Obduktionsrapporten.

Vardagsliv. Ibland går dagarna så fort att jag knappt hinner med. Det är tacksamt på ett sätt. En del av mig vill att tiden bara ska gå. Som att sorgen blir lättare att hantera då. Den andra delen av mig skriker och protesterar – stanna! Den delen av mig vill hålla kvar i tiden som är nu, eftersom det är nära till Freja. För varje vecka som går känns det som att hon försvinner bort, längre och längre ifrån mig. Även om jag vet att så inte är fallet, men jag kan inte skaka av mig den känslan ändå.

Helgerna går undan. Miljoner med små projekt. Stress. Ändå är det ingenting mot vad jag klarade av tidigare. Jag förstår inte hur jag orkade. Då. Gravid och hemma med båda pojkarna. Inget dagis som kunde avlösa mig för bara ett par timmar. Jag var själv, med barnen, från morgon till två timmar innan läggning, varje dag i nästan fem månader. Jag vill inte klaga egentligen. Jag fixade det. Det var tufft och jag gav upp många gånger på vägen, men det löste sig alltid ändå. Jag är stolt över det. För jag vet att jag kan. Det blir en tröst idag samt en fruktansvärd påminnelse om att livet verkligen ser annorlunda ut nu. Idag klarar jag inte i närheten samma aktivitet. Vad hände? Stresshanteringen är som bortblåst och tålamodet går en ostadig balansgång genom tiden.
Då känns det positivt att får höra att jag ändå verkar piggare nu jämfört med för ett par veckor sedan. Vänner runtomkring som pratar med mig och som ser mig från dag till dag. Som kan bekräfta att jag verkar må bättre, eller sämre, än dagen innan. Som märker skillnader. Som frågar hur jag mår, med hjärtat.

Under veckan hade vi möte med läkaren på Neonatal samt kuratorn för att gå igenom obduktionsrapporten. Det var fruktansvärt jobbigt att behöva skriva en sådan mening. Obduktion. För helvete.

Uppladdningen inför mötet var enorm. Jag visste inte om det, för jag höll mig ganska lugn dagarna innan. Fast jag kände kanske på mig att jag eventuellt skulle ta det hårt. Det kunde jag nog misstänka. Att jag skulle få en sådan dipp och ramla ner i ett av hålen på min väg mot framtiden. Det gjorde jag också. Det kom när vi var utanför byggnaden. Jag blev iskall och stel i kroppen. Som om jag bet ihop och försökte hålla uppe den, min rustning. Mitt skydd mot omvärlden. Skydda mig mot väntande upplevelse.
Vi stannade utanför kuratorns rum, i hallen inne på vårdavdelningen. Längre ner i korridoren låg rummet där Freja dog. Ju längre vi stod där och väntade desto mer tappade jag fokus. Jag började försöka koncentrera mig på andningen, medan tårarna rann fritt över mitt ansikte. Men jag började hyperventilera istället och spände varenda muskel i min kropp. Käkarna hårt sammanbitna. Jag visste inte hur jag skulle lyckas hålla inne mitt skrik. Nille ställde sig som en skyddsvägg framför mig. Han försökte lugna mig, men jag var helt låst i mig själv. Hörde honom inte, såg honom inte. Med ansiktet intryckt i hans jacka. Plötsligt stod jag inne på kuratorns rum, ansiktet vänt mot väggen. Nävarna höjda och knutna, som beredda på att slå. Fast bråket utspelade sig inne i mig. Det fanns inte någon eller något att slå på.
Jag hamnade tillslut i soffan. Minns hur Nille tog ett fast tag med sina armar och knöt dom runt min kropp. Med mina händer för mitt ansikte. Jag skrek rakt ut. Hela kroppen protesterade. Skakade och spände sig. Jag försökte slå mig fri, Nille förblev orubblig. Kuratorn satt med, jag kände hennes hand på mitt ben när jag drog upp hela kroppen i fosterställning. Jag andades på utan att få någon luft. Hela rummet, hela världen försvann och det kändes som om hon dog ifrån mig igen.
Kuratorn och Nille berättade flera gånger att jag inte behövde vara med om jag inte ville, men jag ville. Kuratorn sa att vi kunde boka ett nytt möte om jag tyckte det kändes bättre, men det ville jag inte. Jag ville bara få detta gjort. Kunna lägga det bakom mig.

Lättnaden jag erhöll när Läkaren berättade att Freja varit helt frisk var magisk. Som om någon lade ett varmt täcke runt min kropp och vaggade in mig i trygghet. Ett lugn infann sig. Jag var fortfarande ledsen och fullkomligt slutkörd. Men lugn. Lättad. Trött. Så trött så jag inte orkade fokusera med blicken. Såg suddigt på allting.
Vi pratade om min sömn efter det. Den är viktig och läkaren berättade att jag troligtvis befinner mig i ett nytt stadium i sorgeprocessen. Den största chocken har nu lagt sig och man börjar inse, hantera, bearbeta och läka. Hon beskrev det som att jag stod i ett vägskäl. Att risken finns att jag ramlar åt fel håll, med hjälp av sömnbristen, och att jag går ner i en fördjupad sorgreaktion. Det är inte alls bra. Men anledningarna som skulle ta mig vidare på rätt väg, framåt, var fler. Sömnen var dock en väldigt viktig och avgörande faktor. Jag jobbar på den.  

Jag tror att främsta anledningen till att jag var så nervös inför mötet, beror på att jag inte kunde påverka det. Freja är död, men här sitter vi och ska gå igenom hennes ”status” när hon levde. Om hon var frisk? Hade hon en pågående infektion som jag hade smittat henne med? Hade hon högt CRP? Det är nog alla föräldrars önskan att deras barn inte ska vara sjuka, och när de blir sjuka så vill man göra allt för att de ska må bra igen. Samma sak gällde för Freja, bara det att jag inte kunde göra henne frisk om det hade varit så att hon hade varit sjuk. För allting är redan försent. Snart två månader försent.

Men. Frejas CRP var inte förhöjt. Jag hade inte smittat henne med infektionen. Hon dog av blödningar i lungorna, relaterat till hennes tidiga födsel. Lungorna var inte färdigutvecklade. Koagulationssystemet var inte färdigutvecklat. Hennes blodsystem var inte helt moget. Precis som det ska vara för en bebis i vecka 25. Frejas blödningar eskalerade och gick inte att stoppa. En fruktad komplikation. Svår att åtgärda. Freja fick blödningar förutom i lungorna, även i hjärnan och i levern. Freja dog för att hon råkade tillhöra de 15% som inte klarar sig. De andra 85% överlever. Slumpen valde att ta hennes liv. Otur. Tragedi.

Men.

Hon föddes frisk. En liten tröst, men är man i min situation har man inte mycket annat att gå efter.