Jag skulle vilja skriva ner allting i ordning, precis som
det hände. Dag för dag, timme för timme. Känslor, tankar, läkarsamtal,
gråtattacker. Men det är omöjligt för mig. Jag minns bitvis och skriver när jag
känner att jag orkar och vill. Det går inte att försöka framtvinga en text bara
för att det skulle vara lättare att läsa. Jag gör det för mig. De som vill ta
del får göra så. Kanske hjälper det någon, kanske avskräcker det en annan. Jag
hoppas bara att för min egen skull må bättre efter jag fått skriva av mig lite.
Att även kunna ha minnen nerskrivna och sparade för framtiden är också viktigt
för mig, för oss. Man glömmer så snabbt. Man förtränger. Man vrider på
sanningen. Gör om den till något som går att hantera. Byter ut ord för att de
är lättare att uttala högt. Jag är livrädd för det. Jag vill aldrig glömma. Jag
kommer aldrig att glömma. På både gott och ont. Hade jag kunnat hade jag gjort
om allting igen. Bara för att få en chans att hinna med. Allting gick så fort.
Så förbannat jävla, skitfort gick det. Jag hann inte ens förstå att hon var ute
förrän hon redan var död. Tragedi på tragedi. Man bara följde med. Vi hade
inget annat val.
Jag skrev en del på sjukhuset. Det blev ett samtal med mig
själv. Jag tycker om att läsa texterna. De är inte förvridna på något sätt.
Nakna, kalla och ömtåliga. Genom att gå tillbaka och läsa kan jag se att jag
går framåt. Fastän det inte syns, märks eller känns så. Dagarna flyter ihop och
inatt var det en vecka sedan Freja somnade in på mitt bröst, med de små sköra fingrarna
runt Nilles pekfinger. Alldeles lugn och stilla. Till synes helt tillfreds. Hon
märkte nog inte ens själv när hon försvann. Hjärtat stannade någonstans mellan
kl 5:10 och 5:30, fredag morgon.
Idag känner jag ilska. Jag känner mig lurad. Bestulen.
Förbannad. Det är en ny känsla, även om den kommit till uttryck tidigare, så är
det annorlunda nu. Ilskan är inte riktad till någon person men den finns ändå
där.
Nu känns det svårt att komma vidare. I text.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar