Järnbrist & tacksamhet!

Jag är dödstrött. Hade kunnat sova hela dagarna om jag haft möjlighet. Vi är också förkylda och jag vet inte om jag är trött på grund av infektion eller för allt som hänt sista tiden. Det tar väl ut sin rätt på något sätt kan jag tro.

Jag har svårt för att glädja mig åt graviditeten. Jag försöker att vara tacksam och positivt inställd, men det går inte. Det gjorde så förbannat ont att ”förlora” bebisen att jag är livrädd över att behöva uppleva det igen. Den smärtan hindrar mig ifrån att våga acceptera att jag nu bär på en frisk och kry liten krabat. Jag förstår det knappt själv, jag borde verkligen vara glad, men jag vågar inte. Nästan som att jag går och väntar på att det ska hända igen.
Denna oro, den tär på mig något enormt. Jag har haft ont i magen nästan varje dag sen förra helgen, men jag vet inte om det beror på faktisk smärta eller om det är psykiskt. Jag har ont, fysiskt, men om orsaken är psykiskt eller inte kan jag inte svara på.

Barnmorskan hörde av sig och ville att jag skulle dubbla min dos av järntabletter. Järntabletter har jag tagit sen jag först blev gravid eftersom jag vet att jag alltid haft lågt värde. Men det spelar ingen roll. Nu var tydligen mitt lagrade järn också helt slut. Inga resurser och inga reserver. Kul. Det talar ju också för denna trötthet som jag upplever. Jag önskar att jag kunde få järninjektion istället, hur smärtsamt det än må vara. Då kanske jag faktiskt hade fått upp mina depåer, mått lite bättre, blivit piggare och sluppit må illa och kräkas över alla tabletterna?

Ni är många som har mejlat mig, sms:at och kommenterat och jag är så otroligt tacksam över allt ert stöd och över alla era egna erfarenheter som ni delat med er av. Vilken respons jag har fått! Jag har försökt att svara alla utav er, men jag är nästan säker på att jag missat några. Men jag läser i alla fall allt ni skriver och jag tar åt mig av era fina omtänksamma ord. Stort, stort tack till er!! Det är på något sätt skönt att höra att man inte är ensam, samtidigt som det är fruktansvärt tråkigt att så många delar liknande erfarenheter. Ta hand om varandra!