Dagen jag aldrig hann skriva…

...träffade jag min älskade Liza-fis. Underbart att träffa henne igen. Sist vi sågs visste hon inte om att hon var gravid och vi delade på en flaska vin och champagne. Nu är hon 20 veckor gången och väntar en liten flicka i början på nästa år. Hon ville beställa lite bebisplagg till lilltjejen också och det ska bli så roligt att planera och sen sy det. Får se vad det blir av allting, har inte bestämt mig ännu.

Tog en lång promenad med Camilla under kvällen. Bara gick och gick utan att märka hur långt det var eller hur länge vi var borta. Kändes skönt att snacka av sig. Vi mötte en hund som vi hälsade på. Hunden dök direkt ner mellan mina ben och började buffa. Neeeeej, äckligt! Sen ville Camilla att vi skulle busringa på någon dörr och springa iväg. Det hade varit riktigt roligt, förbjudet och tonårsaktigt, på samma gång. Bara tanken på det fick oss att skratta men vi höll det på det planet. Hann komma tillbaka hem innan regnet öste ner. Tur!

Fick en snabbvisit av Natalie också. Finns ingen människa som piggar upp så mycket som hon gör. En galet rolig och underbar känslomänniska. Naket ärlig på samma gång, men man vet var man har henne och allting blir bara så äkta. Hon är fin, min Natalie.

Viking tog ett par steg på egen hand. Riktiga steg, inte sådana steg han gör när han ramlar framåt. Det har han gjort ett tag, men nu var det på riktigt. Så underbart!

---
Idag då? Jo, peppar peppar, det har inte blivit värre med lillplutten. Natten gick bättre än jag vågat hoppas på. Han sov längre perioder och hostmedicinen gjorde underverk. Febern gick sakta men säkert ner och vid 23:30 var den helt borta. Ingen feber imorse heller, bara tjockt med slem i näsan och i halsen. Han åt lite gröt, drack lite vatten och vi lekte lite tillsammans. Sen var han trött igen och jag hann inte mer än lägga honom på kudden förrän han somnade.