Godnatt min älskade morfar! Vila i frid.

I lördags blev min morfar inlagd på sjukhuset. De sa att han inte skulle klara sig genom natten. Han har varit sjuk länge, cancer. Jag åkte in och satt med honom halva natten. På söndagen åkte vi in alla tre. Morfar vaknade till när Viking jollrade och lite då och då när fler personer i familjen kom dit. Jag stannade kvar hela dagen och fram till midnatt. Åkte sedan hem så att mormor skulle få sova. Åkte in igen måndag morgon strax efter kl 07,00. Morfar andades tungt. Jag och min syster satt med honom och höll i varsin hand i nästan 20 min. Sedan gick vi ut för att sjuksköterskan skulle fixa lite. Vi satt och drack kaffe i allrummet i väntan på att gå in igen när en undersköterska kom ut till oss. Jag kommer aldrig glömma hennes ansikte. Sådan empati och värme. Han har fått somna in nu, sa hon. Jag ville explodera men kunde inte röra mig. Stirrade ut över bordet och bara skakade. Min syster flög upp och blev hysterisk. Paniken jag kände inom mig som inte kunde komma ut reflekterades i hennes blick. Fler i personalen kom in och försökte lugna oss...
Morfar dog kl 08,00 den 6 Augusti. Min mormor och morbror var med honom när han tog sitt sista andetag.
Känner mig tom. Jag har inte insett ännu. Vill inte. Varje gång det bubblar upp till ytan slutar jag andas. Tar ett djupt andetag, sväljer tills jag känner att det försvinner igen. Kommer kollapsa om jag låter det gå ur mig. Exploderade måndag kväll i armarna på Nille. Grät som jag aldrig gjort förut. Ändå är det inte tillräckligt och jag känner att det finns hur mycket som helst kvar. Försöker vara stark utåt. Lyckas ganska bra.

Vi är många som älskar honom och jag tror han kände det när vi alla satt hos honom. Ett par dagar innan han blev inlagd var jag iväg med honom på strålning och vi pratade lite. Han tänkte på döden men sa att så länge han hade alla oss omkring sig så ville han inte lämna. Vi höll honom vid liv. Hoppet är det sista som lämnar och jag ville nog aldrig riktigt inse hur illa det var med honom. Jag bara väntade och väntade på att det skulle vända och han skulle bli bättre igen.
Morfar var så stark och jag älskade honom av hela mitt hjärta. Han var så mycket mer för mig. Nu har han inte längre ont. Vi ses igen fina du, det lovar jag!