"Hon skulle ju inte ligga här!!”

Idag var vi och bokade tid hos begravningsbyrån. Vi fick tid redan imorgon. Efteråt körde vi förbi minneslunden där hon ska ligga. Där mormor och morfar också ligger. Det regnade ute och blåste riktigt ruggiga vindar. Vi gick bara snabbt in, stannade och tittade runt lite innan vi vände tillbaka till bilen. Vi grät båda två.
”Hon skulle ju inte ligga här!!” utbrast jag i bilen.
”Nej!!” bekräftade Nille.
Det kändes oerhört tungt. Livet blev verkligt igen, sorgen gjorde sig påmind och allting kändes mörkt och kallt. Det var direkt fruktansvärt. 
På vägen hem stannade vi till för att köpa fler tulpaner. Det ska alltid finnas tulpaner här hemma. Punkt.

Jag har haft riktigt ont i magen idag. Molande, spännande, tryckande känsla. Hade jag varit gravid hade jag varit orolig. Men smärtan i mig nu är bara smärta. Jag dör inte av den. Även om jag stundvis skulle vilja. Troskanten trycker och skaver mot ärret. Huden är ordentligt öm och känslig. Precis ovanpå ärret har jag ingen känsel. Bara obehag. Nerverna måste hitta tillbaka till varandra, var det någon från sjukhuset som sa. Det kan ta tid. Jag är fortfarande svullen också. Det ökar bara på obehaget när jag har kläder som ligger mot huden. Men jag kan röra mig mer fritt nu. Jag kan lägga mig och sätta mig ner utan att behöva förbereda mig mentalt samt få smärtlindring. Jag kan ligga på sidan också, när jag sover. Det kunde jag inte innan utan att det spände och drog i snittet och det kändes som om någon stack mig med knivar i magen. Jag blöder knappt något längre heller. Det känns förvisso skönt. Ett tecken på att kroppen faktiskt återhämtar sig. Fysiskt.

Bjuder på två bilder, den första ifrån sjukhuset och den andra är tagen igår, nästan 3 veckor efter snittet. Märkena efter plastfilmen som låg över såret finns fortfarande kvar. De kliade förstås det också och jag kliade självklart tills huden gick sönder. Vad som än kunde ge tillfredsställelse, gjorde jag. Snittet var igår ungefär 16cm brett. 

Nille var ute i trädgården innan. Slog med en slägga i en betongrabatt som vi tänkt ta bort. Jag stod och tittade på honom länge. Jag kunde både se och känna ilskan i slagen. Hur de pulserade genom marken in i huset och in i mig. Det gav mig någon slags ro. Som om jag var med honom där ute i regnet. Som att jag också fick utlopp för känslorna som kör skyttetrafik i kroppen. Låtsades att jag inte var låst i mig själv. Hade min kropp varit hel hade jag plöjt igenom hela trädgården på mindre än en dag. Kört slut på mig själv fullständigt.

Jag försöker att skriva om natten när hon dog. Jag har faktiskt kunnat prata om det också. Berättat för någon som frågat. Jag blir glad för frågorna, men jag svarar utan att känna. Som om det är en film jag återberättar. För det känns knappt och det gör inte ont. Någon annan kanske gråter, men inte jag. Skulle jag berätta. På riktigt, med alla detaljer, så som jag har det sparat i minnet, då hade jag inte stått på benen. Tanken kommer före talet och jag hade fallit i bitar innan någon hunnit förstå vad som hade hänt. Därför försöker jag skriva. Mening för mening. Med tårar som rinner. Att jag inte kan andas bakom skärmen är det ingen mer än jag som behöver se. Att jag skriker av saknad är det ingen mer än jag som behöver höra. På samma gång vill jag känna. När jag skriver så känner jag med varje liten bit av min kropp. Sätter ord på känslor. Det vill jag ska komma fram i mina texter. Så att jag kan läsa dom om och om igen. Efter två dagar, en vecka, en månad. Hur känns det då? Är det lika illa, gör det lika ont? Kommer jag framåt eller står jag bara stilla och trampar? Med mina texter kan jag se min förändring. Jämföra bra och dåliga dagar. Det kan ge mig styrka i att fortsätta. I att nå nya mål. Att se det svart på vitt. I att börja älska livet igen.