Vi är trötta.

Vi är trötta. Kanske är det lugnet som gör det. Eller den uteblivna stressen från stadsmiljön. Mörkret. Här är så mörkt och tyst. Skönt.

Barnen trivs så otroligt bra i både förskolan och på dagis. Det går över förväntan. Alla föräldrar jag möter hälsar och pratar. Många undrar vad som fått oss att flytta så som vi gjort. Lämnat stan och bosatt oss såhär långt ute i ingenmansland. Jag svarar olika, för det finns många anledningar. En hel del beror på Freja, allting hon har lärt oss. Att vara tacksam till livet, att leva livet fullt ut, att livet är för kort för att bara nöja sig och stå still. När saker händer omkring mig så känner jag mig levande. När saker är i förändring, det är då man vet att man lever. När man får sakna, längta och se fram emot något. Eller tvärtom. Det är svängarna på stigen som får en att känna, ta aktiva beslut och inte bara följa strömmen och gå rakt fram.
En del beror också på barnen. På tryggheten, och att slippa oroa sig över all skit som händer i och runt en storstad. Våld förekommer såklart överallt. Men det går ändå inte att jämföra. Människorna här ute, de man möter, de går inte förbi. De vinkar, de hälsar, de känner varandra, de hjälper varandra, de är trevliga och trygga. De är mer än välkomnande mot oss och intresserade. Jag trivs. Jag känner mig lugn och trygg. Det absolut viktigaste i livet finns kvar, vi har inte förlorat någonting. Vi har bara sorterat bort allt brus. Men jag förstår också, att det till viss del är en livsstil. En del saker är viktigare än andra för olika personer. Vi är mitt i småbarnsåren och allt vad det innebär. Jag saknar inte utelivet på puben mer för att jag bor såhär. Det finns liksom inte med i vår vardag längre ändå. När barnen blir större och man får en annan ”frihet” så kommer nog den biten tillbaka. Lite smått.

Många av våra vänner frågar oss vad vi ska börja med nu, vad vi ska renovera och om vi bestämt något angående huset. Nej, det har vi inte. Vi bor. Vi känner efter och vi känner ingen stress. Vi funderar och planerar. Ändrar oss, kommer fram till nya möjligheter som leder till ännu fler lösningar. Det är ganska skönt. Huset är fullt beboeligt och ingenting behöver stressas fram till en lösning. Om vi ska göra något, så är det att renovera köket. Att byta alltihop. Vi har börjat planera, skissa och mäta och för första gången har vi den ekonomiska möjligheten att faktiskt påbörja ett sådant stort projekt. Jag ser fram emot det. Dock vill vi inte förstöra den gamla charmen i huset genom att göra nytt. Så det är lite svårare nu, det blir inte lika bra om vi gör det snyggt. Det måste passa in också.

Vi har en del småsaker som vi behöver göra här innan vintern drar över oss ordentligt. Vi måste klyva ved och lava upp ett litet förråd så att vi har när kylan slår till. Förvisso är här redan minusgrader, men det känns ändå som lugnet före stormen. Brevlådan behöver också komma på plats innan marken fryser på djupet. Taket ska ev också läggas om då vi upptäckt ett par trasiga pannor. Kanske ingen småsak egentligen, men vi hoppas att någon ska komma och titta på det först och göra en bedömning.

Jag har blivit snorförkyld nu. Mått riktigt dåligt och hade även feber häromkvällen. Så jag försöker att ta det lugnt hemma. Fortsätter att packa upp lite smått och flytta iordning olika saker. Igår bakade jag lussebullar för första gången. Till helgen ska vi ta fram julpyntet, om jag inte tjuvstartar redan idag. Det blir dessvärre ingen airsoft ikväll för min del, förkylningen lär lamslå mig framåt kvällen, vilket är sjukt tråkigt för jag missade spelet förra veckan också. Men men… jag vänder på det och försöker vara tacksam över att jag varit frisk väldigt länge istället. Nu kaffe och lussebulle.

Äntligen Skärhus!

Vi har flyttat nu. Vi har äntligen gjort det. Det är så jäkla häftigt och jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig. Det känns stort och jag är stolt över att vi vågade. Att vi, som hade det så bra, valde att dra upp allt tryggt vi byggt upp och lämna. Att flytta ifrån ett samhälle till ”ingenting”. Att lämna grannar och hus för att bo ute på landet. Landet, landet på riktigt. Det är något visst med att bo såhär. Mitt ute i ingenstans. Utanför samhället, där närmsta samhälle är en liten by några minuter bort med bil. En by med bara ett par få gator. Kanske det idag kallas för tätort. Jag tror nog faktiskt att kraven är uppfyllda, för där bor strax över 200 människor nu. Oavsett, vi bor inte ens i ett samhälle. Vi bor i Skärhus. Där ligger en sommarstuga bredvid vår tomt som står tom 50 veckor om året ungefär. Vi har kohagar runt huset, skogen ser man förbi korna och det är öppet och tomt. Det här är att bo på landet. På en gård. I ett hus som mer är som en stor stuga. Tänkte visa lite hur det ser ut, inne och ute, just nu. Vi har ännu inte kommit helt i ordning förstås.

Köket är ett lantligt kök med minimalt med förvaring. Troligtvis blir köket vårt första renoveringsprojekt, men det duger som det är just nu iaf. Det är väldigt mysigt att kunna sitta tillsammans inne i köket när man äter eller lagar mat. Det kunde vi aldrig i vårt förra hus. 

Kyl och frys hittade vi begagnade på blocket för några dagar sedan, när vi flyttade in fanns där bara en kombinerad och den rymde ingenting. Nu kan vi äntligen veckohandla igen. Det gamla skåpet till höger i bild fann vi i stallet och det är min mormors gamla vitrinskåp. Det känns fint att kunna ha det i köket. Rummet i mitten är vårt arbetsrum och till vänster finns där ett grovkök med tvättstuga.

 

 

Jag älskar vår hall. Den är stor och rymlig, till skillnad på vår förra entre. Från hallen når man en toalett med dusch till höger och sedan trappan upp till ovanvåningen till vänster. Golvet är vitt, slitet brädgolv och där är blå randiga tapeter på väggarna. På något sätt gör det sig helt rätt ändå.

Här är tyst med. Vi bor i en såkallad tyst zon i landet. Här finns inget buller, utan ljuden som finns är naturliga och behagliga. Direkt önskvärda ljud såsom djur som råmar, träden som knarrar i vinden eller vattnet som porlar i bäcken. Dessa zoner jobbar kommunerna aktivt med att bevara. Det känns lite speciellt, tycker jag. Tystnaden har jag inte vetat om att jag behövt eller saknat. Nu när vi väl är här vill jag nog aldrig lämna.

