En snabb sjukhusvistelse!

Stressig dag igår. Viking var grymt jobbig på eftermiddagen. Bara gnällde för allting, men det fick sin lilla förklaring senare. Jag stack iväg och hämtade passet och vidare inom mitt gamla jobb på Hotel. Träffade Mattias i receptionen och han hjälpte mig med att få rätt blankett för att anmäla föräldraledighet. Var så kul att se honom. Fick se en glimt av Giuolio i baren också och jag saknar dem allihop. Lovade att komma in en annan dag, det blev så stressigt denna gången. Fortsatte iväg för att storhandla. När jag körde förbi längs med pildammarna rann tårarna nerför kinden. Aldrig mer kommer jag att få se de två promenera hand i hand där.  Kom hem mycket trött.

Ännu lite senare började Viking föra massa oljud ifrån sig i sovrummet. Nille gick in för att titta till honom och kallade sedan in mig. Han var orolig. Lilleplutt andades mycket kort och gnydde om vart annat. Han krampade lite i kroppen, det ryckte i armar och ben ungefär som om han låg och huttrade. Men han var inte kall. Tog en temp på honom som var helt normal. Satt hos honom och observerade honom ett tag. Fem minuter. Tio minuter. Tog en ny temp som också var utan anmärkning. Jag ringde sjukvårdsupplysningen. Pratade länge med en äldre dam som rådgjorde med en annan barnsjuksköterska och de kom fram till att det var bäst att åka in med honom. Vi väckte honom och då var han hur glad som helst. Skakade inte, gnydde inte längre, verkade helt normal. Jag var osäker på om vi verkligen skulle åka in ändå men när pannan snart började kännas varm och tempen visade på 38,6 så körde vi. Vågade inte chansa. Har själv alltid irriterat mig över föräldrar eller andra vårdtagare som söker vård för struntsaker som man själv kan behandla precis lika bra hemma. I detta fall var det väl bara att ge honom en alvedon? Samtidigt är det vi som känner vårt barn bäst. Det är vi som ser att han inte är som han brukar vara. Det är vår skatt och den vill vi inte förlora för allt här i världen. Så det fick bli akuten. Tankarna snurrade och jag for tillbaka till senaste gången vi åkte in med honom. Då var det också feber, men slutade upp med 4 dagars sjukhusvistelse på grund av en pyelonefrit (njurbäckeninflammation). Nä, som sagt, jag vågade inte chansa. Väl inne på akuten blev vi snabbt bemötta av en klasskompis till mig och hon tog hand om oss och slussade oss vidare direkt. Snabb service. Nille tyckte att det kändes som lite mer hemma, eftersom jag känner folk överallt inne på sjukhusområdet. Det kändes bra, det var inte bara ett sjukhus där främmande folk skulle vårda en utan detta folk var vänner eller bekanta. Kändes tryggt och bra.Så tryggt det går att känna på ett sjukhus.

Vikings nya temp var 39,2 men han var fortfarande vid gott mod. Han fick alvedon och vi pratade lite vad det kunde vara som utlöst huttrandet och kom fram till att det förmodligen var den annalkande febern. Kände mig smått dum som rusat till akuten fast å andra sidan… vem vet egentligen?!

Lillplutt hade feber imorse med fast strax under 38,0. Pratade med vårdcentralen och kom överens om att avvakta så länge inte febern går upp. Jag vet att barn ofta har feber, men jag är super orolig när jag inte ser en anledning till varför. Visst kan det vara tänder. Det kan vara förkylning. Men tänk om det är något med njurarna? Vi har ännu inte gjort alla undersökningar för att se vilken eventuell skada som njurarna tagit efter pyelonefriten, och det påminner mig ständigt vid sånna här tillfällen. Jag vill bara få bekräftat att allting är bra. Stilla sinnet lite. Men kallelse för såkallad DMSA-scint kommer först i slutet av året. Tungt.