Vilse i livet.

Jag vill vara ärlig, det är för ansträngande att vara motsatsen. När någon frågar hur jag mår så svarar jag med hjärtat. Jag vet ofta inte hur jag ska formulera mig i tal. Det tar emot att säga att jag mår bra, för det gör jag inte. Men jag mår ok. Jag står på mina ben. Jag pratar utan att kollapsa, för det mesta. Jag vill så gärna beskriva mina känslor, vill att folk ska förstå. Vill ge ett uppriktigt svar, men alla är inte beredda på att få höra sanningen. Många frågar av artighetsskäl, men klarar inte av att höra något annat än lögner. Att allt är bra. Jag själv har också gjort det många gånger. Däremot är jag alltid villig att lyssna när någon inte svarar som förväntat. Kan du inte ta mitt svar så fråga inte. Jag kommer att förbli naken och ärlig. Jag misslyckas ändå fatalt med att dölja något.

Jag har alltid varit en kontrollmänniska. En list-o-man. Jag mår bra av att ha koll på läget, ha planer och mål. Nu har jag ingenting. Jag är inte mig själv längre. Jag glömmer fortfarande saker, tror att jag ska komma ihåg men gör det inte. Skriver upp, men missar ändå viktiga möten, saker eller inbokade projekt. Allra minst har jag kontroll över mig själv, och det är fruktansvärt obehagligt. Jag vet aldrig hur jag ska reagera. Hur jag kommer att må. Oavsett var jag är, med vem jag är eller vad jag gör. Jag kan inte förutspå mina egna reaktioner, och även om jag skulle kunna så är jag för svag för att kontrollera dom. Det stressar mig, gör mig osäker, orolig och illa till mods. Jag känner mig så fruktansvärt vilse i livet. Jag gråter när jag säger att jag tappat meningen med livet, för jag vet med mig att jag har mina barn. Mina underbara barn, att leva för. Men ändå. Något försvann när Freja dog. Livslust. Jag förlorade min dotter och en del av mig själv. Jag förlorade även en av mina närmsta vänner. Jag kom å andra sidan närmre så många andra. Jag är ledsen samtidigt som jag är glad över alla fina människor som tagit ett steg framåt. Som mött mig. Stöttat och stöttar. Ni är så många, jag känner mig nästan lite bortskämd. Vad vore jag utan er? Vad vore jag utan mina barn?
Någon sa att det bara är att leva. Leva, även om jag saknar livsglädje. För en dag, då tiden gjort sitt, så finns den där igen. Glädjen. Livet känns åter värdefullt och då har jag nya mål och planer att sträva efter. Så jag försöker att leva. Folk ska veta att jag verkligen försöker.    

 

Imorgon.

Imorgon.

Imorgon är det torsdag.

Imorgon är det den 21 maj.

För femton veckor sedan, onsdagen den 4 februari föddes hon. Fredagen den 6 februari dog hon. 

Imorgon är det torsdagen den 21 maj och hon var beräknad att födas. 

Idag kom brevet. Brevet ifrån kyrkogårdsförvaltningen. Vi vet redan vad som står. Nu ligger hon i marken. Min lilla flickas kropp. Jag har förberett mig på det här länge. Under mer än tre månader. Ändå gör det så ofattbart ont att jag bara skriker. Tårar som inte går att hejda. Det var det. Slutet. Hjälp mig överleva detta. Hur ska jag klara mer? Hur ska jag orka med mig själv?
Ibland känns det som om jag har kommit långt i min sorgeprocess, precis som om jag lyckats med något. Bravo och klapp på axeln. ”Du har bearbetat mycket nu, det blir bra betyg. Nu blir det lättare.” Sen stannar jag och känner. Stannar upp och låter verkligheten ta över och det gör precis lika jävla ont som när hon dog. Det är inte alls lättare. Gör inte alls mindre ont. Vad fan har jag och vara tacksam över när det kommer till ”hur långt jag har kommit”? Jag kommer aldrig, aldrig komma ifrån det faktum att Freja dog. Att jag förlorade henne alldeles för tidigt. Så vad är meningen? Det är för syns skull. För allmänheten. Folk vill veta att man börjar må bättre. De vill att man ska återgå till sitt liv igen. För det gör ont att se någon annan lida. Försäkringskassan vill att man börjar arbeta igen. Läkaren vill att man ska vara glad. Han varnar för en fördjupad sorgereaktion och nickar nöjt när man uppvisar tecken på livslust. Men jag orkar verkligen inte. Jag vill inte leva såhär. Det är som om ingenting betyder någonting längre. Struntsaker. Bara barnen, familjen och vännerna betyder något. De betyder allt.

