På gott och ont!

Spenderat första dagen hemma som sjukskriven. Har vilat hela helgen men ändå är höften ett snäpp värre idag. Förstår inte vart detta ska sluta. Får panik över smärtan som kommer likt ett blixtnedslag utan att ge vika förrän jag desperat ändrat kroppsställning. Emellanåt gör det så ont att tårarna bara rinner utan att jag förmår röra mig. Det kunde ju inte bli värre, det hade jag gjort klart för mig själv och för alla andra. Jobba, det ska jag göra till vilket pris som. Hela sommaren ut. Så hade jag åtminstone planerat. När läkaren föreslog sjukskrivning med 50% brast jag ut i gråt och förtvivlan. Vill inte! Men, jag har insett mina begränsningar nu. Jag kan inte fortsätta så som jag gör. Inte nu. Förhoppningsvis snart igen. Jag måste bara vila lite till. Är rädd för vilka konsekvenser det kan få för min kropp och hälsa om jag inte börjar lyssna på den snart. Mitt samvete är dock tungt av skuld mot mina arbetskamrater, mot Nille och mot Viking. Det känns hopplöst att vara så otillräcklig. Det jag inte kan göra får någon annan göra åt mig. Jag avskyr att behöva be om hjälp. Nu har jag inte mycket till val om jag inte ska förvärra symtomen. Känns fint med allt stöd jag får, det dövar mitt dåliga samvete en aning. Antar att jag måste jobba på det också.

Har idag lagt ut Vikings vagn på blocket. Hoppas få bli av med den snart nog. Så fort den är såld kan vi köpa den nya syskonvagnen istället. Åh, jag längtar. Vill ni kika på annonsen gör ni det här!

Viking gör fantastiska framsteg nu. Han förstår så otroligt mycket. Nu har man börjat inse hur barnuppfostran på allvar spelar in i vilken sorts människa han kommer att bli. Stort ansvar. Skrämmande samtidigt som det är otroligt roligt och framförallt givande.
Han pratar också massor, dock på ett språk jag ännu inte hört talas om, men många ord påminner om det språk som Ewokerna på planeten Endor i Stjärnornas Krig använder sig av. Fascinerande!
Senaste orden som han nu lärt sig att uttala är iaf: "allå" (hallå), "bil", "akta", "mih" (min), "doppa", "Gy" (syster Gry), "kis" (kise) och "bapp" vilket betyder "bappis" som på mer korrekt svenska är "napp". Hur roligt den än är med språket så är det ingenting i jämförelse med hans snabba inlärningsförmåga vad gäller sådant han snappar upp från vardagen. Som tex att lägga in saker i ugnen (leksaksspisen) och att sedan skruva på knapparna, eller hur man ska använda ett skohorn när man sätter på sig skor. Saker som han ser oss utföra och som han sedan överraskar oss med att härma vid de mest otippade tillfällena. En dag kunde han plötsligt själv dricka ur ett vanligt dricksglas och ville självmant äta med sked och gaffel. Kan ni ana den frustration han visat under måltiderna, då maten snällt glidit av hans sked vid upprepade tillfällen. Ve och fasa! Ungen har humör!

 

Bebisen i magen är en riktig vilding. Sparkar ofta och mycket. Det är mysigt, men gör det något svårare för mig att somna på kvällarna, för det är ofta då han börjar kick-boxas med mina inre organ. Har nu slutat med alla läkemedel mot illamåendet. Blir nästan salig av lycka när jag tänker på det. Så underbart det är att slippa må illa! Det vänder rätt på hela den negativa bilden av min tidigare vardag. Visst, andra krämpor har tillkommit, men att slippa gå och må illa och kräkas är underskattat. Det är betydligt lättare att njuta av graviditeten nu. Ge mig hemorrojder, ge mig nästäppa och förstoppning! Ge mig humörsvängningar och blödande tandkött! Ge mig några extra kilon, vad som helst så länge jag slipper det förbannade illamåendet. Tack! Bara för det tänker jag bjuda på lite hud... Nu är jag inne i vecka 22.