Det är normalt.

…

Fan. 

Fan, jag blir aldrig redo. Flera gånger sätter jag mig vid datorn med förutsättningen att skriva min förlossningsberättelse. Hur det gick till när Viking föddes. Det är viktigt för mig att få återberätta det. Naket och utan förfinade detaljer. Det är ingen solskenshistoria, även om det på ett sätt självklart är det, jag fick ju ett barn. Som en del av min psykologiska återhämtning och rehabilitering är detta en väldigt stor och betydelsefull grej för mig. Jag ska och jag vill, men likt förbannat fegar jag ur varje gång. Jag sitter där, tom i blicken och bara stirrar. Inga ord kommer fram och ingenting blir nerskrivet. Huvudet är fullt av surrande tankar, som var ska jag börja och hur mycket ska jag ta upp? Allt. Jag måste ta upp allt. Jag måste gå in på alla detaljer, det finns ingen fördel att fortsätta förtränga. Snart ska jag få mitt andra barn. Detta tvingar i sin tur in mig på att läsa igenom förlossningsjournalen. Jag har fortfarande inte kunnat läsa igenom allt. Jag börjar. Jag håller god min, det går bra. Jag lever mig in i mig själv. Jag ligger i sjukhussängen. Jag minns ansikten. Röster. Färger. Känslor. Det spelas upp i huvudet och är alldeles självklart, allting. Inga tvivel. Inget är glömt. Jag har journalen som mitt manus. Jag vet vad som kommer att hända. Varje steg. Ändå blundar jag för det och utan journalen har det aldrig hänt. Jag har aldrig fött ett barn. En traumatisk upplevelse, inget mer. Jag födde ett barn som aldrig tog något andetag. Min förvrängda bild av verkligheten. Min terapeut berättade att det är normalt. Att jag har svårt för att koppla samman Viking med min förlossning. Det är normalt. Viking är något positivt som inte går att härleda till den negativa upplevelsen av när jag födde ett barn. Viking är min son. Han är av mitt kött och blod. Jag vet detta. Men barnet jag födde överlevde inte. Det är normalt att tänka så, säger hon. Det är sjukt, säger jag. Hjärnan skyddar mig, säger hon. Hjärnan kan ta sig i röven, säger jag. Jag vill inte tänka såhär. Jag önskar inget hellre än att kunna acceptera Vikings födelse. För det var början av ett nytt liv, inget annat.
Jag födde ett barn som lever. Jag. Jag födde ett barn som kanske inte tog ett andetag det första han gjorde. Men han lever. Han överlevde och han har tagit många andetag efter det. Så, hjärnan… stick och brinn, nu är det jag som bestämmer!