Det känns inte längre som igår, jag är medveten om att tiden har gått, men smärtan och sorgen griper fortfarande lika hårt tag i mig och slänger ner mig i marken. Låter mig ligga där, jag kan trots allt inte stå när jag står. Det gör inget. Jag känner mig ändå död inombords.
Bråk. Stress. Ångest. Sorg. Ilska. Frustration. Destruktiva sätt att förvirra hjärnan för att fungera i vardagen. Jag har lärt mig det nu. Att må skitdåligt, men att projicera min smärta till andra områden. Det gör tex mindre ont att bråka med Nille än att tänka på Freja. Så därför bråkar jag. Sånt. Som att få utlopp för alla känslor och tankar genom att starta krig någon annanstans. Någon annanstans än inne i den förstörda och utmattade själen.

Jag hade gjort allt för att få hålla henne igen. Jag saknar henne mer än någon kan förstå. Hon är alltid med mig.
Det är kämpigt att ha hand om barn. Det är aldrig helt lätt. Men Freja, som inte ens lever längre, orsakar så mycket mer svårigheter för mig än båda pojkarna gör tillsammans. Det är orättvist mot henne, och det är orättvist mot dom. Jag har tre barn. Jag lever verkligen som om jag har tre barn, för jag har aldrig haft så fullt upp sen hon föddes. Hon tar upp den största platsen. Det är svårt att förklara. Livet är orättvist. Jag vet.

Freja ligger nu på minneslunden, tillsammans med min mormor och morfar. Frejas gamla morföräldrar. Som hon aldrig hann träffa i livet. Det ger mig tröst att hon inte är ensam. Att någon väntade på henne. Jag vet att mormor och morfar kommer ta hand om henne så länge. Jag önskar bara att jag hade fått vara där, första gången de ses...

 

Väntan & Längtan.

Sitter uppkrupen i soffan i en härlig, mjuk och hemmasydd onepiece. Knallrosa är den också. Det är viktigt med färg. Det kan vända humöret tror jag. Finns väl anledningar till att man bär svart på begravningar och vitt när man gifter sig. Känslor. Jag tror att man ibland kan lura sig själv, eller förstärka en del känslor man har genom att klä kroppen i utvalda kulörer. Den rosa onepiecen passar utmärkt ihop med en handduk kring ett nytvättat hår, en laptop i knät samt ett glas vitt vin. Den rosa onepiecen gömmer jag mig i och jag låtsas att allting är lika rosa, dimmigt och oseriöst som jag känner mig för tillfället. För egentligen känner jag mig vilse. Tappad på vägen någonstans utan att ha ett mål. Inget sikte. En karta utan destinationer. Ibland känns det som om jag bara går och väntar på att livet ska börja. Tills jag stannar upp och inser att det faktiskt är detta som är livet. Det är nu jag lever. Nu. Inte igår och kanske inte imorgon, om en månad eller om 15 år. Det är här och nu. Dagarna går och livet försvinner. Som ett timglas där tiden successivt tar slut. Det är det enda som är säkert. Att tiden tar slut. För var och en, någongång. Men var är mina mål? Var är mina destinationer? Vart tog mitt liv vägen?

Imorgon är det måndag och jag går upp och börjar jobba 50%. Det känns varken bra eller dåligt. Det känns nästan ingenting. Också där en väntan på något. Väntan på att kunna återgå full tid? Väntan på att maj ska ta slut? Väntan på att bli gravid igen? Väntan på sommaren? Väntan på livet. Jag vet inte vad som håller mig tillbaka. Jag är nog inte redo för att börja leva riktigt ännu. Kanske. Jag spekulerar. Jag bara gör det för att jag ska. Går till jobbet för att jag ska. Äter för att jag bör. Jag väntar på att känna igen. Jag väntar på att få känna att jag vill något. Längtan. Väntan gör mig uttråkad utan ände. En dag i taget är inte bara ett överlevnadsmotto utan har nu även blivit en sanning.

