På måndagen gick min slempropp. Jag har aldrig
varit med om det under tiden jag väntat pojkarna, men jag har vetat att det kan
hända och att det inte är någon fara. Slemproppen sitter som ett skydd och
hindrar att bakterier ska komma in i livmodern till bebisen. Den kan återbildas
flera gånger under en graviditet. Det är inget konstigt. Jag har dock aldrig
sett en slempropp tidigare, men jag visste att det var den när jag såg den. Det
går liksom inte att ta fel på.
På kvällen fick jag lite magknip som snabbt gick över. Det var inget jag lade
någon större fundering kring. Tisdag. Lite mer av slemproppen kom och under
kvällen fick jag ont i magen igen. Denna gång bad jag Nille kolla upp lite mer
kring detta, då jag själv inte vågade gå in och läsa. Google kan vara
livsfarligt och jag går alltid hellre på min egna känsla. Risken är att man
hittar ”nya” symtom när man läser andras historier. Det är onödigt. Smärtan
lugnade sig så fort jag satte mig ner eller ändrade ställning. I samma sekund
som jag ställde mig upp så kom den tillbaka. Det var svårt att stå upprätt. Jag
kände inte igen smärtan. Den var ny för mig och gjorde mig väl egentligen inte
orolig från början. Men när jag kopplade samman slemproppen med smärtorna så
väcktes det en viss oro i mig. Vid ett tillfälle minns jag att jag sa till
Nille att ”detta känns fan nästan som värkar!” Det som höll mig lugn var dock
att jag inte hade några sammandragningar. Magen förblev mjuk. När man normalt
sett har värkar eller sammandragningar så blir livmodern stenhård. Min förblev
mjuk, men gjorde väldigt ont vid tryck och beröring. Jag gick och lade mig med
hopp om att det skulle lugna ner sig. Jag tog inga smärtstillande för jag ville
vara medveten ifall läget förändrades. Klockan hann bli halv två på natten
innan jag somnade. Jag minns att jag låg och velade om jag skulle åka in eller
inte. Men jag var dödstrött och tänkte att om jag kan somna så är det nog det
bästa trots allt. Kan jag somna så är nog inte smärtan så stark heller. Jag
somnade.
Onsdag morgon. Kände visst obehag i magen en liten stund men det gick över och
jag hade inte ont längre. Jag packade ut barnen i bilen och körde iväg till
öppna förskolan inne i Malmö. Mötte upp Natalie och Emelie. Vi pratade.
Tjejerna hade hittat ett babyskydd åt mig. Begagnat men i mycket fint och bra
skick. Jag funderade på att köra förbi affären och köpa det på vägen hem, men
så blev det aldrig. Kanske lika bra ändå.
Efter förskolan gick jag några korta ärenden inne på Mobilias köpcentrum.
Postade beställningar, köpte ett nytt härligt tyg inne på Ohlssons som hade
rea, innan jag begav mig hemåt med barnen igen. Jag hade lovat mig själv att
ringa KK för att få lite rådgivning gällande smärtan och kanske även åka in för
att kolla. Jag kände på mig att smärtan skulle komma tillbaka på kvällen, som
om den redan låg lite bakom. Vilande. Jag oroade mig för att det var förvärkar, ofarliga
men dock smärtsamma. Vad jobbigt om jag skulle behöva gå med det resten av
graviditeten, tänkte jag.
Så jag ringde in och pratade med en barnmorska. Hon var inte orolig. Dels för
att smärtan lugnade sig i vila, men framförallt för att jag inte hade några
sammandragningar. Det var bara smärta, i all sin enkelhet. Det verkade med
andra ord inte påverka kroppen mer än att det gjorde ont. Hon tyckte ändå att
jag skulle komma in för en koll, men kunde inte boka någon tid. ”Om du kommer
runt 5 tiden så har vi nog någon doktor som kan titta på dig” sa hon. Det
gjorde mig nöjd.
Jag ringde Nille och han skulle skynda sig hem så att jag kunde komma iväg så
fort som möjligt. Ungefär då började jag få ont igen. Klockan var 4. Smärtan
kom och gick, men jag lyckades ändå göra middag som stod färdig på bordet när
Nille kom hem. Korvstroganoff med ris. Jag smsade med Natalie under tiden och
undrade om smärtan kanske berodde på urinvägsinfektion. Jag har aldrig haft det
så jag vet inte hur det ska kännas, men vissa kan få ont i magen hade jag hört.
