Gränssättning för var och när vi vågar vara lyckliga. En reva i tryggheten!

Känner mig otroligt gnällig. Bitter och negativ. Jag vill vara tacksam över att jag är gravid, jag vet många som kämpar eller kämpat (däribland jag själv) men det är svårt ändå. Som att allt det negativa blir för tungt och tar över, samtidigt som det knuffar undan de små ljusglimtarna som jag så febrilt söker efter och hoppas på. Allting blir mörkt och dystert. Glädjen försvinner längre och längre bort. Svårare att greppa tag i och fånga in.

Visst händer det roliga saker. Sånt som får mig att skratta och känna lycka, men det har ändå blivit dämpat. Allting känns lite lägre, tyngre och mer bistert nu.
Jag har en väldigt naiv känsla i kroppen. Som att mina val i livet egentligen inte spelar någon roll. En del saker är bortom min kontroll och jag går bara och väntar på att få reda på utgången av framtiden.
Jag tänker förbjudna tankar, som ändå inte är förbjudna. Mer skrämmande och otäcka. Det känns som att jag förbereder mig mentalt på att lillebror snart kommer att dö. För den magiska gränsen där barnen överlever är bortsuddad. Där finns en stor reva i tryggheten och jag försöker nog bara skydda mig mot komma nära den. Riva upp den mer. Kanske därför hela min sinnesstämning är nedsänkt. Neutral.
Vi flyttar hela tiden gränsen längre fram har jag märkt. Jag och Nille. Vi pratade häromdagen om plötslig spädbarnsdöd och hur många månader det faller inom. Innan låg min tröskel vid vecka 25, nu är den flyttad fram tills förlossningen. Kommer han leva hela vägen tills han får komma ut? Och om han får chansen att göra det, då väntar ytterligare månader av oro och osäkerhet. Kommer vi verkligen att få behålla honom? Sånna tankar. Gränssättning för när och var i processen vi vågar vara lyckliga. Rimligt och orimligt. Det är såhär det är för oss. 

Någon novembermamma har redan fött sitt barn, prematurt. En annan har förlossningen startat för tidigt på. Det ger mig också perspektiv på verkligheten. Jag är ibland naiv när jag planerar, för tänk om allting ser helt annorlunda ut imorgon, eller nästa vecka? Då är det bättre att ta en dag i taget. Känna in vad som känns rätt eller fel just nu. Vad vill jag göra? Viss framförhållning är ju självklar att ha, men där finns också gränser för vad min hjärna säger åt mig att jag ska hinna med, och vad som är rimligt! Det är dessutom utan att ha räknat med hinder på vägen. Sjukdom. Ekonomi. Tid. Ork. Lust. Allting är i ständig rörelse och förändring.

Jag träffar psykologen en gång i veckan nu. Det känns ofta bra. Att få yttra sina meningar som gör ont av att hållas instängda. Det känns ofta bättre efteråt. Som att jag kan släppa just den biten och plocka upp nästa för ny undersökning. Hur känns denna? Vilka känslor får denna mig att känna? Hur reagerar jag? Vad kan jag göra åt det? Osv.

Jag har börjat inse att jag nog aldrig kommer få det avslut som hjärnan har lurat mig till att tro på. Det kan bara bli lättare eller bättre, och det får vara tillräckligt.
Det är många gånger säkrare att följa sitt hjärta än sitt förnuft. Gör man det som känns bra i hjärtat, så kommer det som är klokast att ändra form och beslutet kommer i slutändan att kännas rättfärdigat oavsett hur det såg ut i början.

Jag har bantat ner på det sociala en hel del nu. Det känns förvånansvärt bra. Det är inte meningen att det ska kännas tungt, stressigt eller ansträngande att träffa vänner. Det ska göras med energi och värme i hjärtat. Så har det inte varit för mig sista tiden. Jag har inte mått bra fysiskt vilket såklart påverkar det psykosociala också. Jag känner mig trött och stressad och behöver få vara själv lite mer. Jag har dock alltid haft detta dilemma, oavsett om jag varit frisk, gravid, sjukskriven eller ingenting alls. Jag har för vana att boka upp mig och planera in för mycket. Då blir det lätt så. Att det positiva ersätts av en stress över allt annat som också måste hinnas med och allting åker i botten. Det känns ungefär likadant nu som då. Men jag är betydligt mer fragil nu och kroppen går inte att puscha som jag gjorde förr. Inte heller psyket. Jag orkar inte längre och därför har jag avbokat. För just nu har jag fullt upp. Fullt upp med att få göra ingenting. Fullt upp med mina tankar. Fullt upp med att känna och acceptera mina känslor. Fullt upp i huset. I renovering. Fullt upp med att försöka sysselslätta mig med sånt som rör mina varmaste intressen. Förutom vänner. Sådant som lyfter mig och medför att ljusglimtarna blir fler och fler i detta mörker. Sådant som att sy. Att scrapbooka. Pyssla. Att dra fram min utrustning inom airsoften, att läsa på och fördjupa mig i hela den världen. Vara delaktig på det sätt jag kan.

Bilder får avsluta detta trassel av tankar…

Måndag igår och jag gick in i vecka 28, idag (27+1).

 

Renovering pågår!

Lagade Vikings snuttekanin. Han blev nöjd och nu håller den lite längre också.

 

Varit på 3års kalas och firat en liten Matteo.

Sylust och syro.

Testade ett nytt mönster byxor som är baggy. Dessa tänkta till kotten.

Varit på Airsoftmässa i Jönköping och strosat runt bland vapen och trevliga människor. Köpte ny väst till både mig själv och till Nille. Längtar tills jag kan ställa in den efter kroppen, dvs ett par månader till.

Färg till fondväggen i nya arbetsrummet inhandlad. Det går sakta framåt.