Vilse i livet.

Jag vill vara ärlig, det är för ansträngande att vara motsatsen. När någon frågar hur jag mår så svarar jag med hjärtat. Jag vet ofta inte hur jag ska formulera mig i tal. Det tar emot att säga att jag mår bra, för det gör jag inte. Men jag mår ok. Jag står på mina ben. Jag pratar utan att kollapsa, för det mesta. Jag vill så gärna beskriva mina känslor, vill att folk ska förstå. Vill ge ett uppriktigt svar, men alla är inte beredda på att få höra sanningen. Många frågar av artighetsskäl, men klarar inte av att höra något annat än lögner. Att allt är bra. Jag själv har också gjort det många gånger. Däremot är jag alltid villig att lyssna när någon inte svarar som förväntat. Kan du inte ta mitt svar så fråga inte. Jag kommer att förbli naken och ärlig. Jag misslyckas ändå fatalt med att dölja något.

Jag har alltid varit en kontrollmänniska. En list-o-man. Jag mår bra av att ha koll på läget, ha planer och mål. Nu har jag ingenting. Jag är inte mig själv längre. Jag glömmer fortfarande saker, tror att jag ska komma ihåg men gör det inte. Skriver upp, men missar ändå viktiga möten, saker eller inbokade projekt. Allra minst har jag kontroll över mig själv, och det är fruktansvärt obehagligt. Jag vet aldrig hur jag ska reagera. Hur jag kommer att må. Oavsett var jag är, med vem jag är eller vad jag gör. Jag kan inte förutspå mina egna reaktioner, och även om jag skulle kunna så är jag för svag för att kontrollera dom. Det stressar mig, gör mig osäker, orolig och illa till mods. Jag känner mig så fruktansvärt vilse i livet. Jag gråter när jag säger att jag tappat meningen med livet, för jag vet med mig att jag har mina barn. Mina underbara barn, att leva för. Men ändå. Något försvann när Freja dog. Livslust. Jag förlorade min dotter och en del av mig själv. Jag förlorade även en av mina närmsta vänner. Jag kom å andra sidan närmre så många andra. Jag är ledsen samtidigt som jag är glad över alla fina människor som tagit ett steg framåt. Som mött mig. Stöttat och stöttar. Ni är så många, jag känner mig nästan lite bortskämd. Vad vore jag utan er? Vad vore jag utan mina barn?
Någon sa att det bara är att leva. Leva, även om jag saknar livsglädje. För en dag, då tiden gjort sitt, så finns den där igen. Glädjen. Livet känns åter värdefullt och då har jag nya mål och planer att sträva efter. Så jag försöker att leva. Folk ska veta att jag verkligen försöker.