Jag är själv.

Jag kramar kompresserna hårt, de har hennes blod intorkat i sig. Jag trycker bomullstrasorna mot bröstet. Jag känner hur mitt hjärta ilsket bankar tillbaka mot mina händer. Tårarna rinner och det första som snurrar till i huvudet är min önskan om att det ska sluta slå. Att mitt hjärta bara ska sluta slå. Smärtan gör precis lika förbannat ont nu som då. Idag som igår. Idag som dagen när hon dog.

Jag kippar efter luft tillslut. Det bränner i lungorna och benen domar bort. Allting blir svart, fastän jag kan se. Jag vill bara krypa ihop på golvet i fosterställning, men händerna krampar kring bordsskivan och jag är som paralyserad i min kropp. Det är bara smärtan och jag. Sorgen och skriket efter henne får mig att febrilt söka efter lindring. En utväg. Tankarna är mörka. Enkelspåriga. Det är det här som jag har fasat för under de senaste månaderna. Det är vid dessa tillfällen jag alltid har haft någon som tagit mig i handen och dragit upp mig. Någon i närheten. Men jag är själv. Jag är själv och jag faller till botten. Insikten av det gör mig vettskrämd.

Jag vet inte hur eller vad, men jag lyckas resa mig igen. Jag tänker på barnen, tror jag. Jag torkar tårarna, det svider i ögonen och sminket har runnit långt nerför mina kinder. En olustkänsla infinner sig. Ett lugn. Jag håller mig fortsatt på benen, fast smått labil de närmaste timmarna. Sen vänder det och jag börjar må bättre. Jag känner mig stark. Faktiskt. Jag var nyss nere på botten och vände. Själv.