Vill bildbomba igen, med sådant som gör mig glad. Saker som är positiva och som jag kan lura mig själv med. För visst är jag glad emellanåt. Oftast. Men jag skriker mig hes inombords. Ändå. Det är ingen som ser. Ibland går skriet igenom och jag kan inte tygla känslorna längre. 

Finaste Viking, Leia, Loke och Ludde i bakgrunden.

Invigning av utemöblerna på altanen. Grillning med underbara människor.

Fortsättning på min sleeve hos Petter på Immovable Tattoo.

Pojkar som leker fint och tillsammans med lego, utan bråk. Lycka!

Viking frågade mig om jag mådde bättre idag. Om jag mådde bättre efter att jag varit hos doktorn och fått spruta. Jag förstod inte vad han menade först, jag har inte varit hos någon doktor på ett tag.
”Bebisen bor inte i din mage längre” fortsatte han.
”Nä, Freja bor inte där längre” sa jag milt. Tänk att han ännu tänker på detta. Precis som jag.
”Freja finns inte mer i din mage mamma. Han finns i min mage nu.” fortsatte Viking och pekade på sig själv. (Viking säger fortfarande ”han” om alla människor.)

”Du menar att hon finns i ditt hjärta älskling?”
”Nä, mamma. I magen. Freja finns i min mage nu, haha!” skrattade han med busiga ögon. Oavsett vad blev jag glad. Han visade att han inte hade glömt bort vad som hänt och att han ännu tänker på vad som hände. Allting runtomkring lillasyster. Det värmde mig.

Idag fick jag frågan av en väninna om jag hade lite stuvbitar över som jag inte behövde. Lovade att kolla över det till henne, jag samlar det mesta i en stor låda. Men medan jag stod vid mitt sybord såg min lillasyster hur en stor svart spindel kröp på kanten och sedan snabbt ner i stuvbitslådan. Fan i helvete. Jag hatar spindlar. Lådan åkte ut på altanen illa kvickt, eller rättare sagt så fort jag samlat mod till mig att röra lådan, vilket tog en stund. Längre än en stund. Lillasyster sprang före och öppnade dörren. Lika rädd som jag. Lådan fick stå där ute hela dagen eftersom jag inte fick tid till att gå igenom tygbitarna. De blåste ut stuvar över halva trädgården och sen kom regnet och jag insåg att jag nog fick offra allt det där tyget, för in kommer det i alla fall inte. Nille blev irriterad och förklarade att lådan inte kunde stå där ute för då hade snart halva Oxie tyg i sina trädgårdar, men jag tvärvägrade ta in den. Jag var villig att ge upp hela högen till priset av min rädsla, men Nille ”räddade” allt och satte sig i badrummet med hela högen för att gå igenom allting. Bit för bit. Vilken ängel! Ingen spindel hittades (såklart), istället hänger det blöta små stuvar i hela vardagsrummet, och jag har fortfarande en hel låda kvar att hänga upp. Suck. 

Freja är inte ensam...

Jag har börjat ligga vaken på kvällarna igen. Känner mig trött ända tills kroppen sjunker ner i madrassen, då försvinner tröttheten och jag ligger pigg och vaken med en aktiv dialog i huvudet. Tankar som kommer och känslor som slår rot. Diskussioner med mig själv, både som deltagare och åskådare. Det leder aldrig fram till några slutsatser. Istället blir jag bara mer och mer förvirrad, stressad och nedstämd.