Det känns otroligt bra. Jag har varit full av ångest och oro länge över att jag inte känt mig helt säker på om detta är något för mig. Jag har samtidigt känt att vårt beslut varit rätt, även om jag varit osäker på om det varit rätt just för mig. Svårt att förklara. Men lättnaden jag känner idag över att ångesten kring flytten är borta är fantastisk. Jag känner mig fri och lättare. Som om alla livets stora problem inte är så stora längre. Även om vi idag har enormt mycket mer att göra och jag egentligen borde känna mer stress och panik över det, så är det kanske något visst med att inte bo i stan längre. Den där stressen är borta.

Vårt hus har en charm som är svår att beskriva. De flesta som kommer hit känner sig välkomna. Som om huset har en varm själ och en historia. Jag har alltid känt mig hemma här, sen första gången jag kom hit, för nästan 4år sedan. De gamla brädgolven knarrar när man går, väggarna är slitna och har sprickor. Tapeterna är blommiga, randiga och sådär fulsöta, men passar på något vis in perfekt ändå. Där är synliga balkar i taket och en stor robust trätrappa som leder upp till ovanvåningen. Fönsterna har vita spröjs och husets träpanel är röd. Överallt finns minnen som skvallrar om livet. Vattnet från den egna brunnen smakar otroligt gott och ser till en början grumligt ut på grund av den höga syrehalten. På kvällen är här kolsvart och tyst. Bara naturen som hörs och en å annan bil eller arbetsfordon som kör förbi. Det är magiskt. Stjärnorna syns så tydligt här.

Det större badrummet som man når via vårt sovrum har ett badkar med lejontassar och synliga bjälkar i taket. Där finns toalett och dusch också. Totalt har detta huset 3 toaletter.

En liten del av vårt sovrum.

Barnen har fått ta över ovanvåningen. Bollhavet fick plats i allrummet och där får det stå tillsvidare. Planen är att göra fler sovrum där så att pojkarna kan få varsitt. Men just nu sover Balder hos oss och Viking och Loke trivs med att dela rum.

I andra änden av allrummet har barnen fått ett bord med pysselhörna. Där kan de sitta och rita, måla, bygga pussel eller leka med pärlor eller lera. Där slipper jag springa och städa efter dom hela tiden också utan bordet kan vara belamrat vilken tid som helst på dygnet, till skillnad från förra huset där allt detta pysslande skedde på vårt matbord.

Detta sovrum fick bli gästrum så länge. Det har redan använts ett par gånger vilket innebär att vi faktiskt har ett behov av ett gästrum också!

Pojkarnas rum, fortfarande inte i ordning förstås. Till höger finns ett utrymme typ kattvind, som barnen leker jättemycket i. Det är deras "kontor". Tanken är att riva väggen sen och göra rummet ännu större, men då försvinner förstås kattvinden och det uppskattas nog inte i nuläget.

Ute på gårdsplanen finns detta supersöta orangeri där det växer kilovis med vindruvor, både gröna och blåa. Vi vet inte riktigt vad vi vill göra med det, kom gärna med förslag. Jag har iaf en önskan om att få plantera ett persikoträd därinne. Byggnaderna runt omkring är stall och loge. Delvis renoverade och isolerade. Möjligheterna är oändliga för vad man kan göra av dom. Verkstad, bio, spa, lekrum, mer bostadsyta... 

Entren.

Från uppfarten.

En liten bit av ena baksidan och en del av stallängan som förberetts till att bygga "lägenhet" i. Var från början ett gammalt hönshus. Marken som tillhör huset ligger på strax under 6000kvm, vilket förvisso inte är speciellt mycket för en gård på landet, men är galet mycket för oss. Vi har inte tänkt ha egna djur (om man bortser från katter och höns) så all yta kommer bli trädgård. Det kommer bli helt fantastiskt spännande att få upptäcka marken och möjligheterna med den. 

Ena gaveln på huset!

Utsikten från våra vardagsrumsfönster, sovrum och arbetsrum. Kohage samt åkermark.

Vi har inskolat Viking på hans nya skola och Loke på hans nya dagis. Loke har behövt mer tid då han haft det ganska jobbigt på förra förskolan han gick på. Ny personal titt som tätt och hans trygghet fick sig en törn varje gång personalgruppen ändrades. Sista veckorna han skulle gå på dagis bara grät han. De var många barn på lite personal och jag förstår att de inte har tid för varje barn då, det gör jag, men det är inte ok. Det är inte ok att min son står och gråter mitt i rummet på avdelningen i 20 minuter utan att en pedagog kommer. Detta var sista gången jag lämnade honom och jag förklarade för den pedagogen precis vad jag tyckte och kände också när jag hämtade honom. Hon hade varit själv med 12 barn på sin avdelning ”för att hon ville det”. Det är fan inte ok. Jag förklarade att Loke varken känner henne, hon honom eller jag henne och att han faktiskt är en känslig kille. Jo, det höll hon med om och ansåg att det var just därför hon låtit honom vara, för att han är känslig. Hon lät alltså bli att trösta min son för att han är känslig? Min son som hon träffat ett par tre, kanske max fyra gånger tidigare. Jag tog Lokes grejer på hyllan och lämnade henne där med orden ”vi kommer inte tillbaka”. Det kändes så bra.
Nya dagiset känns verkligen bra. Ett familjärt ombonat litet hus, med personal som kramar om ens hjärta direkt vid dörren. Det är så genuint och personligt och vänligt. En förskola som dessutom får bidrag från kommunen för att kunna hålla låga barngrupper med flera pedagoger. De är max 25 barn fördelat på två avdelningar. Det är helt fantastiskt. Vilken skillnad det är och det syns tydligt i verksamheten. Lokes kommentar sa en hel del. När vi satt och byggde pärlor under inskolningen så stannade han plötsligt upp och sa ”vad många fröknar här är…!” Så sorgligt när jag tänker efter. Han är fortfarande ledsen när man nämner dagis för honom och han gråter när jag lämnar, men skillnaden är att jag VET att han har det bra nu. Och denna förändring kommer att ta tid. Hans separationsångest kommer att dämpas i takt med att han lär känna nya kompisar och alla i den underbara personalen. Det kommer att bli bra. Det är stor skillnad på barntillsyn och barnomsorg, och det har jag fått se tydliga exempel på nu.

Balder har fyllt 1år nu. Vår lilla regnbåge har blivit så stor. Bokstavligt talat liksom. Han drar storlek 92 i kläder och väger strax över 12kg. Han är alltid så glad och tacksam. Börjat busa mer och mer och jag kan börja ana hur framtiden kommer att se ut. Viking och Loke är otroligt påhittiga och energiska. Balder far gärna efter sina bröder så mycket han kan. Klättrar upp och ner för trappan, soffan, in under sängen, upp på stolarna i köket osv. Det gäller att ha stenkoll på honom. Han är inne i en period där kroppen kan mer än vad förståndet förstår och han sätter sig själv i mindre praktiska situationer hela tiden. Det kan vara ett heltidsjobb, om man vill, att bara gå och städa, röja eller plöja efter honom. Han river ur sakerna ur en hylla under tiden som jag plockar undan frukosten från bordet. När jag sen börjar sätta tillbaka alla en miljon dvd filmer i hyllan så smiter han ut i köket och börjar tömma skåpen med kastruller och lock. När jag är färdig är han också klar och drar vidare till kattlådan medan jag ställer tillbaka kastrullerna. And so on and on… Det är hopplöst att försöka hinna med något annat emellanåt. Alla jobb blir halvfärdiga och det ser många gånger värre ut än vad det var från början. Men så är det och det kommer också att passera. Stora pojkarna är ju så pass stora nu att de kan göra en hel del saker själva, som att klä på sig eller torka sig efter toalettbesök. Det gör att jag får mer tid över till lilleman. De hjälper oss även med att hålla koll på varandra eller lyfta ner Balder när han är påväg upp i trappan själv tex. De är världens finaste bröder, alla tre. 