Jag skulle stå på mig i alla fall. Jag skulle inte låta dom skicka hem mig utan
svar, och på så vis blev det en liten lättnad att jag fick ont lagom till att
jag skulle köra in. Det kom lägligt om man säger så. Det var så svårt att
beskriva smärtan när jag inte hade ont så det underlättade ju för alla om jag
hade ont när jag väl var där, tänkte jag. Men när klockan blev halv 5 och vi
satte oss för att äta middag kom smärtan regelbundet. Gjorde mer ont. Det hann
gå 2-3 minuter mellan vågorna. Jag åt snabbt och sedan bestämde jag mig för att
köra in. Nille oroade sig och tyckte inte att jag skulle köra in själv, men vi
hade inte så mycket till val. Jag kunde inte vänta mer heller kände jag. Han
föreslog att jag skulle ringa taxi, men jag var snål och bestämde mig för att
köra själv. Jag fick en smärtvåg precis innan jag skulle gå ut och hann få en till
när jag hade satt mig i bilen. Smärtan gjorde mig handlingsförlamad. Sen körde
jag. Det hann gå 2 eller 3 minuter mellan smärttopparna hela vägen in till
sjukhuset. Jag vet inte hur jag lyckades köra bilen egentligen. Jag avfärdade
varendaste tanke på att det var värkar fastän hela min kropp signalerade att så
var fallet. Jag trodde verkligen inte på det. Hur jäkla mycket symtomen än
kunde stämma överens så var det inte sant. Det var för tidigt. Och jag trodde
på mina egna lögner. Det gjorde att jag kunde fokusera på bilen genom värkarna.
Hade jag vetat om att det var förlossningssmärtor hade jag aldrig klarat av att
köra bilen. Förnekelse är med andra ord ett väldigt starkt begrepp.
När jag kom fram till sjukhuset fick jag köra runt en hel del innan jag hittade
parkeringsplats. En bra bit ifrån kvinnokliniken. Jag fick en smärtvåg och
väntade ut den, sen skyndade jag till parkeringsautomaten. Där fick jag en
till. Väntade ut den och skyndade tillbaka till bilen igen. Små delstopp på
vägen. Visst hade smärtan blivit mer intensiv nu. Jag grät. Jag grät av
smärtan. Men jag var fortfarande inte orolig. Jag kände bara rent
överlevnadsmässigt att jag måste ta mig till kvinnokliniken. Mitt slutmål. Jag
letade mig in bland avdelningarna. Hamnade fel. Jag tror det var Neonatal. En
kvinna frågade vad det gällde och jag sa att jag hade ringt in, att jag hade
ont och att jag bara var i vecka 24+5. Hon sa ”hit kommer du bara om du har
fött” och jag kontrade med att ”ja, det ska jag ju verkligen inte”. Jag fick
hjälp in på rätt avdelning, minns inte var det var, och en annan barnmorska
fångade upp mig och ledde snabbt in mig på ett rum.
Klockan var runt halv 6 då. De var förbryllade. Smärtan fortsatte att komma i
intervaller. De kopplade upp mig med CTG för att mäta eventuella värkar, men
när smärtan kom registrerades ingenting. De var två kvinnor i rummet då. Den
ena satte sig ner och räknade tiden och den andre kände på magen när jag fick
ont. Jag tror hon hette Susan. Hon kände. Jag skrek. Hon såg mycket förvirrad
ut. Magen var mjuk. Ingen kurva registrerades på CTG:t. Den andra sa att det
var ca 2 minuter mellan. Susan sa att hon måste känna inuti mig så att inte
tappen var påverkad, och jag fick snabbt dra ner byxorna när smärtvågen hade
lagt sig. Jag minns hennes blick. Jag hörde det på hennes röst. Hon kände bara
snabbt och konstaterade med stressad men mycket säker röst att ”du är fullt
öppen, du ska in på förlossningen direkt!” Inga tvivel. Hela min existens
stannade upp när hon sa de orden. Jag kunde bara protestera, samtidigt som
allting föll på plats. Men jag ville inte. ”Nej, ni måste stoppa det!” bad jag.
”Lilla gumman, det är alldeles för sent för det, du ska föda barn nu!” Jag
hörde oron i rösten. Minsta lilla
avvikelse fångade jag upp. Vad händer? Plötsligt hade jag två nålar i armvecken
och ett sprucket kärl i handryggen på höger hand. Den ena tjejen som satte nål
var nervös. Hon darrade. Jag såg det. Hon var orolig. ”Kärlet sprack”, sa hon
och sökte råd från Susan, barnmorskan som verkade fatta besluten. ”Sätt en
till!” Hon pratade i telefon. Jag uppfattade inte allt, men hon ringde flera
samtal. Förvarnade. Kallade på folk. Larmade doktorer.
”Vecka 24+5… helt öppen…buktande hinnblåsor… vattnet har inte gått… jag vågar
inte känna mer med risk för…”
Hon vände sig mot mig och frågade efter nummer till Nille, han måste komma in. Hon
ringde upp honom och sa orden. De ord som har så stark slagkraft men som ändå
är så svåra att ta in.
”Du måste komma in nu, det är förlossning på gång!” Jag ville fortfarande inte
tro henne. Allting var bara ett stort jävla misstag. Ett misstag!
