Smaka på ordet.

Tankarna snurrar. Jag har jättesvårt för att sätta ord på mina känslor. Jag känner bara och jag upplever. Jag känner hur det gör ont i mig. Hela tiden. Alltid. Jag tänker att det blir bättre så fort jag har gjort det ena eller det andra. Så fort den ena efter den andra dagen är över. Men så blir det aldrig. Jag når aldrig fram och just nu håller jag ihop mig själv och letar efter rätt tillfälle att krascha. Det känns som att jag går och väntar på något. En dag i taget, bara för att inse att det är ”detta” som är livet. Min väntan är utan slut och mitt mål är utom räckhåll. Varför blir det inte lättare? Hur ska jag orka leva med denna smärtan? Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte, och jag har svårt för att se hur det någonsin kan bli bra igen. Aldrig helt bra. Det inser jag, men jag önskar mig ett liv där jag slipper att känna att jag står på avsatsen på väg att ramla. Eller hoppa.

Jag får höra att jag är stark. Att det jag lyckats med hittills är stort. Men jag ser det inte. Inom mig är allt sönder och förlorat. Bitarna skavda mot varandra och omöjliga att någonsin sätta ihop igen. Jag kommer aldrig att bli hel igen. Mitt hjärta är ett öppet sår. Hela själen blöder och skriker och utanpå står jag och kämpar för att hålla ihop vad som finns kvar. Hur hämtar man sig efter sorg? Jag ser vänner och bekanta med liknande livshistoria som fortsätter trampa upp sina stigar. Fortfarande faller de ibland, fastän det gått flera år. År. Det gör mig rädd. Rädd för att detta är mitt att bära. Livet ut.

Jag gör saker på automatik. Av rutiner och vanor. För att det förväntas och för att jag måste. När förlorade jag min ambition och egna vilja? Lusten är borta. Intresset vagt. Det handlar bara om att överleva, om att göra dagen duglig. I väntan på något.

Idag var dagen då jag gjorde ett graviditetstest som visade sig vara positivt. För ett år sedan. Idag. Det var ett år sedan idag som jag fick veta att vi väntade mirakel nummer tre. Lycklig. Ovetandes. Förväntansfull.
Lycklig. Smakar på ordet. Jag minns hur det känns och jag sörjer att jag nog aldrig kommer kunna känna mig sådär lycklig igen. Oavsett vad livet har i sitt sköte åt mig. Oavsett om Freja får ett syskon eller inte. Oavsett om jag vinner på lotto. Oavsett om jag får allt gott här i världen. Oavsett vad. Jag får aldrig henne tillbaka. Aldrig.
Smaka på det ordet. Aldrig.