Det känns bra att lämna...

Det sista inlägget för detta året. Troligtvis. Det känns bra att lämna år 2015, samtidigt som jag har en stark obehagskänsla i magen. Men den tar inte över i alla fall. Detta året har varit det värsta året vi någonsin upplevt. Det året då vi förlorade vår dotter. Det året då jag förlorade mig själv. Det året då jag själv dog. Jag skulle vilja säga att allting är skit. Att allting med år 2015 har varit åt helvete, just på grund av sorgen. Men om jag ska försöka att se det från den ljusa sidan så kan jag komma fram till en sak: Mina ”vänner”. Det känns egentligen otillräckligt att benämna denna skara som vänner, för ni är så mycket mer än så. Ni är bekanta, ni är vänners vänner, ni är vänners familj, ni är min egen familj, släkt, arbetskamrater, gamla skolkamrater, kunder, grannar och brevvänner. Hela mitt sociala liv har blomstrat under detta året. Jag har fått så mycket brev, mejl, samtal, sms och hälsningar, från människor med varma hjärtan och som bara vill visa omtanke. Jag har lärt mig att försöka berätta för någon vad jag känner, när jag känner det. Att inte skjuta upp saker till morgondagen. Tänker jag på en person vill jag att denne ska veta det. Tycker jag om någon vill jag att denne ska få höra det. Älskar jag en person så försöker jag att visa det, osv. Relationerna jag har idag är inte samma som de var för ett år sedan. De är djupare, mer nära, öppna och intensiva. De sprudlar av ömsesidig omtanke och kärlek. Förståelse och respekt. Allt igenom äkta. Ni har sett mig blottad och ni har hjälpt mig upp. Det känns bra i mig. Det känns faktiskt väldigt bra. När jag tänker på er.

Jag vill egentligen inte släppa en text som inte är bra. Men ibland måste jag bara få skriva. Skriva så fort jag kan så att tankarna hinner fastna. Svart på vitt. Då kan jag släppa det och gå vidare.
Jag tänker tillbaka ibland, på vem jag var, på hur jag var, för några månader sedan. Jag är starkare nu, det är jag nog. Jag har lärt mig att leva. Att överleva. Även om jag faller då och då, så vet jag att det går över. Att jag kommer kunna stå på benen igen.

Det var längesedan nu som jag kände att jag ville dö. Att jag verkligen inte ville leva längre. Jag minns inte dagen, men jag minns allting runt omkring. Miljön. Det vita kaklet. En silvrig diskbänk. Människorna. Varma kramar. Fasta armar runt min kropp. Oron i rösten och blicken i ögonen hos de andra. Hur allting stannade upp kring mig. Tystnaden. Ändå tillåtelsen att få känna, gråta och kollapsa. Att det var ok. Jag blir tårögd bara jag tänker på det.

Jag vill få ut detta. Få skriva orden. Få folk att veta utan att förklara närmare än att de som var närvarande kan förstå. Jag vill säga tack för att ni fanns där. För att ni såg mig. Tillät mig säga orden, utan att döma mig. Tack för att ni dagligen efteråt har haft koll på mig, utan att få mig att känna mig kontrollerad. Tack för era värmande ord och för era frågor. För att ni inte blundade och glömde bort. Tack för samtalen, de gånger jag hade så ont i själen att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. En röst på andra sidan som lyssnade och som fick mig att vända hemåt. En människa som fortfarande hör av sig ett par gånger i veckan, bara för att se så att allt är bra med mig. För det är skillnad på frågan ”hur mår du idag?” och ”hur mår du idag?”, beroende på vem den kommer ifrån.
Jag vill att ni ska veta att jag mår mycket bättre. Det gör jag. Även om livet inte är detsamma längre. Jag kommer alltid att bära med mig sorgen i hjärtat, men jag låter inte sorgen styra mig på samma sätt längre. Åtminstone inte lika frekvent. Är jag ledsen så är jag ju ledsen förstås. Men jag har också lärt mig att stänga av. Det är skönt. Det är skönt att få låtsas som om ingenting har hänt ibland. Låta Freja bara få vara Freja, fast utan allt det där smärtsamma. Hon får vara fotona på väggen, texten runt mitt halsband, tatueringen på armen, lillasyster i samtalen. Medan alla de smärtsamma ögonblicken väntar någonstans dit jag själv kan välja när jag vill gå.

