Vår familj kommer aldrig att bli komplett!

Fan. Tårarna bara rinner och jag kan inte sluta. Det finns ingen botten i min sorg. Känns som att jag faller djupare och djupare och omgivningen blir mer dunkel och suddig allteftersom.
Jag har provat att försöka skingra tankarna. Det fungerar i viss mån. Jag bakar lussebullar för femtioelfte gången och huvudet får vila när julkänslan tar plats för några enkla minuter. Jag inreder i bebisrummet. Jag ändrar om i huset med tavlor, möbler, krukor och ljuslyktor. Flyttar kläder och lakan mellan garderober. Möblerar om i kyl och frys. Försöker att finna ro. Känns som ett beteende en missbrukare skulle ta till när hon förgäves försöker att tränga undan ett intensivt behov. Ett behov jag aldrig kan tillgodose.

Ju närmre lillebrors förlossning vi kommer, desto tyngre och mörkare blir psyket. Allting känns bara så fel. Jag går och väntar på ett barn som inte är Freja. Dessa förberedelser skulle varit för henne. Bebisrummet gör ont att vara i, då det skulle varit hennes. Ångesten över lillebror väntar inte heller på sig och jag vill älska honom precis lika mycket som de andra. Men det tar ändå aldrig bort det faktum att hon saknas. Vår familj kommer aldrig att bli komplett! Bebis i magen blir vårt nya hopp, vårt ljus i mörkret, det vet jag utan tvivel. Men med honom kommer de svåra känslorna och sorgen också. Sorgen över vad vi aldrig fick eller kommer att få uppleva med Freja. Minnen vi aldrig kommer bygga. Bara en smärtsam fantasi som hugger som små knivar i bröstet.

Pappret med hjärtan är för barnen. De räknar ner till dagen då de ska åka till mormor och morfar, och dagen efter kommer bebis. Så fyller de i ett hjärta om dagen. Det funkar jättebra och jag slipper frågor och tjat om "ska vi åka nu!?" vilket jag annars kan få ett par 7-8 gånger om dagen. Win win.

 

 

 

Jag gör ett sista försök. Ska försöka skriva om renoveringen vi gjort här hemma. Lägga locket på känslorna och andas för en stund.
Ledsen för att jag varit dålig på att svara er sista dagarna. Jag vet bara inte vad jag ska skriva. Jag orkar inte mer. Vill ändå tacka för allt ert stöd. För att ni finns.