 

 

Av mina systrar fick Balder ursöta små, rosa fjärilsvingar.

  

På sin födelsedag får man såklart äta prinsesstårta!

Viking fick nya knallrosa gymnastikskor till skolidrotten som han valde helt själv. Han är så stolt och känner sig supersnygg i dom.

En grå dimma med strimmor av färg.

Mitt liv har länge känts som en grå dimma med inslag av små strimmor av färg. De skiftar mellan tex rosa, gult, rött och grönt. Färger som för mig betecknas med olika sinnesstämningar. Hoppet är ljust, och hopp med livslust känns gult. Orange är för mig lika med stress. Det rosa och röda känns egocentrisk och kärleksfullt och flyter ihop i levande nyanser. I huvudet skär det sig aldrig utan symboliserar bara relationer, kärlek, värme och lyftandet av mig som egen person. Grönt är som rimmet, skönt, men känns egentligen för mig ganska så neutralt. Varken eller liksom. En ganska tråkig känsla som jag inte trivs med att leva i. Färger kan för mig förmedla en känsla, ett humör, en närvaro. För mig. För mig är alla färger bättre än grått.

Jag saknar Freja. Jag tror ibland än idag, 2,5år senare, att det aldrig har hänt. Det är alltså än idag så ofattbart att föreställa sig att hon är död, så jag nästan får påminna mig själv. Det är så surrealistiskt och overkligt att det inte borde få vara sant. Det är smärtsamt och plågande, som ett evigt skrapsår i hjärtat. Ett sår som aldrig någonsin kommer att läka. Likt en sjukdom, är sorgen. En kronisk och obehandlad sjukdom. För alltid. För evigt. För evigt är längre än vad jag kan föreställa mig att orka överleva.

Emellanåt får jag uppfattningen av att många av mina vänner eller bekanta känner mig bättre än vad jag själv gör. Jag vet knappt längre vem jag är. Vilka som är mina drömmar. Jag tror inte ens att jag har några mål i livet? Allt jag vet är känslor. Bra och dåliga sådana, och bra och dåliga dagar. Sysslor eller aktiviteter som ger mig glädje, lugn, lust, adrenalin eller ro. De är dessa jag lever efter. Kortsiktigt. Utan mål. Utan en plan. Bara en dag i taget. En bra dag eller en dålig.
Bloggen har varit mitt sätt att bearbeta, få ur mig allting. Som ett klotterplank som bara får ta emot och där alla som vill kan läsa. Som att hänga upp min nakna kropp på en duk för allmän beskådning. Det är ok. Det är självvalt. Mitt blottande har räddat mig från att tro att jag hållit på att bli galen. Det har räddat mig från ensamheten.

Jag hade ingen direkt anledning till att skriva idag, orden bara började flyta ihop inom mig och jag kände starkt behov av att få yttra dom i meningar. Låt bli så också.

Vi flyttar om drygt 5 veckor. Det är ingen tid alls, samtidigt är det faktiskt fem hela veckor, vilket är ganska lång tid också. Jag försöker att hålla ihop. Mina tankar rusar från höger till vänster dagligen, och jag får känslan av att jag tappat fotfästet alltför ofta. Vad har vi gett oss in på? Varför?
Jag är orolig, nervös, rädd och ledsen. På samma gång är jag glad, hoppfull och lättad. Tiden är rätt för oss nu. Tiden är rätt. Även om vi själva inte är helt redo. Vi kan aldrig veta med säkerhet förrän vi tagit steget och gjort det. Detta blir vårt äventyr och vi är villiga att ge det en chans.
Både jag och Nille är eniga, och rädda, och osäkra. Men innan sommaren sa han till mig, att det nog kan bli skönt att få börja om. Flytta till ett hus utan vår historia. Bo i ett hus där inte alla minnen med Freja är etsade fast i väggar, golv, renoveringar och rum. Jag förstod inte riktigt vad han menade då förrän just idag. Det var en fin kollega som bekräftade mig. Som påminde mig om att vi har våra olika sätt att bearbeta förluster. Att just Nilles sätt uttryckte sig i att han gick loss med slägga, hammare, spik och murbruk. Att hans sorg på så sätt finns överallt i detta huset. I hans arbete här. Jag har aldrig sett det på det viset innan. Att det kan vara till en belastning för honom. Mitt eget agerande var totalt utelämnade, blottandet av känslor och uppgivenhet. Det är inte knutet till något specifikt, mer än trädgården. Och det är ju lite en av anledningarna till flytten. Trädgården. Den natur som visat sig få mig till ro och avslappning. Den är ju inte heller konstant och den flyttar vi således närmre. För Freja finns överallt. I gräset, i luften vi andas och i träden som växer. I jorden.

Bortsett från mina tankar och känslostormar så flyter vardagen på. Viking har börjat förskoleklass och Loke är tillbaka på dagis. Ibland åtminstone. Han trivs med att vara hemma med mig och i och med att flytten börjar närma sig, så känner jag inget behov av att truga med att han ska gå dit. Balder är 10 månader nu och utvecklas på sitt sätt. Han är fortfarande en drömbebis, även om jag har sömnlösa nätter ett par gånger i veckan. Han äter allt, då menar jag verkligen allt! Mat, dammråttor, monsterablad, kattsand, toalettborstar och grytunderlägg, så det gäller att se upp. Han väger nu 11,6kg och bidrar till en del av mina växande biceps samt min ryggvärk och sneda kropp. Jag känner mig rätt grym på det där med att bära barn på höften måste jag säga.

Idag var skolan stängd och jag och barnen tog en tur till mitt jobb och fikade med kollegorna samt fyllde i lite nya papper angående min föräldraledighet. Det var mysigt. Efter jobb körde vi förbi Malmö Airsoft då jag behövde köpa en ny killflash till mitt T1 sikte. Mitt nuvarande hade i princip smulats sönder av skott. Till helgen blir det "battle of teams 2" spel på Borrby banan och jag vill kunna använda siktet då. Viktor i butiken lät pojkarna plocka "pärlor" i deras verkstad och ljuden som de gav ifrån sig var snarlikt förtjusningen när tomten kommer på julafton.
Balder har precis sovit i en hel timme, vilket endast händer få, få gånger. Kanske han tog detta tillfället i akt för han kände hur mycket hans mamma behövde få skriva av sig? Viking har under tiden lillebror sovit försökt att skapa en tändsticksask med hjälp av tejp och en pizzakartong. Han är måttligt besviken av att det inte tar fyr medans han drar små blomsterpinnar mot plasten/tejpen. Loke har suttit djupt försjunken i ipaden och ja, det var faktiskt väldigt skönt, för jag är en sådan mamma som gärna tar till film eller musik för att få en lugn stund ibland.
Ikväll väntar middag på restaurang med två fina, gamla väninnor och glädjekontot lär fyllas på igen. Ha en fin vecka!   