Jag vill egentligen skriva mer. Men jag börjar bli trött, och det börjar närma sig midnatt. När jag väl startar får jag alltid svårt att avsluta. Det finns så mycket inom mig som jag vill få ut. Där finns saker som jag vill berätta. Där finns sällan den tid eller energi som jag behöver.  

Det är komplext.

Jag har känt mig nedstämd ett tag nu, ett par dagar, lite över en vecka. Jag har haft tankar i huvudet som snurrat och som jag inte riktigt vågat dela med mig av, även om jag vet att jag hade behövt. Jag känner ofta att jag mår lite bättre efter att jag fått skriva av mig, framförallt när känslorna inom mig börjar ta över och dra ner mig. Men jag har inte orkat. Det är som om jag måste anstränga mig mer först, för att sen börja må bättre, vilket är svårt då energin försvinner ju sämre jag mår. Det blir svårt att resa sig tillslut.

Vissa tankar gör mig ledsen att tänka, de gör mig orolig och förtvivlad. Sen kommer det dåliga samvetet och tar över vilket i slutändan leder till att jag blir ännu mer ledsen än jag var från början. Det snurrar runt i en ond cirkel och så småningom omvandlas livet för mig till en grå och dyster dimma.

Jag saknar Freja så otroligt mycket. Jag saknar det liv jag hade, det liv vi förlorat. Om jag bara hade kunnat gå tillbaka. Meningslösa ”om”, ändå tänker jag så ibland. Det gör man nog. Hur ska man någonsin kunna acceptera att ens barn inte längre lever? Att man har förlorat en bit av sitt hjärta för alltid. Det kan man inte. Det gör mig så ledsen.

Ofta känns det som om jag väntar på något. Längtar och väntar så starkt att jag tillslut inte vet om det är rätt eller fel. Tänk om man önskar sig så intensivt att man blir blind för den sanna verkligheten? Strävan efter lycka i livet förtär minnena som vi skapar här och nu. Det vill jag inte. Men jag är inte heller lycklig. Utåt. Innsidan. Vad man visar. Jag skrattar fast jag gråter. Jag ler fast tårarna rinner. Jag pratar fast jag skriker. Jag tröstar fast jag vill ge upp. Det är komplext. 

Det känns i hela kroppen att det börjar närma sig jul och jag får nästan panik. Jag kommer få panik, om jag tillåter mig att känna efter helt. Det vågar jag inte. Jag försöker nöja mig med dimman. Men det känns. Det känns som att det blir lite svårare att andas för varje dag som går. Jag vill inte att det ska bli nytt år. Jag vill inte att det ska bli vår. Jag fasar något fruktansvärt för hennes födelsedag. För hela februari månad. Det är skrämmande och sorgen från i våras blir så påtaglig. Som om jag kastas tillbaka i tiden. Och det är samtidigt det jag vill. Om jag hade fått göra om allt igen så hade jag gjort det. Bara för att få se henne igen.
Hålla henne.
Pussa på henne.
Jag hade aldrig släppt taget. Jag kan sakna känslan av sjukhusets fyra väggar runt mig. Sjukhussängen. Lukterna, ljuden och ljuset. Känslan av uppgivenhet och hopplöshet. Total förlust. Tiden som försvann och tomheten i kroppen. Känslan av att vara levande död. Jag saknar allt sånt, för det är det som känns som min verklighet. Det är Det som beskriver bäst kaoset i mitt hjärta. I sjukhussängen var det ok att jag gav upp. Någon annan fick hålla mig vid liv. Fruktansvärt.
Förstår ni hur jävla absurt allting är? Jag skulle aldrig önska att någon annan fick uppleva detta, ändå önskar jag det själv. Då är jag nära, fast ändå borta. Där var jag sann med mina känslor. Det kan jag inte vara nu, även om jag vill. För i sjukhussängen levde jag inte. Det gör jag nu. Det Måste jag göra nu. Jag har ju Viking och Loke. Jag har Nille. Han behöver att jag är stark säger han. Att han inte är säker på att han klarar det en gång till. Om jag faller. Det är egoistiskt av mig. Det är hans tur nu. 

Jag har funderat på att lägga ner bloggen ett tag. Stänga ner allting. Fast jag tror att jag lurar mig själv. Att allt det onda försvinner om jag bara blundar. Ibland funkar det. Ibland mår man bättre av att inte veta. Jag önskar att jag slapp känna. Ibland.
Jag orkar nog inte skriva mer. Orkar inte resa mig igen när jag lyft på locket. Inte just nu. Nu tar jag hellre dimman faktiskt. Ett tag till. En dag i taget. Med tillbakablick och önskan om att få göra om allting igen.

