Halvvägs igenom!

Nu är jag halvvägs igenom graviditeten. Det känns förstås bra, samtidigt så kan jag fortfarande inte riktigt våga tro på det. Känns ibland som att allting bara är på låtsas. Som ett skådespel. Ungefär som att man drar en lögn i ansiktet på folk som frågar något om graviditeten. För jag är inte riktigt där ännu. Jag är inte trygg. Jag är nu i vecka 20+3.

Freja föddes i vecka 24+5, då 85% av prematurfödda överlever och klarar sig. Men 15% gör det inte. Freja tillhörde de ynka procenten och blev bara drygt två dagar gammal. Jag hann knappt förstå att hon var född förrän jag tvingades inse att hon dog. Allting gick så fort. Timmar intrasslade i ett enda töcken. En dimma av morfin, smärta, blod och sorg. Och där någonstans fanns jag. En del av mig dog där med henne. Jag har försökt att beskriva känslan. Hur den fullständigt slår mig sönder och samman. Hur den får mig att skrika mig hes och vända kroppen ut och in. Det får inte hända. Det händer inte. Jag upplever det nu. Det är ännu ofattbart, det är inte logiskt överhuvudtaget. Att tvingas gå igenom det vi gjort.Jag har skrivit om natten när hon dog här (för de som undrar och orkar läsa, inga detaljer dolda).

Jag skrek för mitt liv. Jag skrek för Frejas. Jag skrek och svor och förbannade livet. Det gör jag än idag. Inget kommer någonsin att bli som det en gång varit. Jag är så ledsen i hjärtat. Jag är så förstörd.

Trasig.

Jag saknar henne. Idag skulle hon varit 1år, 5 månader och 10 dagar gammal. Hur hade hon sett ut idag om hon hade levt? Jag ruggar till den insikten. Var är hon nu? Varför fick inte hon leva? Hon var helt perfekt. Så oförstörd. Oskyldig. Ibland önskar jag att det var jag som dog och inte hon. Även om jag vet att det är fel. Ingenting i detta är ok. Ingenting är rätt eller fel. Det finns ingen guide för hur man ska fortsätta leva. Man bara gör det. Eller inte.

Jag saknar mitt icke-gravida-jag. Jag har aldrig tyckt om att vara gravid. Jag mår fortfarande illa och kräker, även om det dämpat sig lite. Kan ju vara medicinerna som faktiskt hjälper nu också. De fungerar även ångestdämpande utan att vara till fara för kotten i magen. Det är bra. Det har kommit flera tillfällen där jag känt mig låst. Tillfällen då jag velat göra något destruktivt. Vad som helst för att få bort den psykiska smärtan som gjort sig tillkänna. Men allt jag kan göra är känna och gråta, fastän jag inte vill.

Jag försöker att sysselsätta mig med saker som jag tycker om. Saker som gör mig glad. I hjärtat. Men det är också svårt när kroppen inte orkar längre. Vissa dagar har jag så ont i fogarna att jag inte kan gå. Jag kan inte stödja på antingen det ena eller det andra benet. Det är fruktansvärt och redan 100 ggr värre än vad jag upplevde det som under tiden jag väntade pojkarna. Foglossning i alla ära, men nu kan jag inte ens gå. Jag har fått hjälp med bälte och nu även kryckor. Akupunktur är nästa steg, men inget läkarna velat rekommendera mig iom mitt bagage. Jag vill inte heller ta några risker så jag avstår hellre. Tyvärr.

Rutinultraljudet gick jättebra. Överlag. Jag hade dock panik i bilen påväg in till sjukhuset. Alla minnen med Freja som legat undanstoppade i någon hjärncell, vaknade till liv igen och plågade mig. Jag grät och skakade i hela kroppen när jag kom fram. Nille mötte upp mig och vi gick tillsammans in. Allting är i samma byggnad som där Freja låg och där hon dog. Samma byggnad som jag låg i efteråt, utan hopp eller livslust. Det är klart att allt sådant känns. Det har trots allt gjort permanenta avtryck i själen på både mig och Nille. Men… likväl är vi här igen. Kanske får vi ett bättre avslut denna gång. Kanske får vi faktiskt med oss en bebis hem?

När jag väl fick lägga mig på britsen kändes allting genast mycket bättre. Jag var inte orolig, inte en enda gång. Jag har aldrig trott att det kunde varit något fel på något av mina barn. De har alltid visat på friska och ”stora” bebisar, helt normalt. Så även denna gång. Jag har aldrig fått missfall, men har istället fått kämpa länge för att lyckas bli gravid, med alla fyra barnen. Kanske därav jag känner mitt lugn i frågan? Att när jag väl äntligen blivit gravid så är det en stark och bra graviditet? Kanske. Frejas födelse berodde i alla fall på andra faktorer. En överansträngning. Ett brustet kärl i min kropp. Gammalt blod. Bakterier. Sådant småcelligt som en infektion som tvingade min kropp in i för tidig förlossning. Inget som hade kunnat stoppas. Ren jävla otur!

Men, oavsett utgång och oavsett hur det går denna gång så ska Viking, Loke och Freja få en lillebror. En välmående kille, som det ser ut. Ett nytt steg i processen är taget. På något sätt blir det lite mer verkligt nu. Lite.