Jag gråter för att jag behöver gråta.

Har velat skriva länge nu men inte orkat. När kvällen kommer och barnen äntligen somnat så är jag för trött för att kunna koncentrera mig. Extremt trött har jag varit. Det tar förstås på krafterna att jobba igen, och att även hålla igång vardagen efter arbetsdagens slut. Känslorna tar ingen paus heller och senaste tiden har varit tung mentalt. Att vara ledsen tar enormt mycket energi ifrån mig. Minnen med Freja har dykt upp helt oförberett och utan att jag velat det. Kanske för att jag på något vis lyckats ”gå vidare” i livet med innebörden att jag kan fungera normalt i olika sammanhang. Kanske därför jag påminns. Som om hjärnan ropar ”hallå, inte för fort nu, du har väl inte glömt bort!” Nej, jag har inte glömt bort. Jag tänker på Freja varje dag. Hon finns med mig i allting jag gör. Men vissa minnen, de smärtsamma minnena, har börjat göra sig påminda. Jag gråter mycket nu. Jag är stark på jobb och ute i det sociala. Jag tycker faktiskt att jag klarar mig riktigt bra. Men så fort jag slår dörrarna om mig där hemma så kommer tårarna. Alltid när jag kör bil så kommer tårarna. När jag är själv hemma. När jag står i duschen. När jag lägger mig i sängen och drar täcket över mig. Det känns som om jag har ett stort hål inuti kroppen som är fyllt av smärta och sorg, och hela tiden fylls tomrummet på av mer sorg och allting bubblar över. Jag blir aldrig av med känslan. Känslan av att någonting fattas. För att inte explodera måste jag släppa ut en del av smärtan. Hela tiden. Varje dag. Det är jobbigt, det tar kraft ifrån mig. Men jag måste för att överleva.
Min fina ”S” sa till mig idag att jag inte ska må dåligt över det, över att gråta. Utan jag gråter för att jag behöver gråta. Att det är ett friskt tecken från kroppen. Så är det nog.

Jag märker ofta hur jag försvinner bort. Hur tanken hela tiden är någon annanstans. Jag lyssnar, jag agerar och jag lever som jag förväntas göra, men egentligen är jag inte där. I tanken. Det är obehagligt. Jag märker det först när jag ”vaknar” upp igen. Jag minns inte vad jag gjort, vem jag pratat med, vad de sagt. Ändå har jag svarat och agerat på alltihop. Ibland förstår jag inte hur jag lyckas ta mig till och från jobb. För det känns som om jag inte är närvarande, mentalt.