 

 

Frejas blöja till vänster, och till höger är en "normal" nyfödd blöja.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Planera föräldrapenning?

In på försäkringskassans hemsida för att anmäla vabb från i måndags. Ibland blir saker försenade, speciellt nu när jag själv är sjuk. Under ärenden står ”Barn” och sedan Frejas beräknade födelsedatum, och en knapp för att anmäla och planera föräldrapenning. Jag har sett det innan, men tänkt att det nog rättar till sig efter ett tag. Ett par månader, ett halvår. I många fall får man söka föräldrapenning för avlidna barn i upp till 90 dagar efter barnets bortgång. Så var det för oss också, men av principiella skäl vägrade jag. Jag var sjukskriven och tänkte verkligen inte ta ut föräldrapenning för ett barn som inte längre levde. Spelade ingen roll om det ena eller det andra var bättre rent ekonomiskt och långsiktigt sett. Jag. Gör. Det. Inte. Kommer aldrig göra det heller. Det är bara så jävla fel. Hur låter det ”föräldraledig till ett avlidet barn”! Fel. Bara så fel.

Så kanske på grund av de där dagarna som jag har avvaktat. Tänkt att det kommer plockas bort ur systemet så småningom ändå, och alla samtal till Försäkringskassan är så oerhört krävande för mig. Speciellt om det handlar om det som rör Freja. Så jag undviker all kontakt jag kan med dom.
Men nu orkade jag inte mer… ringde upp och placerades i kö. Efter några minuter gav jag upp och lade på luren. Jag fixar det inte. Att ringa. Att säga som det är till någon helt okänd människa, för att få hjälp. Hjälp som sällan är lättillgänglig hos dom. Jag skiter i det. Jag får ta det en dag när jag är starkare, när jag är arg. För just nu är jag bara ledsen. Och när jag är ledsen kan det snabbt bli sämre om jag får fel bemötande. Då känns det som om hela världen går under.

 

Som tröst tänker jag leta fram lådorna med julpynt i helgen. Två veckor kvar till första advent. Jag tjuvstartar alltid lite.

Osynliga spindlar, Batman & Persiennsnören!

Vi har sjukstuga här hemma. Barnen mår nog bättre än vad jag gör, så de ska till dagis imorgon. Själv har jag hostat halva natten och huvudet spränger när jag anstränger mig. Helgen som kommer är min jobbhelg så jag ska försöka att kurera mig ordentligt till dess.

Igårkväll i badrummet, när jag borstade tänderna på barnen så utbrast Loke samtidigt som han pekade mot det öppna badrumsskåpet, ”spindel”. Han hann säga det ett par gånger innan jag fick fokus på honom, då jag var mitt inne i Vikings gap med tandborsten. Men jag såg ingen spindel och jag har fortfarande inte hittat ”den”. OM den nu finns. Jag får dock ångest varje gång jag går på toaletten. Jag är så in i helvetes rädd för dessa kryp. Jävla Loke, kunde han inte bara varit tyst istället. Ibland är det bättre att inget veta.

Kvällen spenderades framför symaskinerna. Viking har tjatat om sin Batman och igårkväll hann jag färdigt med två långärmade tröjor till pojkarna i det tyget. De blev duktigt uppskattade idag och mammahjärtat blev varmt.

 

Jag gick även loss med saxen på husets alla persienner igårkväll. Detta efter att Nille visat mig ett hemskt filmreportage om en pojke i USA som fastnade och ströp sig i persiennsnören. Jag rös till ordentligt och sa till Nille att ”nu klipper jag av alla snören i huset”, och det gjorde jag också. Är lagom svårt att dra upp eller ner dom nu, men jag kunde inte brytt mig mindre. Jag är så fruktansvärt rädd för att något ska hända mina barn nu. Man är väl alltid orolig som förälder, men sen Freja dog så har vi verkligen fått erfara hur skört och ömtåligt livet är. Frasen ”det händer ju aldrig oss” har totalkrossats och det känns mer som ett undantag om olyckor händer någon annan än oss. Allt kan hända, och det gör det också. Vi tar en dag i taget och försöker att se ljuset i alla små händelser istället.

"Enjoy the sweet simple things in life beacuse they are the real ones afterall", ljuslyktan kommer ifrån Majas Cottage.

Minneslunden, Magkatarr & Klappkalender!

