Tankarna i stridens hetta!

Vilken jävla morgon. Känner mig helt mör i hela kroppen. Kan redan nu berätta att detta inlägg inte är något positivt inlägg, men ofta när jag skriver är det för att jag behöver avreagera mig och som alla vet är det ju oftast när något tråkigt har hänt. Inte alltid, men idag i alla fall.

Loke skrek nonstop i 45 minuter imorse. Jag provade allt. Allting jag kunde komma på. Han skrek sådär utan uppehåll, inte som de där skriken där det helt plötsligt blir tyst för att bebisen samlar kraft utan det var ett hysteriskt skrikande utan tystnad. Jag kände mig tillslut så orkeslös, frustrerad, arg, ledsen att jag bara ville kasta ut honom genom fönstret. Inte ordagrant, men jag hoppas att ni kan föreställa er känslan av denna totala maktlöshet och vilket grepp den tar över ens handlingar. ”Hade han inte slutat skrika hade jag nog tillslut gjort något jag fått ångra” – den känslan. Fruktansvärda känsla! Vilken bra start på dagen, hela huset hade väl säkert vaknat av detta dessutom. Men jag blev smått lättad över att ingen kom och knackade på heller. Då hade känslan av totalt misslyckande känts ännu mer befogad. ”Vi ville bara kolla så att allt är ok?!” Nyfiken i en strut, klart som fan att det inte är ok när ungen skriker som han gör, men vad ska du göra åt det, undrar jag? Välvilja eller illvilja? Människor kan vara så olika, men jag vet att jag tack och lov är omgiven av flera omtänksamma grannar. Fler som bryr sig än som inte gör det åtminstone.
Jaja, Loke somnade tillslut och skriken tystnade. Dags att skynda till dagis. Redan utanför dörren börjar Viking att protestera. Han stannar, tittar och pillar på saker och ting. Drar ut på tiden. Jag drar inte i honom utan låter honom komma själv, vilket han tillslut också gör. Men halvvägs ner i trappan tvärvänder han. Nu vill han inte mer. Han halvlägger sig ner över trappstegen i betong och surar. Loke sitter på min mage i bärselen så jag har fria händer, men kan knappast lyfta upp också Viking. Försöker så pedagogiskt jag förmår att förklara för honom att han inte kan göra så här, att mamma inte kan bära honom.
”Stå upp” Ställ dig upp” ”Du kommer ramla” Vi kommer ramla båda två” ”Mamma kan inte bära” ”Snälla” etc etc. Jag känner hur totalt hjälplös jag är, mitt i en trappa, ensam med två barn som inte är medgörliga det minsta. Det ekar i trapphuset också, och jag känner mig smått olustig över att stå där och tillrättavisa mitt barn när jag vet hur ljudet går in och förbi alla dörrar. Men jag hade velat skrika på honom. Jag hade velat kasta ut även honom ur ett fönster. Snälla, gör inte såhär mot mig, jag orkar inte! 

Jag lyckas tillslut dra Viking med fötterna först, ner för den hårda trappan. Ett steg i taget med ett fast grepp om hans ena arm. Viking säger inte ett ljud utan fortsätter att sura. Han gör sig medvetet så tung i kroppen som han bara kan och mina ögon tåras av hur olycklig hela situationen är. Ner för trappan kommer vi slutligen i alla fall. Det regnar ute och Viking vägrar fortfarande att stå på benen. Jag vill lägga mig ner bredvid honom jag med. Jag stämplar ut, jag orkar inte mer. Inser snart att ända sättet för mig att få barnen ut till bilen är att ta dem dit var för sig. Så jag lämnar Viking i trapphuset. Bilen står precis utanför, men ändå så pass långt bort att jag inte kan se honom, och han kan inte heller se mig. Jag spänner fast Loke i bilstolen, låser bilen och springer för att hämta nästa drul. Han ligger kvar där jag lämnade honom. Suck. Ut i bilen och spänner fast även honom i bilstolen. Framme på dagis är jag skakig, svettig och nära till tårar på många vis. Viking säger inte ett knyst på hela vägen in, men när vi gått in på avdelningen blir han som ett plåster på mig och skriker i panik. Han vill absolut inte att mamma ska gå. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. I kroppen brottas känslorna. Jag är så arg på honom, så ledsen på honom, men när han gråter och klänger sig fast vid mig vill jag bara hålla om honom och aldrig släppa taget. Jag blir tokig. Rådvill. Hjälplös. Fick tillslut lämnat dagiset till ljudet av Vikings rop efter mig. Tårarna rann på mig hela vägen ut till bilen där jag sedan ringde Nille för att få kräka av mig. Loke började självklart också att skrika igen.
Jag vet att detta inte är sista gången, och herregud detta är ju inte ens första gången det händer, men jag blir så frustrerad så att jag knappt vet vad jag ska ta mig till. Jag hinner ju tänka både en och två gånger att ”detta är sista gången jag går ut, jag ska aldrig mer lämna lägenheten ensam”. Typ. Knasigt, jag vet. Men sådana är tankarna i stridens hetta.

Förhoppningsvis blir det en bättre avslutning på dagen i alla fall. E kommer hit för scrapkväll och innan dess ska jag få besök av finaste kusinerna. Skönt med sällskap av andra barn, då känner man sig inte så ensam om att ha det lite tufft ibland. 

Har förresten fått tillbaka min dator nu också, så tänkte lägga in lite bilder för att ljusa upp denna annars så ofta negativa blogg. Tack för att ni står ut, läser, kommenterar och lyssnar!

Lite "nytt" sytt som jag inte publicerat här på bloggen tidigare.

 

 

 

Något som allt som oftast får mig på bra humör är att se alla de bilder som jag fått skickat till mig på era barn med NiViLo kläder. Det betyder mycket för mig.