samma tid han brukar gå hemifrån. Snabba ryck. Snabba ryck finns inte med i min vardag längre. Det är helt enkelt inte genomförbart. Simple as that. Jag gjorde mitt bästa med att hjälpa till i alla fall. Viking fick ny blöja, kläder och lite mammagos, en macka och han klagade inte. Efter knappt 10 minuter är både han och Nille redo att sticka. Efter knappt 10 minuter känner jag hur tårna har börjat skava mot varandra och ser samtidigt stödstrumporna ligga och hånle mot mig på sängkanten. ”Där ser du vad som händer om du glömmer oss!! viskar dem”. Fan, tänker jag. Vinkar av familjen och känner illamåendet smyga sig på i samma veva som jag låser dörren. Lugnet har lagt sig och kroppen börjar göra sig påmind. In på toaletten, kräks upp vattnet jag hivat i mig under natten och morgonen. Det är precis som det ska vara. Går in i sovrummet och sätter mig i sängen. Lyckas dra på mig strumporna, det är ett nödvändigt ont. Men att klä på mig resten av kläderna är alldeles för ansträngande bara i tanken, så jag väljer att lägga mig ner och försöka sova lite till istället.

Att ta sig ur sängen är ett stort projekt för mig. Naket och ärligt. Det känns som att någon har tagit en slägga och drämt mig rakt i underlivet. Alla benfragment är lösa och skaver, trycker och gnider sig mot varandra. I huvudet kan jag både se och höra hur de krasar framför mig. Bilden motsvarar hur isflaken ligger i ojämna bitar och trängs om platsen i havet. Det är mitt bäcken det. Jag får bita ihop för att inte börja gråta eller skrika varje gång jag behöver vända mig i sängen. Det är svårt. Smärtan är fruktansvärd. Som om allting har gått sönder inuti mig, och det är helt normalt.
En väninna till mig blev också sjukskriven för foglossning i början av sommaren. Foglossning och förvärkar. Det blev inte godkänt av Försäkringskassan. Jag ska vara tacksam, jag är tacksam som fick beviljat ¼ dels sjukskrivning. Jag har ju endast foglossning och inga förvärkar. Tack Försäkringskassan! Ni bidrar till att öka på den ekonomiska press och stress man så självklart borde få slippa när man redan mår dåligt. Bra jobbat!

Humöret är en bergochdalbana som aldrig hade blivit erkänd av någon myndighet i hela världen. Denna attraktion hade gett folk skador för livet. När jag hämtar Viking på dagis kör jag på en mindre väg där man ofta får släppa förbi bilar, stanna själv eller köra. Det är trångt och man turas åt. En billist som jag stannat för vinkar ett tack samtidigt som han kör förbi mig. Jag blir så rörd att jag blir tårögd och får ta ett djupt andetag för att inte börja gråta. Samtidigt kan samma händelse, där billisten bara kör förbi mig utan att ”tacka”, leda till att jag blir så förbannad att jag vill vända om och jaga rätt på idioten och banka i honom ett och annat om hur man uppför sig i trafiken. En balansgång som heter duga, där pendlingen sker med några sekunders intervall. Jag ska inte köra bil längre heller. Inte egentligen. Inte långa rundor åtminstone. Blodtrycket ligger på 90/40 och till och från tappar jag fokus och måste lägga mig ner för att inte försvinna bort. Inte dagligen, men tillräckligt ofta för att det ska bli ett problem. Fast det är ju ett friskhetstecken att ha lite lägre blodtryck, så jag ska känna mig tacksam. Tack kroppen!

Vill be om ursäkt för mitt bittra och gnälliga inlägg. Eller? Nej, jag har egentligen bara återgett en del av vardagen så som den ser ut just nu. Utan att överdriva. Naket och ärligt. Äkta. Men ett barn är värt allt och jag känner kärleken genom all ångest och smärta. Det gjorde jag aldrig när jag väntade Viking. Men det är en annan historia. En historia som återföljs av förlossningsdepression och svårigheter att förstå att jag nu blivit mamma. Nu är det annorlunda och jag älskar båda mina barn. Hela tiden!
Ska bara lära mig att älska mig själv också, sen kan jag sväva på rosa små moln som alla andra lyckliga familjen gör. Låter som en plan. Eller? Naket och ärligt? Jag tycker det låter som skitsnack… Inte helt äkta i alla fall.
Jag är nu gravid i vecka 38 (37+0). Drygt 20 dagar kvar till beräknad födelse.