En emotionell resa.

Lillebror är här nu. Han är idag 10 dagar gammal. Livet har inte förändrats så mycket som jag nog hade förväntat mig. Jag minns tvåbarnschocken som jag fick när Loke föddes. Den var hemsk. Men då hade jag å andra sidan två blöjbarn, två barn som behövde matas (mer eller mindre), båda två skulle sova middag (på olika tider förstås) och Viking kunde knappt gå i trappor och vi bodde i lägenhet på andra våningen utan hiss, med vagnen förvarad i källaren. Det är lite annorlunda denna gången. Pojkarna är 3år och snart 5år och klarar det mesta själv. Det underlättar enormt. Samtidigt hade jag önskat att de varit närmre i åldrar just för att de leker så himla bra. Intimt.

Det har varit och är fortfarande en känslomässig resa. Något jag bara försöker att följa med på. Ena sekunden gråter jag, nästa skrattar jag tills jag nästan kissar på mig. Jag sörjer Freja något galet mycket nu, samtidigt är jag lugnare och mer harmonisk i mig själv. Så upplever jag ”mig” själv i alla fall. Jag är gladare i själen, mår bättre än jag gjort på länge, och på samma gång känns sorgen med Freja så extremt nära och påtaglig. Lillebror, som för övrigt har fått namnet Balder, påminner så fruktansvärt mycket om vad vi förlorat. Jag får stundvis dåligt samvete mot henne, sen mot honom, sen kämpar jag vidare med att låta det dåliga samvetet passera. Inget gott kommer ur det ändå.

Jag var med Nille på Ikea en runda i veckan. Handlade lite nya tavelramar bland annat. På vägen ut, på parkeringen, passerade vi en mamma med fyra barn. En liten i ett babyskydd, precis som vi, de andra tre gick fint bredvid henne. Det hela gick på bara några sekunder. Jag fick svårt att andas och kände hur orättvisan brände i bröstet. Fan, vad ont det gjorde. Nille, som gick några meter framför mig vände sig om, och jag såg på honom att han tänkte precis samma sak. Han sa sedan att det inte alls hade varit säkert att Balder hade funnits idag om Freja hade levt, och det har han ju rätt i. Samtidigt ersätter inte ett barn ett annat, och så som läget är idag så har vi ändå fyra barn. Det kommer vi alltid att ha. Fast livet hade kanske ändå sett annorlunda ut idag om hon hade levt. Sånna tankar dyker upp vare sig de är rätt eller fel, rimliga eller inte. Det är helt enkelt bara mycket tankar i huvudet just nu.
Oron över att något ska hända lillebror är också väldigt påtaglig. Den gör att man nästan försöker förhålla sig lite neutralt till honom. Ena sekunden. Nästa vill man gråta av tacksamhet över att han finns hos oss och för att han lever, och man ber till övre makter att inget hemskt ska hända. Det gör ont och är svårt att knyta an. Ju större kärleken blir desto mer smärta skapar den också. Samtidigt är kärlek det enda som växer ju mer man slösar med den.

 

 

Jag har fortfarande väldigt ont i kroppen efter snittet. Går på smärtstillande kontinuerligt dygnet runt. Sätter klockan på natten. Jag kämpar dock på och för varje dag som går känns det som att orken räcker lite längre. Viljan likaså. Jag vill komma igång, röra på mig, läka, börja ”leva” igen. Slippa ha ont.
Magen är ännu stor och hela kroppen är svullen, men jag tappar vätska hela tiden. Sammanlagt hade jag 25kg ”övervikt” denna graviditeten, bara 4kg mer än när jag var gravid med Loke. Allt har jag lyckats gå ner i efterhand och det är jag fast bestämd över att jag ska klara denna gången också. Dock är det fruktansvärt svårt när man inte har en kropp som tillåter. Operationen i sig gör återhämtningen mer utdragen än om jag hade fött vaginalt. Det irriterar mig, men är i det stora hela ingenting att hänga upp sig på egentligen. Idag har jag tappat totalt 10kg, dvs 15kg kvar.

Pojkarna älskar sin lillebror. De vill gärna hålla honom, hjälper till när man ber dom och frågar var han är så fort de kommer hem från dagis. Det känns underbart att de tagit sig an honom så bra. Viking har frågat lite mer om Freja och även varför det inte fanns en till bebis i magen. När jag kom hem ifrån sjukhuset sprang han för att visa några teckningar han ritat som han ville ge till Freja. Det värmde mitt hjärta att veta att han tänkt på henne. 

Vid första mötet på sjukhuset var de helt lyriska. De blev förtjusta över att se att deras lillebror hade likadana kläder som de hade, vilket jag hade tänkt vore smart då de skulle se att de hörde ihop tillsammans. Att han var en av dom. Och jisses vad gulliga de var mot honom, hjärtat kändes fullproppat med ömhet och värme. 

 

 

 

 

 

 

Vi har haft en del besök redan, så enkelt som möjligt, och utan press. Våra fina vänner Mike och Sofia kom och hälsade på och vi hade tacofredag tillsammans. Det har nästan blivit en liten grej nu. Barnen älskar dom och de kommer väldigt bra överens. Vi följde med ut på en solig promenad också och det var skönt att få röra sig ute i frisk luft utan alltför stora bekymmer.

 

 

 

 

 

 

Idag var vi ute i trädgården och jag fick planterat vitlöken, vilket jag inte lyckades med under graviditeten. Så skönt att ha fått det gjort, nu hoppas vi på stora vitlökar nästa höst. Barnen och jag krattade även upp alla nedfallna äpplen och löv på gräsmattan och hjälptes åt att fylla trädgårdsavfallstunnan. De var flitiga som små myror och sprang fram och tillbaka med sina små räfsor och sin miniskottkärra. Tänk vad fantastiskt när barnen kan hjälpa till fast ändå hålla det till en lek. De underlättade enormt för mig och det var givande att kunna göra något aktivt tillsammans med barnen igen. Det var längesedan.

På kvällen kom Sheima med sina små trollungar förbi en snabbis. Sheima skulle visa mig hur man använder sjal och jag fick även låna hennes. Så himla snällt och fantastiskt mysigt när det blir sådär impulsivt. Det var stimmigt och stojigt som det brukar, men Balder låg ändå så fint och sov i sitt nest, mitt på matbordet. Han är än så länge en väldigt snäll och lättskött bebis. Om jag får säga det själv. Eller så är det för att jag själv känner mig betydligt tryggare i mammarollen.

 

 

 

 

 

Ett minst sagt omtyckt besök.