Kärleken & Döden!

Jag har fått mera energi nu. Kroppen orkar lite mer än innan och sinnet letar efter något annat att lägga fokus på. Häromdagen klädde jag om dynorna till våra matsalsstolar. Ett tidskrävande projekt som jag vanligtvis hade dragit mig för att ta tag i. Det blev fint, känns fräschare och nytt. Dock känner jag av i magen framåt eftermiddagarna att jag måste lugna ner mig lite. Jag bär inte barnen, men jag bär småsaker hela tiden ändå. Det är svårt att inte göra någonting. Pojkarna får mig att upprätthålla ett visst tempo, även om Nille är den som får dra det stora lasset. Jag provade lite lätt att dammsuga tidigare idag. Bara lite småsmulor och slipdamm efter en vägg som Nille har slätspacklat i vardagsrummet. Jag vill så gärna, men jag kunde inte. Jag är livrädd över att jag ska försvåra läkningen för mig själv genom att jag inte har den möjligheten att bara ”vila”. När något gör ont är det annorlunda, men om jag vaknar och känner mig utvilad så är det lätt att jag reser mig snabbt ur sängen och därmed använder mina sönderskurna och obrukade magmuskler på ett sätt som är olämpligt. Smärtan blir en påminnelse som inte bara är negativ ibland.

Fan. Det är nästan likadant idag. Jag känner hur jag vill sätta ord på olika tankar och känslor som passerat, men jag blir helt nollställd. Som om jag faktiskt har börjat stänga av på riktigt.
Jag bläddrar i kalendern och ser att det är flera veckor som passerat, utan att jag har märkt av det. Hur är det ens möjligt?

Igår började jag lite smått med att sy igen. På eget initiativ. Dregglisar. En form av terapisömnad där jag inte behöver tänka så mycket. Det kändes bra. Ska fortsätta ikväll. Jag bryr mig inte riktigt om vad jag ska göra med dom. Jag bara syr för att det dövar den värsta ångesten.

Imorgon är det dags för dagis igen. Det ska bli skönt att få vila ifrån barnen. Dricka kaffe och stirra in i ljuset från hennes minneslyktor. Det är lättare att bearbeta tankarna när de inte är omkring mig. Samtidigt väcker barnen nya känslor i kroppen på mig som jag aldrig hade kunnat locka fram på egen hand. Deras glädje kan ge mig sorg, men också få mig att skratta och le med hela hjärtat. Känna hur mycket och intensivt jag älskar dom. Ta vara på varje liten sekund som känns värdefull. Det är en insikt jag kan tacka Freja för. Att jag kan älska så hårt att jag önskar leva för alltid, samtidigt som jag lider så djupt och våldsamt att jag vill dö direkt. De går hand i hand de två. Kärleken och döden.

Jag pratade med vår kurator på Neonatal om mina skuldkänslor. Obefogade, onödiga skuldkänslor. Det är ingen annan än jag själv som lägger det på mina axlar. Men jag skäms. Jag tycker det är jättejobbigt att visa mig och min kropp inför folk vi känner. Folk som har känt oss innan Freja. Vänner. Jag skäms över att jag inte är gravid längre. Jag skäms över att magen är borta. Jag känner att jag misslyckats. Jag tänker att folk ska se på mig att jag har misslyckats. Att jag inte kunde. Min kropp kunde inte behålla vårt barn. Oavsett vad det berodde på, infektion eller ej, så skäms jag över den. Kroppen. Hon låg i MIN mage och det var MIN kropp som misslyckades med det enda den skulle göra. Det är mitt fel att hon inte fick vara kvar. Det är mitt fel att jag var fullt öppen. Det är mitt fel att hon föddes för tidigt. Det är mitt fel att hon dog. Dessa tankar känns lika rimliga som orimliga. Nille har aldrig gett mig skulden, ingen läkare, ingen. Aldrig har någon sagt någonting. Det är bara jag. Jag letar fel och det är väl ett nytt steg i sorgeprocessen. Allting känns lättare att hantera om man kan skylla på någon.

Jag duschar mycket och ofta. Sätter mig ner. Vattnet är varmt. Bränner mig lätt. Spolar bort allt det jobbiga. Gråter utan att tårarna syns. Känner och ser hela min kropp naken. Känner på magen där hon låg så länge. Känner på mitt bröst där hon dog så snabbt. Kramar händerna mot mig hårt och länge. Tänker att hon fortfarande finns där, i min famn. Vattnet som pulserar över huden gör att allting känns levande, fastän det inte är det. Jag är själv. Jag är naken. Ensam. Jag är fylld av smärta som jag försöker att tvätta bort. Förgäves.