Krossade fördomar och en liten djävul!

Ibland blir jag illamående när jag dricker kaffe, vanligen om det är kallt. Någon annan som känner igen det? Jag tycker ju fortfarande att det smakar gott. Har nog känt så ganska länge men utan att ha reflekterat över det. Märkligt fenomen.

För ett tag sedan köpte Nille ett gosedjur på en loppis som ska likna djävulen. Den är starkt röd, har horn i pannan och har en svart cape. Han döpte den efter mig. Lova. Jahapp! Jag kan visserligen gå med på att jag har horn i pannan emellanåt, och att under en tredjedel av månaden går jag under mitt mellannamn "Satan". Men ändå... Hm… Häromdagen testade jag Viking och frågade ”Var e´ Lova?” varpå han går fram till djävuls-gosedjuret och pekar. Skickade ett fräckt sms till Nille och skrev att jag hoppades att han var stolt över sig själv! Han svarade att det var det bästa på länge. Hm… jag vet inte riktigt vad jag tycker dock. Lite roligt, men Viking kommer aldrig att få reda på mitt riktiga namn. Gör han kopplingen mamma – Lova – Djävulen, då blir det nog hus i helvete, på riktigt. Haha. 

Jag älskar att krossa fördomar. När folk tror sig veta något eller antar saker som inte alls stämmer så är det så himla roligt att slänga verkligheten rakt i ansiktet på dem. Det behöver dock inte bara vara fördomar utan kanske en förhastad slutsats. Eller ett antagande. När folk ser på mig och Nille så tenderar de alltid att bli lika överraskade när vi berättar att vi har barn. Ser vi kanske så unga och ansvarslösa ut att det är högst osannolikt att vi har barn ihop? Jag vet inte, men jag älskar minen de får när man avslöjar hur det ligger till. Så förvånat och jag tycker mig även märka en viss skillnad i bemötandet efter. Eller så är det bara jag. Kvinnan kanske? Vi tenderar väl ofta att reagera på och uppfatta alla nyanser i tonläget? Jag vet att jag gör det i alla fall. Det är därför jag frågar mannen varför han är sur när han egentligen inte alls är det. Eller det klassiska, att mannen frågar mig ”Vad är det?” och jag svarar ”Ingenting!” och han godtar svaret, när det egentligen är en miljon saker mer än bara ”ingenting”. Jag vill ju att han ska fatta vad jag tänker, men jag börjar så smått inse nu att jag begär det omöjliga. Fast samtidigt märker jag hur andra tjejer fattar vad jag menar utan att jag ens behöver förklara för dem. De kan läsa mina tankar. Varför kan inte männen göra det? Fast i och för sig… det är nog lika bra det. Hade Nille läst mina tankar hade han nog trott att jag var galen. Så, jag lämnar detta nu. Tycker fortfarande att det är skitroligt att avslöja att det finns mer under ytan än vad som är synligt. Att överraska med dolda talanger.