Vapen!

Jag har insett att om jag ska överleva vissa dagar här hemma så måste jag ta till vapen. Ipaden är mitt största och absolut mest kraftfulla vapen. Den ger omedelbar effekt. Vid matlagning och matningar först och främst. Kanske även när jag själv behöver få i mig någon fast föda, ibland. Inte varje gång, men som sagt de dagar som är lite extra kämpiga då man inte tror att man kommer ifrån levande, DÅ får ofta ipaden jobba hårt!

Ett annat lite mindre vapen som jag upptäckt på sista tiden är alla dessa snordyra mellanmåls prylar från bland annat Semper och Ella’s Kitchen. Puffits och skorpor är nya favoriter som enkelt räddar en gnällig vagnspromenad, och dessa har vi en hel del utav, gnälliga vagnspromenader då alltså! Från början var det tänkt att dessa hjälpmedel endast skulle användas vid utflykter, men jag tummar lätt på mina regler när barnen börjar skrika och göra mig tokig. Så, fram med puffits, som är små bollar liknande konsistensen på majskrokar, alltså luft och någon konstig frasig sammanblandning med påstådda smaker som vanilj, hallon, äpple och ingefära. Så exotiskt, men jag smakade på en och det var totalt smaklöst. Som att tugga på en bit frigolit och att samtidigt vara dundertäppt i näsan. Men det funkar för barnen på något mirakulöst vis. För att vinna mer tid häller jag ut en påse puffits på golvet så kan Loke krypa runt och stoppa i munnen bäst han vill. För helt ärligt nu, om jag lägger de i en skål istället så slutar de ändå förr eller senare upp överallt på golvet. Jag hoppar helt enkelt över det där momentet när ungen larmar skålen ut i hallen och puffits flyger åt alla håll och kanter, genom att jag själv strör ut dom lugnt och fint över golvet. På detta sätt undviker jag nämligen att få det där vredesutbrottet i samband med kommande puffits-explosion.
Under vår vask i köket står vapen nummer tre. En kasse full med källsorteringsgrejer. Plastlådor, kartonger, barnmatsburkar, flingpaket etc. När den är full går det inte att stänga dörrarna till vaskskåpet, vilket innebär att man måste ta ut själva kassen och ställa den någonstans där barnen inte kommer åt den, vilket är dött lopp, för de gör de ändå. Mina ungar är som kråkor, de hopar sig över kassen och rycker ut alla ursköljda och pedantiskt vikta mjölkkartoner och såspaket. Rubbet. Snart nog förvandlas hallgolvet till en sopstation där båda barnen utforskar och upptäcker familjens veckovisa konsumtion. Oerhört spännande. Jag lutar mig tillbaka och njuter av en kopp kaffe.