Förändringar & en Bullet Journal.

Jag vill inte känna stress när jag öppnar ett nytt dokument för att skriva. Ändå är det det jag gör. Press. Krav. Hinder jag själv sätter upp och som inte skapar något annat än jobbiga känslor för mig. Så onödigt. Likväl sitter jag här och försöker att skriva ihop mina tankar ändå. Igen. Som så många gånger förr. För jag vet ju att det hjälper.
Det händer så otroligt mycket just nu. Livet håller på att förändras igen. Det är vi själva som står för valen, men mycket lite vet vi om det är rätt. Allt vi kan göra är att prova. Chansa. Leva. Lära oss.
Vi har sålt vårt hus. Det gick fort. Det var spännande och det var roligt. Det var också oerhört kämpigt. Tidsmässigt, fysiskt och psykiskt. Att få allting att gå ihop rent praktiskt med barn och katter och tider som ska passas. Men det gick och vi var ett himla bra team, om jag får säga det själv. Vi arbetar väldigt bra ihop under tidspress, åtminstone när vi har ett tydligt mål. Vi har lärt oss den hårda vägen. Att överleva tillsammans efter att ha förlorat ett barn är nog den tuffaste och svåraste vägen man kan vandra. Den stigen leder vidare, livet igenom, och det är ett aktivt arbete att försöka hålla sig kvar. Båda två. Tillsammans. Men prövningar ställs alla människor inför och det är aldrig en garanti att man orkar igenom dom. Istället försöker jag att vara tacksam över alla de små stegen på vägen.
Jag har ångest över flytten. Det känns extremt overkligt, skrämmande och oroligt. Det är främst vi, jag och Nille som måste anpassa oss. Barnen kommer ha det bra. De kommer vara tryggare, det är det som är det viktiga. Det är på grund av barnen som vi väljer att röra på oss. För deras framtid. Visst finns där en längtan inom oss båda två också, ett sökande efter något annat. Jag hoppas att det är detta. Att vi har hittat vad vi letat efter. Att vi båda två kan känna lugn i själen och få den nystarten vi så mycket behöver. Allting i huset har med Freja att göra. Något, som Nille påpekade, kunde kännas skönt med en flytt. Att få börja om. Minnena har vi ändå med oss, men vi behöver inte bo kvar i huset där allt trauma har inträffat. Han har rätt. Vi kommer även att göra oss av med bilen. Den bil vi köpte när vi väntade henne. För att kunna få plats med tre bakåtvända stolar i en och samma bil. Den bilen fick vi aldrig fylla. Den bilen blev också en påminnelse om vad livet tagit ifrån oss. Jag hatar den bilen. Jag hatar att Balder och de andra barnen får åka i den, men inte hon. Orättvisan bränner.

Viking har börjat förskoleklass. Han är så stolt. Han älskar det och har fått fler nya vänner. Loke är hemma med mig till mitten av september, sen ska han få komma tillbaka till dagis tre dagar i veckan. Jag tror det blir bra. Jag är fullt sysselsatt dagarna igenom. En dag som idag har jag försökt skingra tankarna genom att städa och bocka av flera punkter på min lista. Med barnen i släptåg. Vissa dagar är bara mörka. Man vaknar med en tyngdkänsla i bröstet och det känns som att man inte får luft. Dessa dagar gråter jag för ingenting, hela tiden. Jag tror att jag behöver dessa dagar. Det är svårt att få utrymme till sorgen i vardagen, att låta den ta plats. Även om den är där ändå, alltid. Så blir det nog så, att vissa dagar blir svårare. De dagar då bägaren är full. De dagar får jag bryta ner sysslorna till beståndsdelar, eftersom allting känns som berg som ska bestigas. Men det går. Det är svårt, men det går. En timme, en minut, en sekund i taget.

Jag har börjat med Bullet journal. Jag blev tipsad om det av en annan änglamamma för ett drygt halvår sedan, men tog aldrig tag i det då. Nu blev jag påmind av en väninna att jag borde göra en BuJo, som det kallas. Så, jag läste på lite och googlade bilder samt kollade en hel del youtube klipp. Nu är jag fast. Det är ett verktyg för mig. När huvudet är fullt med tankar kan min BuJo hjälpa mig med att få ihop allting. Få det nerskrivet. I listor, i tabeller eller i bild och text. Vad som än passar för mig. Jag väljer själv, jag skapar själv och får samtidigt en överskådlig blick på hur läget ser ut. Just nu. Eller om en månad fram. Som sagt, man väljer själv hur man bygger upp sin BuJo och vad man har i den. 
Tidformera som jag har beställt min bullet journal ifrån beskriver ämnet såhär: "Bullet Journal är en metod där du använder papper och penna och samlar anteckningar, att-göra lappar, kalender och hela hjärnan på ett och samma ställe."
En av mina vänner fastnade direkt när jag visade henne min, och ännu en annan är på god väg med att börja. Jag tror faktiskt att detta hade passat många utav mina vänner. I alla fall de som är lite händiga, pyssliga och med en skapande ådra i sig. Men även de med kontrollbehov, inga namn nämnda (ni är några stycken). Tänkte dela med mig utav några uppslag i boken, för de som tycker det är intressant.

 Jag köpte en gul Leuchtturm dotted från Tidformera och fick med ett gäng användbara pennor i olika storlekar, samt en linjal för att lättare kunna göra diagram, tabeller och dylikt. Det finns massor med färger att välja bland, men jag vill ha något positivt och glatt (som omväxling, annars kör jag alltid svart eller rosa) så då fick det bli gul. Den känns "glad" på något sätt.

Det första jag gjorde var att hitta ett veckouppslag som jag gillade och som var överskådligt, sen härmade jag det ganska rakt av. Därefter lade jag in en "meny" ruta för veckomatsedeln och även en liten uppföljning på hur barnen uppskattar maten eller ej. Den finessen gillar jag mycket och man behöver inte komma ihåg vem eller vad för maträtt som gick hem hos barnen, för allting finns sparat i BuJo´n. V står såklart för Viking, L för Loke och B för Balder.

Ett annat uppslag som är lite kul är "en rad om dagen" som jag också fått inspiration ifrån andra. Där skriver man helt enkelt en liten rad om dagen under en månad. Det kan vara mysigt att gå tillbaka och läsa något som varit av vikt under föregående månad eller månader. Känslor, tankar eller händelser. Jag har även lagt in en Habbit Tracker, som hjälper mig att få en överblick över en del vanor och eller ovanor. Man ritar helt enkelt i den rutan som finns under respektive datum i månaden, när man har gjort något i Trackern. Till exempel veckohandlat, badat barnen eller ätit skräpmat. Man väljer själv vad man vill följa upp.

