Vafan!? Ungens hår är ju grönt!!

Viking är mammig på nätterna. Bara mamma som gäller. Igårkväll körde vi en annan teknik där bara pappa gick in till honom. Viking skrek och ropade på mig flera gånger och jag stod utanför och bet ner samtliga tio fingrars naglar. Ett par gånger var jag på väg in men blev snabbt och diskret utsjasad av Nille, utan att Viking hann få syn på mig. Varför ska det vara så svårt att stå emot? Samtidigt hade jag gjort Nille en otjänst om jag gått in i rummet när han precis stått och förklarat för lilleplutt att ”mamma sover” eller ”mamma kan inte nu” osv. Det tog inte lång tid, även om det kändes som en evighet, tills han faktiskt gav med sig och kunde komma till ro. Nille gick in till honom ett par gånger efter varandra då han pep till, men han insåg ganska snabbt att jag inte skulle komma och att pappa gick lika bra. Det har varit en mycket jobbig tid senaste två veckorna. Kantad med sjukdom, trots, stress och gravidkrämpor. Viking har haft kladdiga ögon, plötslig 40,7 graders feber, dregglat som tusan och varit otroligt gnällig och krävande. Nätterna har varit katastrof! Tro det om man inte mår bra, då får man gnälla. Men jag har inte heller mått toppen och bitvis har det känts som om jag använt mina absolut sista krafter för att ta hand om honom. När Nille sedan har kommit hem från jobbet har jag brutit ihop och gråtit av utmattning. Han stannade hemma med mig ett par dagar, lite utspritt, för att kunna ge mig avlastning och samtidigt vara rättvis mot Viking. Det gör så ont i mig att se Viking sträcka sina armar mot mig, vilja komma upp i min famn, och neka honom detta för att ”mamma kan inte, mamma har ont”. När han själv drar fram skor och ytterkläder och pekar på dörren och gnäller ”ut ut” och jag även då får neka honom eftersom jag knappt klarar av trapporna i egen person. Än mindre vågar jag gå ut med honom själv just nu. Jobbiga dagar har det varit. Är så glad att jag har Nille. Han har verkligen varit ett enormt stöd för mig.

Idag är Viking på dagis igen. Peppar peppar, jag är så fruktansvärt nervös och stressad över att få det där samtalet från dagispersonalen att ”Viking mår nog inte så bra”. Det skulle inte förvåna mig. Det känns som om han har varit på dagis ungefär varannan vecka sedan han började där i våras. En vecka sjuk, en vecka dagis, en vecka sjuk osv.. Det är ju samtidigt förståeligt men just nu hade det varit jäkligt bra om han kunde hålla sig kry tills lite efter lillebror har kommit. Blir tungt när det hopar sig och allting kommer på en gång. Men hej, det är väl så det är att vara småbarnsförälder!

En lustig historia vill jag i alla fall bjuda på. Under veckan som varit har Vikings hår ändrat nyans. Från vitblond till aningen gråare och för att sedan bli alltmer grönt. Först skyllde vi på ljussättningen, men sedan blev det alltmer tydligt. Håret var blågrönt på honom. Varför? Den enda anledningen vi kunde komma på var hans mössa. Men jag tvättar alltid mina tyger innan jag syr i dom. De ska inte färga av sig! Men hans mössa är grön, det måste vara den. Tog fram en annan mössa som jag sytt som är blå. Kanske, tänkte vi, kan det vara så att när det regnat och mössan blivit blöt så har den färgat av sig då. Hm… så igår åkte vi en runda till Mobilia för att köpa en ny jacka till Viking. Inne i affären var det varmt så kläderna fick ju åka av. Den blå mössan också. Men herregud!! Håret är ju super grönt! Vad fan har vi gjort? På med mössan igen! Vi framstod som två idioter till föräldrar som färgat sin sons hår grönt! Åh, vad jag skämdes över de blickar vi hann få. Väl hemma igen gick tankarna på högvarv. Uteslutningsmetoden. Båda mössorna blev kastade i tvätt och sedan skulle jag tvätta håret på honom noga, noga. Undrar vad de kommer säga på dagis? Men jag badade med honom och tvättade hans hår åtskilliga gånger, både med barnschampo men också med mitt egna, samt en gång lite försiktigt med ett mjällschampo. Totalt tvålade jag, masserade noga och tvättade ur håret sju gånger. Det gröna försvann inte helt, men tonades ner en aning. Nille och jag hade vilda funderingar kring varifrån han fick det gröna håret ifrån. Att det dessutom blev värre och värre för varje dag som gick vittnade ju om att vi inte hade hittat orsaken. Jag tvingade honom att googla på ”grönt hår” och ”sjukdom”, för lilleplutt var ju trots allt oerhört gnällig och hade haft diffusa febertoppar osv. Långsökt, jag vet. Sedan slog det mig plötsligt, även om det kanske var ännu mer långsökt, att Vikings påslakan och örngott var nytt. Svart bomull med vita fina moln på. Använt en gång förut och var definitivt tvättat innan användning, men kan det inte vara så att svart blir grön/blått vid fällning? Och har inte Viking haft feber och svettats mycket på sin kudde? Och om inte annat har han åtminstone dregglat ner den på kvällarna så att den varit ordentligt fuktig och vi fått ta ur innerkudden och torka den? Jo. Men ändå långsökt. Vi bytte ändå till andra sängkläder (vita) och lade allt annat i tvätten. På kvällen gjorde jag ett test. Jag lade först den gröna mössan i blöt och kramade ordentligt. Klart vatten… Jag tog då den andra mössan och gjorde samma sak. Klart vatten… något grumligt kanske, men den var å andra sidan inte tvättad på länge. Sist tog jag örngottet med de svarta molnen. Handfatet blev gråblått. Här har vi det!! Här är orsaken till Vikings grönblå hår, utbrast jag! Inte konstigt att han blivit mer och mer grön i håret när han legat fler och fler nätter på en sådan färgpaljett. Är väldigt glad över att ha hittat orsaken, det hade vi annars grubblat länge på och Vikings hår hade förmodligen fortsatt att bli mer och mer grönt.  

