Hon strök hans kind.

Jag har stirrat på himlen så länge att den ändrat färg. Jag har följt fåglarna med drömmande blick tills de försvunnit i horisonten. Jag känner att hon finns i luften jag andas. Jag vet att en del av henne fortfarande finns kvar i mig. Fysiskt. I hjärtat försvinner hon aldrig, likaså hålet hon lämnade efter sig när hon dog. När hon drog sin sista suck och gjorde mig till änglamamma medans hon låg på mitt bröst. Även fast jag höll henne hårt i mina händer så kunde jag inte skydda henne. Ingenting någon gjorde kunde ha räddat henne.
Jag älskade henne med varje fiber utav min kropp. Jag hade gått genom eld, gjort vad som helst, men ingenting var tillräckligt. Ingen kärlek i världen. Inga tusentals tårar. Inga skyddande, varma och trygga händer.
Hennes späda lilla kropp. Alldeles perfekt. Unik. Den svek henne. Den orkade inte kämpa mer. Hon orkade inte leva. Hennes starka, men blödande hjärta slutade tillsist att slå.
Viking berättade att Freja hälsat på honom när han sov. Att hon klappat så försiktigt på hans kind. Han tyckte att det var orättvist för han ville leka med henne. Leka med henne när hon är stor. Jag förklarade att lillasyster leker och busar med de andra änglabarnen och under tiden får Viking leka med Loke och Balder istället.
Det är svårt. Döden.