Nu är vodkan nästan slut. Min nattfösare. Sällan, inte ofta alls, men oftast några dagar i följd när det väl finns behov, så tar jag ett glas på kvällen för att komma till freds med mig själv. Det är inget konstigt eller fel med det. Det är ett dövande hjälpmedel som fungerar ibland. Som får mig att inte känna så mycket, bara för en liten stund. Som får mig att överleva mig själv och mina skräckingivande tankar. För jag tar hellre en öl än ångestdämpande tabletter. Jag tar hellre en grogg än en sömntablett. Tillexempel. Jag vill berätta detta framförallt eftersom jag vet att jag inte är ensam om att göra så. Att jag vet att det är ok, så länge det inte blir en vana, men jag har inte den där beroendepersonligheten heller. Där kan jag visserligen bara stå för mig själv och ingen annan. Men jag är i alla fall inte ensam, och det är ok. Det är många mammor som hittat till bloggen och som mejlat mig. Ni har alla olika historier att berätta och det gör mig ont att läsa om era sorger och tragedier. Samtidigt gör det mig så otroligt glad över att få höra att ni har känt igen er i mina texter. Att många utav er har funnit stöd i vetskapen om att inte vara ensamma i era tankar och känslor. Det gör mig glad och det känns som att mitt bloggande samtidigt fått ett andra syfte. Ni ska ha tack! Ni har också gett mig stöd, även om jag gråter när jag får ta del av era erfarenheter. Det sätter min egen situation i nya perspektiv. Och jag får lära, likt ni andra, att jag inte heller är ensam. Ni är inte ensamma. Det är hemskt att vi är så många dock. Vi är så många som förlorat våra barn. Fruktansvärt. Jag är så ledsen över det. När jag tänder ljus på kvällen tänker jag att Freja inte är ensam, att hon har Edward, Lova, Anton, Mindie, Krigarn, Tvillingen och alla de andra krabaterna vid sin sida också. De är inte heller ensamma.

Idag är det tre månader sen Freja dog och det är så overkligt. Jag tänker oftare nu att det inte är jag som har upplevt detta. Att det är någon tragisk människas liv på facebook som jag börjat följa och som varit med om det ofattbara. Det är fruktansvärt att tänka på den händelsen från ett utomstående perspektiv. Jag lyckas faktiskt ganska så bra emellanåt, jag förnekar och stänger av den där insikten, och det är sorgligt att läsa om vad den här ”facebook-vännen” har genomgått. Tills… tills jag inser att det är jag. Att det är jag som är drabbad. Det är jag som är den där tragiska människan vars liv har ställts upp och ner. Det är mitt liv som kastats omkull och blivit dränkt i sorg och elände. Det är jag som förlorat en dotter. Det är jag. Det hände mig. Det som aldrig händer en själv. Det hände. Mig. Oss.

Jag har börjat jobba igen. Deltid. Jag är fortfarande sjukskriven på 75% och vi trappar upp tiden successivt. Jag var lite väl optimistisk när jag föreställde mig att gå tillbaka till min tjänst. Jag trodde att jag skulle klara av det bättre än jag gör nu. Känns lagom snopet att inse att jag inte är så stark som jag själv trodde. Jag hade fel, men jag hade turen att ha en läkare som rekommenderade en långsammare återgång än den jag själv föreslog, och som stod på sig trots mina argument. För det var mycket tuffare än jag hade räknat med att gå tillbaka till mitt arbete. Psykiskt.

Jag har de bästa kollegorna man kan ha, den absolut bästa ansvariga och närmsta chefer, som verkligen visar att de bryr sig om mig. Lilla jag, är inte bara en arbetare bland alla, utan sedd som en individ och bemött utifrån mina förmågor och förutsättningar. Jag har fått mer stöd därifrån än jag hade vågat drömma om och det gör mig väldigt rörd och tacksam. Ändå mådde jag oerhört dåligt, och gör ännu. Förändringar är tunga, och denna främst av alla. Jag skulle inte arbeta nu, jag skulle vara höggravid i väntan på att få en liten bebis. Det är den förändringen som är obehaglig att genomföra och acceptera. Det blir så definitivt att livet går vidare när jag sätter min fot innanför dörrarna på hotellet. Och det skrämmer slag på mig. Jag har tur som har det jobb jag har, med kollegor som inte backar när jag gråter, som stannar upp och lyssnar och som inte dömer ut mig. I sinom tid känns nog denna förändring mer naturlig. När den har fått bli en del av min nya vardag. En dag i taget. Jag ska klara det.