Habbit trackern för augusti är inte ifylld från start eftersom jag började med Bujon i mitten av månaden ungefär, därför ser det lite konstigt och tomt ut i början.

Dessa två listor kommer jag att ha mycket användning för. Dels min Online order list, där jag kan hålla reda på vad jag beställt online och om jag har betalt det. När det sen är levererat bockar jag bara av i listan att jag fått prylen. Vi beställer en hel del småsaker ifrån wish och aliexpress och det tar tid innan sakerna dyker upp. Ofta har man glömt bort att man beställt något och där tror jag att denna listan kan vara till bra hjälp så att ingenting missas.
Den andra listan är inför jul och födelsedagar. Mina barn fyller år i Oktober, november och december och det blir en hel del paket under hösten som ska kommas ihåg samt delas upp mellan födelsedag och jul. Detta är alltid så jobbigt att hålla koll på, så denna lista kommer jag garanterat ha mycket hjälp utav. I den ena rutan skriver jag upp saker som jag kommer på eller som barnen önskar sig (sådant jag tror att jag kan komma ihåg i huvudet, men sällan gör). I den andra rutan skriver jag in det som vi har inhandlat och vad det kostade. Sen flyttar jag över alla inköpen successivt till rätt barn och rätt kategori allt eftersom. Då blir det mer överskådligt och jag behöver inte få dåligt samvete över att någon av barnen får mer eller mindre när de t ex fyller år.

Hon strök hans kind.

Jag har stirrat på himlen så länge att den ändrat färg. Jag har följt fåglarna med drömmande blick tills de försvunnit i horisonten. Jag känner att hon finns i luften jag andas. Jag vet att en del av henne fortfarande finns kvar i mig. Fysiskt. I hjärtat försvinner hon aldrig, likaså hålet hon lämnade efter sig när hon dog. När hon drog sin sista suck och gjorde mig till änglamamma medans hon låg på mitt bröst. Även fast jag höll henne hårt i mina händer så kunde jag inte skydda henne. Ingenting någon gjorde kunde ha räddat henne.
Jag älskade henne med varje fiber utav min kropp. Jag hade gått genom eld, gjort vad som helst, men ingenting var tillräckligt. Ingen kärlek i världen. Inga tusentals tårar. Inga skyddande, varma och trygga händer.
Hennes späda lilla kropp. Alldeles perfekt. Unik. Den svek henne. Den orkade inte kämpa mer. Hon orkade inte leva. Hennes starka, men blödande hjärta slutade tillsist att slå.
Viking berättade att Freja hälsat på honom när han sov. Att hon klappat så försiktigt på hans kind. Han tyckte att det var orättvist för han ville leka med henne. Leka med henne när hon är stor. Jag förklarade att lillasyster leker och busar med de andra änglabarnen och under tiden får Viking leka med Loke och Balder istället.
Det är svårt. Döden.

Ett annat liv.

Så blev ytterligare en man skjuten i Malmö inatt, och jag reagerar inte ens. Vad händer? Hur kan en sådan händelse ske utan att jag fylls av förtvivlan, oro och rädsla? Det var alltid så förr. När världen var en aning lugnare. När jag inte hade barn som jag var rädd över att förlora. Innan den tid då jag fick dödens fasansfulla skugga kastad över mig. På den tiden då livet ännu var i färg. När jag var naiv och ovetandes om hur lycklig jag faktiskt var.

Men nu. Nya brott, skjutningar, bomber, mord, smitningar och droger. Jag har slutat att läsa tidningar. Jag har slutat att klicka mig vidare bland sociala medier, där rubrikerna kämpar med att fånga läsare genom att utnyttja empatin hos oss människor. Jag fixar det inte längre. Jag klarar inte av att läsa utan att kollapsa. Det betyder inte att jag inte bryr mig. Det är bara det att jag redan har sorg i mitt liv som jag kämpar för att överleva med. En liten sak till så sjunker skeppet. Så känns det. Så är det. Så jag läser inte. Jag lyssnar när folk berättar, såklart, men stänger av och blir likgiltig. Skulle jag ta in allting skulle jag må så fruktansvärt dåligt att jag inte hade kunnat resa mig ur sängen. För jag har inget filter längre. När jag känner så känner jag till hundra procent. Det är annorlunda idag mot hur det var då. Det blev så efter Freja dog. Jag gråter mer och lättare. Jag skrattar också med hela själen. Jag älskar djupare och hårdare. Jag känner allting och det gör mig trött. Det gör i sin tur att jag stänger av. För det blir övermäktigt för mig. 

Jag vet knappt vart jag vill komma med denna text. Jag kände bara ett så starkt behov av att få ventilera. Jag undrar om man kan vara lycklig igen. Sådär på riktigt. Går det ens? Om livet är på topp och allting går precis som det ska, kan man känna det då? När en stor bit av ens hjärta saknas. När hålet i själen aldrig kommer att kunna fyllas igen. Kan man verkligen vara riktigt lycklig då?

Vi är påväg bort. Vi letar efter något som vi inte riktigt kan sätta fingret på. Ett annat liv. Vi söker med varenda fiber i kroppen. Försöker att hitta rätt svar. Tänk om livet vi lever inte är det liv vi borde leva, eller vill leva? Kan vi finna meningen någon annanstans?
Jag tänker på barnen. Jag vill leva för dom. Jag vill fatta beslut som gynnar dom, även om det är på bekostnad av mig själv. Kan det finnas två rätt och fel i samma beslut? Folk säger till mig att ”du känner när det är rätt!” Men, tänk om jag inte gör det? Tänk om jag känner att båda valen är rätt och fel på samma gång. Hur ska jag kunna ta ett beslut när jag med största sannolikhet kommer ångra mig, oavsett vilket val jag gör? Fast jag bara kan få det ena.
En nära vän sa till mig, att jag aldrig riktigt känt mig hemma här där vi bor, och det smärtar mig att hon har rätt. Det är ju så. Jag söker lugnet, och ända sen Freja dog har naturen blivit så otroligt mycket viktigare för mig. Att flytta ut på landet har länge varit Nilles dröm, det är mest jag som har stretat emot. Jag har inte varit redo. Är jag det nu?
Viking börjar förskoleklass till hösten och byter från dagis till skola och det är nu det känns i mammahjärtat. Det är nu jag känner att jag måste agera. Vill vi bo kvar i stan eller vill bo bort och finna lugnet. Jag vägrar att flytta på honom senare än så. Barnen får aldrig bli lidande.

Vad är era tankar? Har någon utav er flyttat ut från stan till landet. Med kor och skog som närmsta grannar, med kanske en liten by några kilometer därifrån? Vad är fördelarna och vilka är nackdelarna? Hur går det för barnen? Jag vill ha personliga och ärliga svar. Jag har papperslånga listor med plus och minus redan, och ett bra hum om vad allting kommer innebära. Men det där lugnet, det som alla pratar om, går det att finna? Finns det ett annat liv för mig, för oss, där vi kan känna oss hemma. Hemma i hjärtat?