Ibland när jag läser eller hör om andras tragedier och förluster, mord, våld och bortgång så försöker jag sätta mig in i andra människors lidande. Oftast när det gäller barn och de som förlorat sina. Jag förundras över hur starka de är, hur de fortfarande idag kan skratta och le. Hur de kan orka leva vidare. Jag tänker att om det hade varit jag så hade jag tagit livet av mig. Jag hade inte orkat leva. I samma stund inser jag att det är ”jag”. Det är jag! Jag själv fortsätter leva, på samma sätt som de gör. Hur klarar de av det? Hur klarar jag av det? För man har inget val. Valet man däremot har, att ge upp, sluta kämpa emot smärtan och sorgen, är ingen utväg. Det är början till någon annans lidande. Jag vill aldrig överföra min smärta på någon annan, allra minst mina barn eller min familj. Jag lever för att jag måste. För att jag inte har något val.

Mina tankar går mycket nu till en av mina väninnor, som lider i det tysta på grund av någon som valde fel utväg. Det satte min egna situation i perspektiv. Skickar en cyberkram till familjen.

Jag mår ganska bra nu. De flesta av alla dagar. Ibland behöver jag gråta och då gör jag det, men jag har också blivit bättre på att stänga ner känslorna och spara utbrottet till ett ”bättre” tillfälle. Sen om det är en fördel eller inte, det kan jag inte svara på. Jag vet bara att jag inte alltid orkar med följderna av att bryta ihop på bussen, i matkön på Ica, eller i samtal med någon av mammorna på dagis.

Jag har fått tillbaka min magkatarr. Det är kroppen som börjar varna för att något börjar gå överstyr. Det har jag snällt fått lära mig efter första vändan till akuten med bröstsmärtor för lite mer än sex år sedan. Så jag lyssnar på kroppen och försöker att varva ner. Sluta boka upp mig, beta av alla projekt och måsten, skriva listor (att skriva listor är min akilleshäl, jag skulle få panik om jag inte fick ha mina post-it lappar och listor). Kaffet är jag dock för beroende av för att kunna skära ner på. Det. Går. Inte. Och skulle ändå bara sluta upp med att jag mår ännu sämre om jag inte får dricka det.

Jag har vabbat en del sista veckorna. Det börjar väl nu, alla förkylningar och virus. För närvarande är jag hemma med båda pojkarna som har fått ögoninflammation. De ringde från dagis då Loke klagade på smärta och det var rätt klibbigt i båda ögonen. Själv har jag fått hosta och ont i halsen så passade kanske ändå bra att vabba, för jag vet inte om jag hade orkat att jobba ändå. Inte idag åtminstone. För övrigt så har jag världens bästa kollegor. Empatiska, förstående och stöttande i allt. Vi är ett grymt bra team faktiskt. Stackars Linda dock som får täcka upp rätt mycket för mig och Jessica som springer och vabbar hela tiden. Kärlek till er!

Teprovning på jobb.

Kärleksdans i köket!

Halloween har passerat och vi åkte en vända till minneslunden dagen efter allhelgona. Viking ville sätta ett ljus för lillasyster och tillsammans lade vi ett gäng tulpaner i vattnet vid fontänen. Båda barnen var jätteduktiga och varken sprang runt eller skrek när vi var där. De förstod nog att det var fel tillfälle att busa runt, och efteråt sa Viking att han varit duktig och inte skrikit. Det var första gången Viking fick följa med sen Freja blivit begravd. Vi pratade mycket den dagen, om saknad och att minneslunden var en plats dit man kan gå när man saknar någon som inte längre finns. Att det är ok att vara ledsen där, men också att man kan bli glad igen efter man har fått gråta. På kvällen vid nattningen hade han så mycket att säga. Han är nyfiken och han tycker om att få berättat för sig, gärna flera gånger. Jag brukar gråta inför honom, men jag har mina råd från kuratorn i bakhuvudet om att alltid förklara varför och att det inte är något han har gjort, samt att ”mamma kommer bli glad igen”. Barn förstår så mycket mer än man tror och det är ofta bättre att vara ärlig och säga klarspråk än att försöka linda in allting. Det skapar ofta bara mer oro och osäkerhet hos barnen. Och Viking förstår. Sen sa han detta till mig, vilket jag blev så rörd över att jag knappt kunde vara kvar i rummet. Jag blev både ledsen och glad, men mest rörd. Min älskade Viking!

