Var nöjd med.. allt som livet ger...!

Illamåendet har eskalerat snabbt. Det började ganska snällt och jag trodde att jag kanske hade fått turen att få det lite lindrigare denna gången, bara för att sedan slå till med full kraft.

På inskrivningssamtalet hos barnmorskan fick jag inbokat en tid hos läkare för att kunna få medicinsk hjälp. När jag väntade Viking mådde jag illa under hela graviditeten och fick därför Lergigan Comp utskrivet. Denna läkaren och jag kom överens om att testa detta även denna gång eftersom det inte alls behöver bli likadant med en andra graviditet. Det kändes bra och jag var villig att prova. Läkaren ansåg däremot också att jag borde bli sjukskriven ett par veckor för att få bukt med illamåendet, vilket jag totalvägrade. Ville inte alls vara hemma mer. Tvärtemot mådde jag förvånansvärt bra på jobbet. Kanske för att det var en ny miljö och fanns så mycket annat att fokusera på. Mitt mående glömdes lite bort. En förhållandevis god inställning tyckte läkaren och jag fortsatte därför att gå till jobbet.

Tyvärr blev illamåendet betydligt mer påträngande och jag kom snabbt upp i maxdosen av Lergigan utan att lyckas eliminera några kräkningar. Jag kom till insikten att jag förmodligen behövde någon annan medicin och förberedde mig på att ringa läkaren igen. Till saken hör också att jag inte är den som ber om hjälp i första taget. Jag skjuter gärna sådant framför mig, även om jag mår mycket dåligt. Därför gick det några extra dagar innan jag faktiskt bestämde mig för att boka en ny läkartid. Jag tänkte hela tiden att det blir kanske lite bättre. Imorgon. En dag till. Hoppas. Och så vidare… Min erfarenhet är dessutom att om man söker hjälp för tidigt får man snällt vända och gå hem igen, eller bli ombedd att försöka lite till, och jag avskyr att inte bli trodd. När jag väl söker vård är det för att jag försökt allt vad jag själv förmår utan att lyckas reda ut det. Att bli nekad då är som ett hårt slag i ansiktet. Jag överdriver sällan mina symtom heller och av den anledningen anses jag säkert inte må så dåligt som jag faktiskt gör.

Därför kom det sig att jag inte bad om hjälp förrän jag redan hade hamnat på akuten med dropp i armen relaterat till för mycket kräkningar. Och fastän jag låg där misstrodde jag att de skulle lyssna på mig. Mycket riktigt, jag fick snällt tjata på läkaren om att skriva ut något annat läkemedel till mig. Fick först som svar att jag skulle vända mig till min mödravård för detta, men då jag förklarade för henne att där inte fanns en fast läkare utan olika för varje gång, så kunde det ju knappast spela någon roll varifrån jag fick mitt recept. Det kändes onödigt om jag skulle behöva boka en läkartid bara av den anledningen när jag nu ändå var i kontakt med en, en läkare som dessutom såg hur illa det var med mig. Hon förstod läget, men förklarade då för mig att det inte fanns något annat läkemedel, vilket jag starkt argumenterade emot. Jag vet att det finns annat och rabblade upp ett par läkemedelsnamn bara för att visa henne att jag minsann inte var helt okunnig. Hon var tack och lov inte omöjlig utan kollade snällt upp lite alternativ, hörde sig för på kk gyn och skrev sedan ut Primperan till mig. Dock mycket restriktivt vilket jag förstår då detta preparat inte är helt säkra för gravida kvinnor. Fick åka hem med rådet att stanna hemma ett par dagar och vätska upp mig ordentligt.

Orken har nu så smått börjat komma tillbaka, även om jag är sängliggande för det mesta av tiden. Till helgen har jag tänkt att jag ska kunna jobba igen.

Viking har blivit väldigt ”Pappig” senaste veckorna, vilket är tursamt då jag inte har orkat med honom på samma sätt som tidigare. Nille har fått agera ensam förälder stora delar av tiden och har skött allting från blöjbyten, läggning, handling, matlagning och städning. Han har varit helt underbar och jag vet inte hur jag skulle klarat mig utan honom. Min lilla inneboende tar för sig av mina energireserver utan minsta tanke på att spara något åt mig, och en himla tur är väl det. Att bebisen mår bra är det absolut viktigaste. "Du är inte sjuk, du är gravid! Du ska vara glad!" Självklart! Förstås, ska jag vara glad. Jag är glad. Men emellan kräkningar, huvudverk, illamående och trötthet så blir det ibland svårt att glädjas. Tur man får något som är värt all smärta i världen! Men jag måste säga det ändå. Att vara gravid är det värsta jag vet!