Vi föll för ett hus, för fyra år sedan. Jag kände att ”här vill jag leva, här vill jag bo, här är hemma”. Men vi tog aldrig chansen då. Det var dock enkelt, jag var inte redo. Jag kanske fortfarande inte är redo. Egentligen. Jag är nog bara vilse. Men huset finns kvar. Det ligger dock en timmes bilfärd bort. Närmsta grannen är en sommarstuga och det andra huset står tomt. Korna går i hagen bakom gården. Landet. Men vem hade kommit och hälsat på oss där? Är en timme en överkomlig tid i resväg? Hade jag förlorat er?
Vi har det jättebra här, där vi bor. Det är enkelt, bekvämt. Nära till skolor, dagis, affärer, vänner, barnvakter, airsoft, storstan. Nära till allting. Jag är livrädd över att förlora ”bekvämligheten” för jag vet att om jag skulle ångra mig senare så kommer vi aldrig att kunna få det tillbaka.
Men där, på landet, där finns potentialen. Friheten, lugnet, naturen. Skolor och dagis i ”nära” anslutning och bussförbindelser in mot storstan. Ett helt annat liv. Det är en enorm förändring. Ett beslut vi inte tar lätt på. På samma gång känner jag att livet måste få levas. Jag vill inte ångra mig om fem eller tio år att vi aldrig tog chansen. Hellre ångra något jag gjort än att jag aldrig gjorde det. Man måste våga för att vinna.

Allting hade varit så mycket enklare om man var barn. De vill absolut flytta. Det enda kravet de har är att bollhavet ska följa med. Ja, jo visst… okejdå.

Tänker han på samma sak som jag?

Det var ingen som kunde se min smärta. Det var ingen som kunde förstå hur tankarna skred i huvudet på mig. Ingen hade kunnat ana hur nära upplösningstillstånd jag var. På en plats av enbart glädje och lycka.
Skratt. Alkohol. Sång. Dans och musik. En stor grill som stod och spred ljuvliga dofter av barbeque. Sol och partytält.
En fest, en härlig samling av glada människor i alla åldrar. Från en två veckors nyfödd till en 80 år gammal kvinna.
Där fanns en stor studsmatta med skyddsnät. Tre småflickor studsade omkring därinne. Småbarn jagade varandra på gräset där vi stod. Nille, glad och full av energi, busar med barnen. Han rör sig runt studsmattan och de små tjuter av glädje samtidigt som de hoppar undan honom. Han jagar och de skriker.
Den yngsta har axellångt, blond hår. Lite småklumpig, sådär som tvååringar kan vara. Hon är så söt. Glad. Ögonen lyser av förväntan och hon tjuter till av skratt när hon ser Nille.
Vi vet inte ens vad hon heter. Men det spelar ingen roll.
Jag står och betraktar hela leken en bit bakom och vid sidan om. Men så sakteliga, mitt i all glädje och feststämning, så byts den ut. Så kommer den. Paniken. Sorgen. Tårarna som bränner och en klump i halsen. Jag håller andan och stirrar ut i tomma luften. Ser ingenting längre. Fastfrusen i tiden och känslan.
Det kunde varit hon. Det kunde varit Freja. Det kunde varit Freja och Nille som busade där. Det gör plötsligt så förbannat jävla ont att jag mår illa. Men jag ler ändå. Jag döljer det väl. Jag har lärt mig med tiden att spara utbrottet till senare. Det är kanske därför jag skriver nu, för att allting måste få komma ut. Annars kvävs jag.

Nille är så kär. Så genuint glad i de där barnen. Jag ser det på honom. Hur han trivs. Men jag tänker och undrar om han överhuvudtaget kan möta mig i denna sorg. Där han står, så glad, utåt sett. Där står jag lika glad, utåt sett. Men hur mår han på insidan? Ler han eller gråter han inombords? Tänker han på samma sak som jag…
Han går ifrån barnen och kommer fram till mig. Kramar om mig och jag viskar i hans öra att det är fint att se honom leka, men att jag ser Freja och det gör ont. Han tittar på mig med menande blick och nickar. ”Jag tänker på det med, den tanken slog mig direkt… om Freja...” och där och då förstod jag honom ytterligare lite bättre. Det var glädje jag såg hos honom, absolut. Men inte enbart. Inte enbart. Där fanns smärta. Smärta och sorg som han döljer så väl. På sitt sätt.
Vi åker hem. Vi har trevligt i bilen, vi samkör med ett par andra. En lyckad och fin kväll. En kväll så som många andra kommande och redan passerade. Vardagshändelser. Hela tiden. När man minst förväntar sig det. Då slår den till. Paniken och sorgen över verkligheten. Sanningen.
Och jag kan inte släppa bilden av Nille som busar med den där ljusa lilla flickan, och nästa natt gråter jag mig till sömns igen.

Lilla snigel, akta dig...

Jag vill berätta om en sak. En händelse. En händelse som jag behöver få nerskrivet, inför framtiden. Kanske för att jag ska kunna återberätta det rätt för mina barn när de själva är vuxna. Eller också för att det lärt mig en läxa och att det någon dag kan ge mig ett gott skratt. Eller ge någon annan en stunds sadistiskt nöje, på vår bekostnad. Det är helt ok. Jag bjuder på det i så fall, eller rättare sagt, mina barn bjuder på det.

Som småbarnsförälder är det inte alltid självklart att man hinner med sina egna privata behov. Som att tex få bajsa ifred, eller bara få låsa dörren om sig på toaletten. Sist jag fick stänga dörren om mig var för tusan i en stinkande Bajamaja på Rammstein i Danmark förra veckan, och det är fan inget att skryta om. En annan grej kan vara att få duscha. Ostört. Att få tvätta håret. Jag badar med barnen en till två gånger i veckan, men efter ett sådant bad är man nästan mer skitig än vad man var innan man gick i. Barnen kanske inte luktar illa, men de är smutsiga ändå. Tro mig! De döljer det väl bara.
I söndags, efter en hel helg ensam med barnen, då Nille varit iväg och hjälpt mina föräldrar, fick jag plötsligt tillfälle att duscha. Farfar kom för att avlasta mig en stund och jag såg därmed min chans. Jag är inte borta länge, kanske max 20 minuter. Det är varmt ute och Viking och Loke leker i trädgården. Så som de brukar. Farfar kollar till dom då och då. Så kommer Viking upp till mig, på altanen.
”Titta mamma, jag har hittat en rosa snigel!”
Jag försöker se i hans hand, men han gömmer den för mig. Han har en lurig blick. Han lägger den ifrån sig och springer snabbt därifrån. Jag stirrar på snigeln. Blinkar några gånger och tittar igen. Den är rosa. Knallrosa. Ceriserosa. Biltema sprayfärg ROSA!
”Fuck!”