 

 

Smått som hänt sista tiden är att Loke fyllt två år. Jag gjorde smörgåstårtor för 32 personer som räckte till min familj. Båda mina systrar och min mamma fyller år i oktober så det passade bra att slå ihop allt till ett litet kalas. Pojkarna ska också få ha barnkalas såklart, likt förra året. Det ser vi fram emot. Jag kommer dela ut öronproppar till alla föräldrar, sen dumpar vi ungarna i bollhavet. Check!
Hallen är snart färdigrenoverad, kommer upp fler bilder när allt är klart sen.

Nille lägger golvvärme!!

Vegansk smörgåstårta till lillasyster!

Smörgåstårta med skinka och rostbiff!

Smörgåstårta med räkor och lax!

 

 

Ibland går det överstyr... men jag orkar inte alltid bry mig och så länge barnen är glada så är jag nöjd. Oftast.

Oftast, men verkligen inte alltid...

Jag har bakat två omgångar med lussebullar. Sytt ett gäng nya kläder till pojkarna. Busat med flera vänner och deras barn. Haft myskvällar och kvalitetstid med Nille. Köpt fantastisk konst i välgörande syfte. Ätit på restaurang. Pyntat med dödskallar, spindlar, pumpor och avhuggna kroppsdelar. Börjat handla till barnens julklappskalender, undrar lite vad jag har gett mig in i. Det är sammanlagt 48 små juklappar, och eftersom jag inte vill köpa småsaker som bara går sönder så ligger det ett rätt mycket pengar bakom, och nu börjar mina idéer ta slut (skjut mig). Tips på små, men bra och billiga presenter tas tacksamt emot. 

 

Låt pappa bajsa ifred!

Tilly & Loke!

Filmkväll hos min älskade Camilla!

Finaste Lojsi kom och spenderade nästan en hel dag med oss!

Helgen som kommer ska jag på Snoozy klädparty samt pärla armband för föreningen Ung Cancer. Vad ska ni göra?

Finns de inte då så finns de inte alls.

Dagligen får jag känslor och tankar som jag vill få ner i text. Meningar spelas upp i huvudet och jag tänker att ikväll ska jag skriva. Sen blir det ändå inte av. Det tar enorm energi att sörja. Under mina leenden och skratt så vaktar sorgen. Den slukar all min ork och all min överskottsenergi. Jag går på reserver.

Det är tråkigt när kvällen kommer, när barnen har somnat och jag själv är så slut i huvudet att jag bara längtar efter sängen. Kan inte tänka.

Att sörja tar energi.

Energi jag inte har.

Energi jag inte vill ge bort.
Det är viktigt, alltid, oavsett vem man är eller var i livet man står, att tänka på sig själv. Förr gjorde jag ofta saker, fastän jag egentligen inte ville. Ställde upp med diverse olika projekt, umgicks med människor jag kanske inte i hjärtat ville vara med, men för enkelhetens skull och för att inte såra någon annan, så gjorde jag det ändå. Men jag har lärt mig. Idag är jag bättre på att säga ”nej”. På att tacka ”nej”. Bättre på att värdera min egen tid högre än alla andras. Det borde fler göra. Livet är för kort för att göra saker som man inte mår bra utav.  

Vänner ska man värna om. Men man ska inte fortsätta vara vänner bara för att man en gång har varit det. Livet förändras. Relationer utvecklas. Jag är inte samma person idag som för 8 månader sedan. Eller för 5 år sedan. Är du det? Måste man vara vänner ändå?
När Freja dog förändrades allting. Hela vårt liv som vi byggt upp tillsammans raserades. Det har vi sakta försökt att bygga upp igen. För varje dag som går lägger vi en ny bit. Långt ifrån alla bitar passar, så vi ändrar på oss lite till. Tills den passar. Försöker att hitta det som är vårt. I detta nya liv.

Vårt liv.

Ett evigt livspussel utan ramar.

Nya vanor, nya rutiner, nya vänner, nya känslor, nya tankegångar.
En del vänner, de som stod oss närmst, fanns inte där för oss så som vi hade förväntat oss. Medan andra, inte lika nära, tog stora kliv fram och gick rakt in i våra liv.

En naturlig rotation. Det gjorde ändå ont, och gör ännu över vissa personers avståndstagande. Men jag är inte längre arg, mer besviken. Jag kan nästan förstå. Tror jag. Det är inte lätt, och vi alla har våra egna problem, sorger eller brister som vi dras med. Men jag tycker ändå att det är tråkigt. Tråkigt eftersom vi båda trodde och hade vissa förväntningar på folk i vår närhet. När de i samband med Frejas död slutade att höra av sig blev det ytterligare en sorg att bära. 

Vi trodde fel.

Vi är inte ensamma. Så många andra föräldrar i sorg som upplever och beskriver precis samma sak. Förlust av nära vänner. Relationer som går till spillo. Varför? Blir det för jobbigt? Är det så svårt att se sina vänner falla mot avgrunden att man hellre går därifrån än hjälper denne att komma upp? Det. Förstår jag inte.

På ett sätt är det bra nu. Vi vet vilka som är våra vänner, på riktigt. När det kommer till kritan, vad har man vänner till om inte för att få hjälp och stöd i livets svåra stunder? Finns de inte då så finns de inte alls. 

De vänner jag har idag, är enormt starka individer. De har nära till känslor och pratar bara direkt från hjärtat. De har sett mig naken. Mentalt. Fysiskt. Psykiskt. De vänner jag har idag, har sett hur en del av mig dött men hjälpt mig att komma tillbaka. De har dragit i mig, slitit i mig. Tvingat mig att äta. Lagat mat åt mig. De har sett mig ramla ihop. Bryta samman. Sluta andas. Torkat mina tårar. Hällt upp mera vin till mig. Ringt samtal. Pratat för mig och åt mig när jag inte fått fram några ord. Tvättat. Städat. Passat mina pojkar. Skämt bort mig med blommor, gåvor, brev, halsband, armband, ljuslyktor. Lyssnat med stora hjärtan. Kramat mig. Tröstat mig. Vuxit själva. Sett utanför sitt egna och satt mitt välmående före deras eget. Sagt att de älskar mig. Spammat mig med sms. Mejl. Instagram. Lyft upp mig med skämt och kommentarer som de vet att de kan nå ut till mig på. De har visat sig för mig. Tagit plats och funnits där. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket ni betyder för mig. Var och en utav er. Allihop. Ni är fler än ni tror. Ni är så många som har gjort något litet, men som för mig har betytt precis allt.

Det har hänt mycket, så det blir ett långt inlägg. Eller för att jag kanske idag har ork att skriva. Jag vet inte. Jag är bara glad som får skriva av mig.

Förra veckan åkte vi till minneslunden. Farfar passade barnen. Det var befriande att få komma ut dit. Vi har inte varit där sen vi fick brevet om att vår dotter nu låg i marken. Det har inte gått. Jag har inte velat. Jag saknar henne inte mer eller mindre för det. Men förra veckan kände jag att det var dags. Att jag var redo och framförallt att jag ville dit.
Det var kallt ute, men inget regn och ingen blåst. Jag kände på något sätt frid, även om jag grät direkt ur hjärtat. Jag tittade ut över minneslunden, såg träden och tänkte att hon, vår älskade dotter, är en del av dom. Att hon finns i gräset, i luften jag andas, i fåglarna som kvittrar. Hon är inte instängd i någon kista, hon är här. Här ute bland allt annat som växer. Jag tror på det så hårt att det känns en aning lugnande i bröstet. Även om jag förbannar livet över att jag inte får ha henne hos mig. Fysiskt.
Stryka hennes panna.
Pussa hennes små kinder. Hålla hennes händer i mina.

 

 

Vi har även varit en runda på förlossningen i Malmö. Av ren slump mötte vi barnmorskan som var med under Frejas förlossning. Hon mindes mig och hon mindes Freja. Hon berättade att det var hon som hade tagit emot vår dotter när hon föddes med akut snitt, vilket jag inte visste om. Jag grät av både sorg och tacksamhet mot henne.
Sedan fick jag se tavlan. Tavlan där alla nyfödda barn märks upp med en nål. Rosa för flickor och blå för pojkar. En översikt över hela året.
Den 4 februari i år föddes det 3 flickor i Malmö. En av dom var Freja. Vår lilla flicka. En rosa nål som symbol för hennes födelse. Ett tecken på liv.
Vackert.
Sorgligt.
Omtumlande. 
Gabriella, barnmorskan, kramade oss, lyssnade, skrattade och grät. Bara vetskapen om att hon, denna människa framför mig, fått bära och hålla i min dotter kändes överväldigande.
Jag är så tacksam mot henne för att hon gjorde minnet av Frejas födelse till en positiv upplevelse för mig, även om allting gick åt helvete sen…