. . .

Hade en av mina absolut värsta dagar på länge igår. Var på sjukhuset med Viking. Skulle göra röntgen och undersöka hans njurar. Ett heldags projekt. Sov oroligt natten innan. Nille var ute för att dricka lite öl på puben och fira att han förmodligen har fått lärlingstjänst som elektriker. Han skulle ta det lugnt med tanke på att vi skulle iväg på morgonen, men först när klockan var kvart i ett på natten så dundrade han in i lägenheten. Suck. Han mådde ungefär som en 14 årings första bakfylla dagen efter. Välförtjänt. Jag var så besviken på honom för det. Så jag fick dra tyngsta lasset och hålla ordning på allting inför sjukhusbesöket. Kände mig ensam. Väl där, sönderstressad, nervös och urtrött visar det sig att vi ska till samma byggnad som onkologen ligger i. Stannade till utanför, bara ett par snabba sekunder. Det kom över mig skrämmande plötsligt, som ett pistolskott. Hela morfars sista dagar i livet skar som en kniv in i mig och jag började hyperventilera. Var inte alls beredd på detta. Försökte tappert att hålla emot, vi var ju försenade redan, men tårarna rann okontrollerat medan jag försökte hitta rätt våning. Faktum är att hela sjukhusupplevelsen väckte alla minnen med morfar till liv igen. De grep tag i mig med fast hand, vägrade att släppa taget ens för att låta mig andas. Jag kunde inte tänka på något annat. Smärtsamma minnen, sorgliga minnen, glada minnen, allting överöste mig och jag ville bara lägga mig ner och dö. Kunde knappt prata för rädslan över vad jag skulle säga. Hatade det. Sörjde. Du hade inte min tillåtelse att dö. Jag var inte beredd. Jag vägrade inse. Nu fick jag för det. Bam!

Viking skötte sig utmärkt hela dagen. Han charmade all sjukhuspersonal, som vanligt, och när de stack honom tittade han nyfiket på. Han höll sig vaken hela förmiddagen som önskat, och somnade lagom till att han skulle läggas på röntgenbordet. Låg alldeles blixtstilla och tjejen vid maskinen fick bra bilder. Tysta, stilla tio minuters bilder. Mina tankar vandrade och plötsligt var jag med morfar igen på hans sista strålning. Strålningen som han aldrig hämtade sig ifrån.

”Även om det är jobbigt och du mår dåligt nu, så tror jag att du på något sätt blev en starkare person.” Tack för de orden. Tiden läker såren. Idag är en bättre dag. Kändes underbart att läsa kommentarerna jag fått till tävlingen. Helt ärligt, det lyfte mig lite högre upp ur denna skithåla jag lätt ramlar ner i. En grav som jag själv gräver.