(Förra veckan köpte vi sprayfärg på Biltema då vi skulle spraymåla två bildäck som jag sedan ska plantera i. Det kan bli en fräck och annorlunda anordning i trädgården. Vi köpte en burk i guld och en i rosa.)

Jag hinner tänka att Nille måste ha råkat spraya en stackars snigel medan han höll på med däcken, som barnen sen har hittat. Men nästa tanke får mig att fasa över det andra alternativet.

”Fan, fan, fan…”

Jag småspringer nerför trapporna till markplan. En efter en upptäcker jag dom. Fläckarna. De rosa fläckarna. På skottkärran. På trädgårdsbordet. På stolarna. På barnens vita bil. På klossarna i kubbet. På reglarna som Nille köpt hem. Ju mer jag tittar desto mer ser jag. Där är rosa sprayfärg på fasaden. På den svarta pollaren (lampan som Nille grävt ner i trädgården och som han ägnat många timmar åt att leta rätt på). En stackars buske och på flera ställen på plattorna som Nille la själv förrförra sommaren. Det ser ut som om de slaktat ett djur med rosa innanmäte på vår stensättning. Loke står med burken i sin hand när jag rycker den ifrån honom. Jag är så chockad att jag inte får fram ett ljud. Jag vänder snabbt och går in igen. Jag kan inte se det. Ska jag skratta eller gråta?
Där inne står Viking på toaletten med kranen fullt öppen, det skvätter och vattnet sprutar överallt.
”Vad gör du??” frågar jag, och får världens lögn som svar ”Ingenting…”

”Tvättar du händerna? Varför tvättar du händerna?”
”Eh, ja… jag vet inte varför jag tvättar händerna!” svarar han och låtsas oförstående.

När jag kommer till badrummet är allting blött och Vikings händer är fulla med rosa sprayfärg.
Jag minns inte konversationen därefter, men både han och Loke fick höra att det de hade gjort var mycket, mycket dumt. Jag var så arg att jag inte kunde vara arg tillslut. Farfars närvaro lugnade mig en aning också, och när det kommer till sin spets, det är materiella ting. Barnen fick höra att det var fel, men i slutändan har vi nog alla lärt oss en läxa. Det var vårt fel att ”lita” på barnen, att de inte skulle röra burkarna. Sådana saker ska aldrig stå tillgängligt och det var vi, i all hast, som glömde bort att ställa undan dom.

Viking menade på att det skulle regna bort, som kritorna de använder i vanliga fall. Men nej, det gör ju inte det. Kritorna har vi också fått ta bort nu, då de målat dinosaurier på hela husfasaden. Varför sluta när det är som bäst liksom? Vårt hus ser nu ut som jävla villervillekulla! Men vet du, jag bryr mig inte. Barnen fick konsekvenser i form av indragen veckopeng samt tv- och ipadförbud, men viktigast av allt var ändå att de förstod allvaret. Och det gjorde dom. 

 

 

 

 

 

 

 

 

  

Var du lycklig?

Paniken och sorgen går hand i hand just nu, väntar i mörkret på tillfällen att visa sig. Därav tänker jag försöka att skriva ett inlägg. Ett inlägg om tacksamhet och om saker som gör mig glad. Positiva tankar och känslor, i hopp om att trycka undan dödens fula skugga. Jag är inte stark nog att resa mig om jag faller nu. Tror jag. Antagligen är ett utbrott och en kollaps precis det som jag egentligen behöver, men ingen människa vill väl må dåligt om man kan förhindra det?

Vi har firat bröllopsdag. Vår första, vilket är bomull. Någon får gärna berätta för mig vad meningen är med alla möjliga material för jag har själv faktiskt ingen aning. Är tanken att gåvan ska vara av bomull? Min gåva blev en passionsblomma och cirka 150 blåmärken på kroppen. Vi firade alltså vår bröllopsdag med att spela airsoft. Mike hade hyrt en cqb-bana i Vinslöv i 10 timmar och dragit ihop ett lagom stort gäng för spel. Det var helt fantastiskt roligt och jag blev så rörd över att alla kom och ville fira oss. Jörgen tog sig hela vägen ner från Jönköping, och bröderna Lindelöf spelade i kilt i hyllning till oss. Alltså, vilka fantastiska människor, lagspelare och vänner vi har omkring oss. Vi hade inte förväntat oss någonting så vi blev enormt överraskade när de hade ordnat med grejer åt oss. Vi fick några nördiga starwars böcker av Mange (det blir ju aldrig fel) samt vars en granathållare av kydex till Tornado Impact, som Mike och Jimmy hade gjort. Nilles var i multicam, min var ROSA!! Så jäkla personliga grejer! Jag älskar min granathållare, den fäster perfekt i min chestrig och är lätt att dra ur när tillfälle kommer. Bonus att den är så grymt snygg också.

Dagen avslutades med att vi checkade in på hotell och blev där och då överraskade med att vi hade fått sviten! Den lyxiga sviten med två sovrum, två badrum, badkar, bastu och ett gäng tv-apparater. Även om vi bara ville ligga i sängen och dricka öl (det var vårt huvudmål) så var det en fantastisk känsla att få känna sig så bortskämd. Så stort jävla tack!! Tack till alla som gjorde vår dag möjlig och till den bästa.

 

Med mina favvo-grabbar, min stridsbror och min kärlek.

Grillmästar-Mike.

Man ska inte mucka med frugan, speciellt inte om hon har ett vapen i handen.

SkåFor Tower.

Citerat från deras fb-sida. "CQB-banan ”SkåFor Towers” är belägen inomhus på ca 1000kvm och är fördelad på 2 våningar som är in game, med en respawn på vardera våning och ett antal trappor som sammankopplar våningarna. Banan är byggd så att man ska ha svårt att stå stilla utan att va exponerad från någon vinkel, för så snabba spel som möjligt. Dom olika rummen är sparsamt möblerade för att få så realistisk känsla som möjligt av ”äkta” närstrid i inomhusmiljö."

Vilken mottagning som väntade på rummet, choklad & vindruvor!

Värmen. Det är varmt nu. Det växer i trädgården och jag drar mig mer och mer utåt. Jag påminns om hur rogivande och lugnande det är. Efter Freja dog fick naturen en annan betydelse för mig. Den kan få mig att känna glädje, lugn och ro i själen. Att bara strosa runt och se på allt som växer, för det är levande ting och det känns viktigt på något vis. Det är så svårt att sätta ord på känslan det ger mig. Jag känner kanske inte så mycket alls egentligen. Jag bara är. Bara finns. Utan jobbiga känslor och tankar. Utan sorg och utan ångest. Bara jag och ljuset, ljuden, lukten. Det blir tomt och tyst inom mig för en stund och det är det som är så rogivande.