Gnällröv.

Trött. Tröttare. Tröttast. Tung och otymplig. Jag orkar ingenting. Vill bara sätta mig och sy lite kläder till pojkarna. Det enda som får mig på andra tankar där jag slutar tänka på smärtan. Har klippt ut massor, men overlocken krånglar såklart och står nerpackad i bilen redo för att åka på service. Typiskt. Tur att jag hann färdigt med alla beställningar i alla fall. Till råga på allt har Viking kladdiga, röda ögon och är hemma från dagis. Dubbelt jobb. Hur är det meningen att man ska orka ta hand om ett barn om man inte ens kan ta hand om sig själv? Bara undrar. Jag vet ju att jag har satt mig själv i den här situationen, men kan ändå inte låta bli att fundera över det. Man kan ju aldrig veta hur man kommer må. Om man blir sjuk, om något olyckligt händer i vardagen, om ekonomin kraschar, förhållandet blir lidande osv? Det går knappast att försäkra sig mot allting ju? Finns de som har det tusen gånger värre än jag, vad har de för alternativ? Finns det några livlinor egentligen?
Känner mig smått isolerad i min kropp. Får panik emellanåt. Svårt att anpassa sig även om det kommer smygande. Det är ju förändringar som inte är medvetna eller önskade. Gnäll, gnäll, jag vet. Men just nu struntar jag i om jag är dryg eller löjlig. Gnällig eller fånig. Tröttsam. Tråkig. Bör hålla klaffen. Etc. Må så vara, men jag har ont och jag är fett trött på att vara tjock och hormonell. Punkt.

- Mamma kör fort!!

Det är nog många inlägg som jag börjat med att nämna om tiden, att den går så himla fort. Men det gör den faktiskt, och det är nog extra märkbart när man har barn. Det händer stora grejer i utvecklingen hos Viking med bara dagars mellanrum. Fantastiskt!

I början av sommaren kunde han inte säga mer än ett par enstaviga ord och knappt det. Går man tillbaka en månad från nu, så började hans ordförråd fyllas på i rasande takt. Nu säger han nya saker varje dag. Alldeles speciellt fantastiskt är det ju såklart när han börjar lägga till ord efter varandra. Igår i bilen sa han sin första ”riktiga” mening.
- Mamma kör fort!
Jag höll nästan på att köra av vägen så överraskad jag blev. Stolt till tusen också, även om det kanske inte är den bästa meningen ”att mamma kör fort” som man vill att han ska säga till andra människor, haha. Men det väcker en tanke om att man nog får passa sig lite för vad man säger här hemma. Han fångar upp allt och sen kommer det när man minst anar det. På dagis hade han uttryckt att ”mamma sjuk” flera gånger. Det är tråkigt att han ska behöva lida för att jag inte orkar med honom. Jag har dock aldrig sagt till honom att jag är ”sjuk” utan bara att ”mamma har ont”. Då är det ganska fantastiskt att han gör den kopplingen själv mellan orden ”ont” och ”sjuk”. Jag har försökt åtaliga gånger att förklara för honom att det ligger en bebis i magen, men jag tror att det är alldeles för abstrakt för en 21 månaders att förstå. Han har förstått vad bebisar är, att bebisen ska sova i spjälsängen, att de små napparna är bebisens osv, men när jag pekar på magen och uttrycker ”bebis” då blir det nog konstigt i hans tankar. Vem kan klandra honom? Är det inte ganska så absurt egentligen? Att det faktiskt kan finnas en bebis inuti ens kropp?? Jag fattade själv inte det när jag väntade honom i alla fall.