Känsligt område!

Var lite osäker på om jag skulle skriva detta, men kände att det är lika bra. Jag är väldigt öppen av mig och vill kunna skriva det jag känner för. Ni som tar illa vid er får helt enkelt skylla er själva... Jag är bara så otroligt irriterad på mitt underliv just nu. Ok, där tappade jag ungefär halva läsarintresset...

Well, så är det i alla fall. Ingenting ser ut som det gjort tidigare, ingenting känns precis som det gjort tidigare och ingenting är fel med mig. Jag har fött barn och därför är allt detta helt normalt. Men inte i mitt huvud. Jag vägrar att acceptera hur jag ser ut, känner osv. Jag väntar bara på att allting ska återgå till hur det var förut. Nu har det gått nio månader sen jag fick Viking och de flesta barnmorskor och annan vårdpersonal säger att det tar den tiden för kroppen att återhämta sig efter en graviditet. Nio månader upp och nio månader ner. Jag behöver fortfarande återhämta mig efter förlossningen. Jag känner mig otroligt bitter över detta. Jag vill skylla på någon. Jag vill skylla på alla de som inte berättade för mig om hur kroppen förändras av en graviditet och förlossning. Jag vill skrika till dem ”varför sa ni inget om hur det blir i verkligheten?”. Varför berättade ingen att man aldrig kommer att se likadan ut som man gjort innan, efter att man har fått barn? Eller är det en självklarhet? Är det jag som är korkad? Är jag orealistisk som tror att jag ska få tillbaka samma platta mage, en snygg navel-piercing som inte ser ut som om en stor bukoperation tagit vid, få fin utanbristningarochåderbråck-hud samt runda och fasta bröst? Gnäll, gnäll. Jag har gått ner alla mina graviditetskilon plus ett. Jag väger alltså mindre än vad jag gjorde tidigare, men vad har hänt med min kropp egentligen? Inte mycket har blivit samma. Jag kan ändå inte låta bli att känna mig lite bitter. Har haft tre svampinfektioner sen Januari och för varje gång blir det svårare att behandla. Känner mig som en kärring som bett mannen åka och köpa LactalBalans kräm för att återställa balansen i underlivet. Men jag är ju torr som en öken. Torr så det spricker. ”Det kan ta upp till ett år faktiskt innan kroppen återställer sig fullt ut” sa min doktor häromdagen. Tack för den! Jag är bitter över detta.

Vecka 38+2

Att få barn innebar för mig att offra min kropp. Även om jag vet att många där ute inte alls håller med utan tycker att jag blivit smal och slank igen (tack), så har det skett förändringar ändå. Förändringar som jag har mycket kämpigt med att ta emot och acceptera. Dock finns det en förändring som inte var av ondo. Min son botade mig från min endometrios. Han tog bort min fruktansvärda mensvärk och gav mig livskvalitet tillbaka. Kärlek och livsglädje. Och plötsligt är de fysiska förändringarna inte lika viktiga längre. Ok, jag har lite bristningar, så vadå, det har var och varannan kvinna! Ok, mina bröst är inte lika fylliga och sexiga längre, så vadå, de är sexiga nog för mannen min! Och underlivet…hm… ja det får jag väl ge ett par månader till innan jag dömer ut fullständigt. Så min slutsats med detta långa inlägg: Att få barn är det bästa jag gjort, men att bära och föda ett barn är det värsta jag varit med om. Helt sant! Förlossningsberättelsen bjuder jag på en annan gång.