Inomhus växer det också och jag finner det väldigt avslappnande att gå och pilla och fixa med alla växter i huset. Nyligen lyckades jag komma över en Monstera Variegata. En helt fantastisk monstera med vitstrimmiga blad. Snordyr och sjukt svår att få tag i. En stickling av denna kan gå på mellan 400-700kr på tradera. Jag älskar den! Jag studerar den lite varje dag för att vara säker på att den trivs och för att se hur den förändras. Häromdagen såg jag att ett nytt blad var påväg. Jag blir som ett barn på julafton och väntar nu spänt på att det ska ”rulla” ut sig så jag kan se vilka färger det har.
Min porslinsblomma har börjat blomma och de är så vackra att se på. Viking är intresserad och har tittat varje dag om knopparna öppnat sig. Sen plötsligt vid en middag så ställde han sig raklång upp på stolen och skrek. ”MAMMA KOLLA!!! ALLA BLOMMORNA HAR ÖPPNAT SIG!!”
Vi har klippt sticklingar också och satt i vatten tillsammans så att både han och Loke ska få se vad som händer och hela processen. Det känns varmt i hjärtat när barnen blir sådär nyfikna och öppna för att lära sig. Sen är det ju ingen nackdel precis att de mer än gärna hjälper till att vattna alla 2 miljoner krukor i och utanför huset. De springer som små råttor med sina bringare och vattnar tills det är blöta spår överallt. Men faktum är att det sparar mig en massa tid och arbete, så de får gärna hjälpa mig med den biten.

Monstera variegata.

Sticklingar av Palettblad China rose och Kong scarlett.

Skrället ligger gärna och slappar i minidjungeln. På avsatsen står en Monstera Monkey mask och undertill en större Monstera deliciosa. Till höger en drygt 10 år gammal Juccapalm.

Hoyan med blomknoppar.

I maj har jag även hunnit fylla år, 30 år. Folk frågar hur det kändes. Det enda som kändes den dagen var sorg och saknad över min lilla flicka. Dagar som ska firas känns alltid lite tyngre. Av någon anledning blir det bara så. Vad har jag för rätt att vara glad när hon inte längre finns hos mig? Tankar som jag vet är fel, men jag kan ändå inte rå för hur jag känner. Det var likadant förra året. Jag ville inte alls bli firad. Svarade inte i telefonen när någon ringde. Inte för att vara taskig eller oförskämd, utan för att jag helt enkelt inte orkade eller klarade av det. Men det blev en bra dag trots allt. För allting vände när barnens farfar kom. Han räckte över en bukett med lila tulpaner och Nille berättade att farfar skulle passa barnen så att vi kunde åka ner till minneslunden. Då fullkomligt brast det och tårarna bara sprutade. Det kom så oväntat och rätt. De blev ställda allihopa, barnen också. Men jag grät ju för att jag var glad, tacksam. För att sorgen skulle få lov att ta plats. På min dag. Det var i princip det enda som jag ville göra och det var så fint att se att andra kunde se min önskan genom mig. Det jag håller inom mig.  

Jag har mycket att leva för. Jag upprepar för mig själv. Jag är inte längre rädd för att dö. Men det går inte att beskriva skräcken jag upplever när jag föreställer mig att förlora någon annan. Vem som helst. Jag kämpar varje dag med dessa känslor. Dygnet runt. Allting blir så starkt i känslan. Glädje, sorg, kärlek, saknad osv. Jag värderar därför dessa tillfällen när jag i tanken kan vila, enormt högt. För mig har det inget pris. Som då jag spelar airsoft. Eller då jag fixar med trädgården. Eller på en konsert. Tillexempel. Jag har hittat några andningshål och de är för mig ytterst nödvändiga för att jag ska må bra. Må bättre. En del kan kalla det för att fly. Så är det kanske. Men jag står inte ut med att leva enbart i sorgen. För den finns redan överallt, och den kommer aldrig att försvinna. Aldrig. Aldrig. Så länge jag lever. Likt en missbrukare, jagar jag dessa hål. Min överlevnad. De som ger balansen i mitt liv. Balder och barnen är mitt ljus. Men de kan aldrig bli min räddning. De är svåra, kärleksfulla påminnelser. Med kärleken till dom så växer sorgen sig starkare, och det gör ont. Jag varken vill eller orkar känna hela tiden. Jag står inte ut.
Det blev rörigt. Jag vet. Ingenting är enkelt längre. Vad du har för färg på din bil eller om barnen har dyra märkeskläder eller inte, kommer aldrig någonsin att spela någon roll för mig. Det som är viktigt för dig är inte det för mig. Det enda som spelar någon roll i slutet är kärleken. Känslorna, hur hjärtat mår. Inte vad du arbetat med, hur mycket pengar du tjänat, hur många gilla du fått genom åren. Om du lyckades med frisyren och sminket blev extra bra en morgon. I långa loppet. Var du lycklig? På riktigt. Gjorde du saker som du mådde bra av? Levde du varje dag som om det vore den sista?

Jag såg Rammstein. Jag och pappa. Vi körde över till Danmark och Horsens där de skulle hålla konserten i det gamla fängelset. Vi stannade över på Scandic efteråt, det var ju trots allt ändå fyra timmars bilkörning enkel väg. Tillfällen som dessa känner jag mig levande. Att stå i ett publikhav, lyssna, känna och hänge sig åt musiken. Det är en fantastisk upplevelse och även om den bara varar i en dryg timme eller två, så kan jag leva på den timmen länge. Öl, musik och kvalitetshäng med pappa. Möten med alla härliga människor, som alla är ute efter att ha så roligt som det bara är möjligt. Denna gången hamnade vi bredvid en rätt alkoholiserad moshpit. Bakom oss stod två (i andras ögon) "farliga" mc-knuttar. Men man ska inte döma någon på kläder eller utseende, jag försöker att alltid ge alla en chans. Dessa män var från värmland och helt fantastiska. De ställde sig plötsligt beskyddande bredvid mig och utgjorde således en mur mellan mig och knuffarna från moshpiten. Den ena hade rosa converse och den andra lade all sin ömhet och kärek till sin katt där hemma som hette Sid. Skenet bedrar och dessa två typer var världens finaste. Vi hängde resten av konserten med dom och det var längesedan jag skrattade så mycket som jag gjorde med de där två. Och med pappa förstås.

Njuter i solen med öl till förbanden.

Jag känner mig inte färdig. Men jag har inte heller bråttom. Kaffet är kallt, Balder vaknar snart och strax ska jag bege mig ut och hämta hem Viking och Loke från dagis. De har saknat dagis. Vi har varit sjuka i drygt två veckor. Öroninflammationer, halsfluss, virus och bakterier, feber och sömnlösa nätter. Det är skönt att det börjat vända nu. Även om jag kan tycka att det är lugnt och avlastande att ha stora pojkarna på förskolan, så mår jag inte bra när de inte är hemma. I ensamheten. Fan, den är alltid svårast. När lilleman också sover och allting är tyst. Då, när jag hinner med att städa, tvätta, vika, bädda, diska, skriva, tömma, planera, laga, fixa och så vidare. Den tiden. Den är inte kul. Stressen släpper, men hjärtat skriker. Som jag skrev... ingenting är längre enkelt. Oavsett vad, så var det i alla fall skönt att skriva av sig lite.