Sen rullades jag in på förlossningen. Jag minns inte hur jag fick av mig mina
kläder. Men när jag häromdagen, en vecka senare, packade upp min väska och
hittade min tröja med Billy Idol blev jag glad. En liten smula av glädje. Jag
gillar den tröjan, jag köpte den efter konserten på Sweden Rock Festival. Jag
var helt säker på att de hade fått klippa upp den. Jag kan inte få fram något
minne av att de tog den av mig. Jag kunde ju inte röra mig av smärtan.
På förlossningen fick jag lustgas. Jag var aldrig rädd. Jag var inte orolig.
Jag var besviken. Jag var överraskad. Ledsen över att graviditeten skulle ta
slut. Redan. Jag oroade mig aldrig över att hon inte skulle klara sig. Jag var
ju över vecka 23. Mina små delmål. Patetiska, onödiga delmål. Ingenting spelade
ju någon roll. Nu i efterhand. I slutändan av alltihop. Ingenting spelade någon
roll. Blödningen i vecka 12. Oron. Så jävla onödigt. Allting! Fan.
Jag bad att få ringa Nille. Klockan var 17:45. Jag minns det väldigt tydligt.
Han fick prata på högtalartelefonen. Rummet var fullt av folk. Jag skakade i
hela kroppen. Hans pappa var på väg till honom, han skulle köra direkt när han
anlände. Han hade ingen bil, den hade ju jag tagit. Inte för att han hade
kunnat lämna barnen… men dock.
Nästa gång jag tittar på klockan är när Nille kommer in i rummet, då är hon
18:10. Vad som hände där mellan minns jag inte. Bara detaljer. Men jag vet inte
i vilken ordning eller om det var efter Nille hade kommit. Det spelar kanske
inte så stor roll, men är ändå viktiga för mig. En barnmorska hette Gabriella.
Hon höll i mitt ena ben. En annan hette Cecilia, hon höll i mitt andra. Jag
fick inte röra mig. Jag fick inte trycka. Jag skulle bara försöka att slappna
av genom värkarna. Absolut inte jobba med kroppen. Lyssna inte på kroppen.
Detta är så tvärtemot vad jag varit med om tidigare. Men jag lyssnade på dom.
Jag lyssnade inte på kroppen. Allting kommer att gå bra.
En ultraljudsapparat var plötsligt där och de tittade efter hur hon låg. Hon låg
på tvären. Med huvudet på min vänstra sida och fötterna på högra. Det går inte
att föda henne så. Om vattnet skulle gå vet de inte hur hon ”sätter sig”. Med
risk för allas liv.
”Förstår ni inte, hon vill ju inte ut, hon tar spjärn!” sa jag. Därefter kallades
ytterligare en läkare in. Narkos. Kirurg. Det var min ”goda” läkare som jag
benämnde honom. Han har ett utländskt namn som jag inte kan uttala. Det var han
som gjorde ultraljudet på mig i vecka 12, dagen efter missfallsbeskedet. Det
var han som gav mig de goda nyheterna, att hjärtat slog, att det var en frisk
liten krabat där inne. Jag tyckte om honom. Jag litade på honom. De pratade om
snitt. Han tog en titt på skärmen och nickade. Jag hängde bara halvt med i
samtalen. Men när jag förstod att de skulle bli akut kejsarsnitt fick jag
panik. Jag bönföll om att de skulle vända henne. ”Snälla!!” Men en annan läkare
förklarade att det gör man inte på såhär små, det är alldeles för riskfyllt, så
man vågar inte. Jag minns att jag ändå protesterade fysiskt och att de fick
hålla fast mig. Sen kom en värk och jag försvann i en överdos av lustgas.
Allting blev svart. När jag ”kom tillbaka” stod en man lutad över mig och
pratade och jag fick avbryta honom och förklara att jag inte hade hört ett ord
av vad han sagt. Han var barnläkare på neonatal. Han var en av de äldsta, bästa
och mest erfarna i Malmö, fick jag veta i efterhand. Ingenting att klaga på där
med andra ord. Jag minns fortfarande ingenting av vad han sa.
Jag vände mig till Nille vid ett tillfälle och sa det där med att inte namnge
ett dött barn. Så fick hon heta Freja. Det är jag idag jättetacksam över.
Gabriella hjälpte mig att plocka av alla piercingar och smycken. Öronen fulla
av ringar. Jag försökte att samarbeta. Jag hade valt bort kejsarsnitt alla
gånger, ändå förstod jag att det var för mitt och Frejas bästa. Så jag
samarbetade. Motvilligt.
Plötsligt låg jag i ett annat rum. Också det fullt av folk. Nya människor som
inte hade några ansikten. Snälla människor. Men Nille fick inte vara med. Jag
var fullständigt borta i smärtan, allting var en dimma. Sen försvann jag.
Klockan 19:02 gick vattnet, det var då de lade snittet. Klockan 19:03 var hon
ute. Någonstans efter det väcktes jag upp. De höll henne framför mitt ansikte
men jag kunde inte se henne. Jag såg bara en mörk, suddig bild av någonting.
Nille sa att jag pussade henne. Jag minns det inte. Sen blev allting svart igen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar