Frejas förlossning. Den dagen hon levde.

På uppvaket låg jag fram till klockan 2 på natten. Jag tyckte det var fruktansvärt. Jag var så törstig att jag trodde jag skulle dö. Kroppen gjorde förbannat ont och de fick fylla på med mer och mer morfin. Små doser som tillslut blev jättemycket. Men jag hade ändå ont. Livmodern drog ihop sig. Snittet. Tarmarna. Törsten. Varför fick jag inte dricka?! Jag fick böna och be om lite i taget. ”Risken är att man mår illa”, sa någon. Nu i efterhand kan det göra mig förbannad. Var det allt?? Vad hade det spelat för jävla roll? Det värsta som hade kunnat hända är att jag hade kräkts? Den risken hade jag tagit.

Jag besvärades av klåda. Kroppen kliade fanatiskt. Det gick inte att tillfredsställa. Tårna kliade, hälarna, armvecken. Knäna. Halsen. Jag hann klia mig blodig på låren innan jag tillslut fick Tavegyl mot klådan. Jag fick fortsätta be om det under de följande dygnen. Så mycket smärta. Så mycket klåda. Så mycket morfin.

När jag kom tillbaka till kvinnokliniken väntade Nille på mig där. Jag ville gråta, men det gjorde för ont och jag fick mer morfin. Nille hade då väntat på mig i 7 timmar. Han var trött. Jag var hög som ett helvete. Somnade mitt i meningar och frågade samma saker om och om igen. Det var omöjligt att hålla en konversation med mig. Jag minns det själv. Hur kroppen släckte ner mig och allting blev dimmigt och svart. Ljuden tynades bort. Stunderna jag nickade till var korta, men likväl fanns dom där och avbröt oss i alla ord som vi behövde få säga. Jag tror att vi fick komma bort till Freja vid halv 4 på natten. Jag minns detta mycket vagt. Jag minns klådan. De osagda meningarna. Rummet fullt av folk. Glada ansikten som stirrade på mig, väntandes på reaktion. Där finns bilder tagna. Men jag minns inte att de togs. Vem som tog dom. Freja låg i en kuvös. Jag minns inte hur hon såg ut. Inte från den första gången. Jag kan se på bilderna att jag grät. Jag satt i min säng. De hade rullat in hela den stora sängen, i det lilla rummet där hon låg. Där fanns en stor pelare i mitten, orubblig. Jag minns hur de kämpade med att få in sängen. Hur de gjorde det för min skull. För att jag skulle kunna se mitt barn. De gjorde det utan att klaga. De gjorde det gladeligen. Jag minns en känsla… jag kommer inte ihåg om jag sa orden högt. Den känslan kom samma sekund jag såg henne. Tanken sa att det var hopplöst. Att hon aldrig kommer att klara detta. Hon är för liten. Så förbannat, jävla liten. Jag har pratat med Nille om detta, nu efteråt. Han hade känt precis samma sak. Kanske var det ett sätt att skydda sig? Skydda sig emot vetskapen om att detta skulle bli svårt. På alla sätt som finns. Nästan inte genomförbart. Jag vet inte.

Jag läser i mejl som jag skrivit. Jag minns inte att jag skrev dom, men jag kan läsa dom och det blir ett obehagligt bevis om hur det stod till, just då. Jag läser att jag undrar hur jag ska våga älska henne? Hur ska jag våga tillåta mig själv att våga älska henne? Hon är så liten och jag är så jävla rädd över att förlora henne. Det gör ont i mig idag att läsa det. För jag vet att hon levde när jag skrev det. Men jag vet också nu att jag redan älskade henne. Jag älskade henne från den dagen då jag kissade på stickan.

Det var torsdag helt plötsligt och jag drack massor av vatten. De skulle dra min kateter och jag var tvungen att kissa innan jag fick lämna sjukhuset. De skulle transportera mig och Freja till Lund. För den absolut bästa neonatala vården.

Jag minns fortfarande allting väldigt suddigt, men jag fick också kraftigt med smärtstillande. Tre personer fick hjälpa mig in på toaletten när jag skulle kissa. En under varje arm och en framför. Jag minns att jag nästan kissade en hel liter. Jag ville vara duktig. Visa att jag skulle klara det här jag också. Jag kände för att springa i korridoren, jag sa detta högt, och barnmorskorna gick med mig några korta steg. Det kändes som jag sprang och jag ville bara skynda mig i allt vad återhämtning heter.
Mamma kom och kramade mig. Vi grät båda två. Men vi var glada. Freja mådde under omständigheterna bra. Och hon var stor för att vara liten. Hon vägde 790gram. Inte ens ett kg.
Gabriella, barnmorskan från förlossningen, kom och hälsade på mig. Jag grät och bröt ihop i hennes armar. Det var glädjetårar. Jag blev rörd över att se henne, över att hon brydde sig om mig och ville se hur jag mådde. Hon hade vackert rödbrunt hår i en fläta.
Freja flyttades vid 9 tiden på morgonen. Jag själv fick komma efter i ambulans vid lunchtid.  

Lund. Jag fick mer smärtstillande och mer klåda. Jag åt nog ingenting. Kan inte minnas att jag gjorde det i alla fall. Men jag har säkert fel. Min lillasyster Gry kom. Nille var hemma med barnen och avlöste farfar. De gjorde ett undantag för oss. Egentligen var det bara Nille och syskon som fick lov att vistas på avdelningen. Men det var ok. Min familj var ok. Framåt eftermiddagen och kvällen körde de ner mig i sängen så att jag skulle få träffa Freja igen. Gry fick lov att följa med. Jag grät när jag såg henne. Denna gång med klarare ögon. Även om jag ännu slocknade till mitt i meningar. Tappade orden och försvann. Gry höll mig vid liv.
Denna mening gör så jävla ont att skriva, ännu värre att känna. Men Freja log. En gång. En impuls från hjärnan, blev till en grimas i form av ett litet leende. Vi såg det båda två. Flera gånger nu efter hennes död har jag frågat Gry ”Visst log hon?” som om det ger mig någon slags tillfredsställelse. Som om det avlägsnar trycket i bröstet och gör det lättare att andas för bara en sekund.
”Ja, det gjorde hon!”