Alltid en del av varandra.

Aston är äntligen född. Min underbara vän Eva, har fått sin andra son. Han var beräknad den 21 maj, precis som Freja var. Eva och hennes familj är en väldigt stor del av mitt liv idag och det är faktiskt en mycket fin och speciell historia om hur vi lärde känna varandra. Vi kom i kontakt i höstas genom en facebookgrupp för gravida, eftersom vi var på dagen lika långt gångna. Jag skrev och Eva svarade. När det var dags för ultraljud hade vi fått tid samma dag, på samma sjukhus, med endast en halvtimme mellan. Vi bestämde oss för att träffas. Ni vet när man bara klickar med en person sådär perfekt på alla punkter, det händer liksom inte varje dag, men det hände där och då. Det kändes som om vi känt varandra mycket, mycket länge. Ingenting var konstigt eller obekvämt. Våra män hade vi såklart med oss och även där föll sig allt helt naturligt. Jag tror vi stod utanför sjukhuset med våra ultraljudsbilder och pratade i säkert en och en halv timme. I en av de få kalla och snöiga dagarna i december. Alla frös, men ingen ville gå ifrån den andre. Allting kändes så rätt. Sen dess har jag och Eva pratat med varandra i stort sett varje dag.

När Freja dog blev Eva en levande påminnelse om vad jag hade förlorat. Vår relation hade inte riktigt hunnit bli så djup att det var helt säkert att vår vänskap skulle kvarstå. Det fanns inga garantier, då det var graviditeten som hade fört oss samman och jag var inte längre gravid. Men Eva vek aldrig undan ifrån min sida, hur jobbigt det än var för henne eller för mig. Hon skickade långa sms flera gånger om dagen utan att förvänta sig några svar, hon ville bara visa att hon fanns där. Hon vände allting till min fördel och tog ett stort kliv fram. Hon hjälpte mig att läka. Långsamt men självsäkert. Hennes enorma välvilja, omtanke och ständiga närvaro gjorde att jag kunde acceptera förlusten utan att för den sakens skull missunna henne hennes graviditet. Hon stöttade mig villkorslöst utan några som helst förväntningar på mig. Vår relation fördjupades och stärktes mer än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag älskar henne så otroligt mycket!

Jag tror aldrig att jag kommer kunna förklara för henne exakt hur mycket hon har hjälpt mig. Hennes son kommer alltid att vara en del av Freja. Utan Freja hade vi aldrig lärt känna varandra. Det faktum att jag fick vara delaktig i hennes graviditet har också hjälpt mig att ”gå vidare”. Eller gå vidare är fel ord, men mer acceptans i att se andra kvinnor som är gravida eller som nyss fått barn. Hon har gjort att det känts ok. Att det till och med har känts bra.

Jag fick tillslut även vara ”med” under förlossningen. Evas man Love hade bestämda order från Eva om att hålla mig uppdaterad i allting från förlossningsrummet, och alla råd, tankar och saker jag ville stötta henne med under tiden, fick Love vidarebefordra till henne. Det kändes fantastiskt. Så fint och genuint. Så otroligt osjälviskt! Samtidigt vandrade jag planlöst runt där hemma och grät över alla känslor som kom i samband med Astons födelse. Det var mycket för mig, men på bra sätt. Nervositet, spänning, delaktighet och sorg. Men mest kände jag bara glädje. Så mycket kärlek och glädje. Aston föddes den 4 juni, två veckor över tiden och exakt 4 månader efter Freja.  

Freja och Aston. Alltid en del av varandra!