Sorgen letar sig in i allting...

När jag ser på barnen, hur de skrattar eller springer omkring och leker, så kan jag plötsligt bli jätteledsen. På samma gång som de får mig att le och känna intensiv lycka, kan jag fyllas med total uppgivenhet och sorg. För att hon aldrig får uppleva det. För att hon aldrig får vara med. Jag avskyr att sorgen letar sig in i allting jag gör och erfar. Det finns ingen flyktväg, det finns inga genvägar att ta. Jag måste igenom allting. Jag måste lära mig att leva igen.

Kuratorn sa att det första året är det absolut värsta. Med alla datum och minnesstunder. Högtider. Månader då hon kanske hade lärt sig krypa, sitta eller gå. Hennes första födelsedag. Julafton. Familjetraditioner där hon så tydligt kommer fattas i rummet. Jag skulle vilja snabbspola förbi alltihop. 

Imorgon ska vi lämna barnen på dagis och bara stanna kvar en liten stund. Hoppas att det kommer gå bra. Det är en helt ny avdelning som öppnat, så alla barnen och alla pedagogerna är nya för varandra. Förra veckan började sex barn. Om ytterligare en vecka kommer lika många till. Det känns väldigt bra. Vi är supernöjda båda två och barnen verkar trivas. Loke var väldigt ledsen första dagarna, även om vi aldrig gick därifrån. Han har haft det lite jobbigt sen jag åkte in. Plötsligt var inte mamma hemma längre, på en hel vecka. Han har skrikit när folk har kommit och skrikit när de har gått. Ovanpå det är han pappig, vilket nog är för det bästa då jag ändå inte kan lyfta upp honom längre. Jag vill inte gärna visa mig ledsen för barnen, men det är svårt då det hela tiden dyker upp situationer där känslorna vill fram. De går inte att tygla. Det går inte att ”välja sina tillfällen”. Jag kan bara välja att gå därifrån.
Jag visade bilder på Freja för Viking. Berättade om bebisen som inte längre var i mammas mage.
”Lillasyster klarade sig inte, hon dog. Nu är hon med gammelmormor, men vi kan titta på bilder på henne och tända ett ljus för henne.”
Viking har haft svårt för att lyssna längre stunder. Han har ofta sagt ”Jaha!” och sen sprungit vidare. Alltid så full av energi. Men häromdagen satt han kvar, när jag visade första bilden på henne. Han blickade ner på min mage en kort stund och tittade sedan lite sorgligt på mig. Därpå verkade han skärpa till sig och sa med bestämd röst:
”Mamma vi får åka och ta hem bebisen och vi får slå på doktorn!!” Jag kunde inte låta bli att le, samtidigt som jag på ett försiktigt sätt förklarade att det inte går, och att det inte var doktorns fel.
”Det är därför mamma och pappa är lite ledsna ibland, och kanske även arga. För att vi saknar lilla bebisen. Men det är ingens fel. Det är inte ditt fel, och det kommer att bli bra igen. Jag lovar.”

”Jaha!” sa han. Sen ville han vara med och tända ljuset och min mobil med bilden på Freja skulle tvunget ligga bredvid lyktan. Han satte det själv som han tyckte var bra. Sen sprang han iväg på nya påhitt.

Jag skrev ut massor av bilder idag. Satte i ramar. Lade ett vid minneslyktan så att Viking har om han vill titta på henne. Det är jobbigt. Jag märker det på Nille. Han är duktig på att stänga av, att vara stark utåt sett. För barnen och för mig. För att vi ska klara vardagen. Men bilderna gör att man inte kan blunda. Bilderna berättar att hon faktiskt varit här. Att hon hann bli vår dotter. Vårt tredje lilla mirakel. Och det känns för jävla orättvist att vi inte fick behålla henne.