Miljoner små skumgummikvadrater!

Ibland tar det bara ett par minuter för Viking att åstadkomma ren och skär förödelse. För ca två veckor sedan, när jag hölls upptagen av en kladdig bajsblöja på Loke, lyckades Viking sprätta upp dynan till vår soffa som står på balkongen. Likt en hund som river ut stoppningen i möbler. Fråga mig inte hur han gjorde det, eller VARFÖR, men han gjorde det likt förbannat. Jag blev så ställd över synen att jag varken kunde bli arg eller ledsen på honom. Två minuter? Tre minuter? Under maximalt tre JÄVLA minuter så hade jag inte ögonen riktade direkt på honom. Man tycker ju att det ska räcka med att man i alla fall kan höra honom? Men nä!! Stort Nej, No, Never, Nein, Nicht etc etc. Vi hjälptes åtminstone åt att plocka upp de miljoner små skumgummikvadrater som en gång utgjort dynan. Sedan låste jag balkongdörren och svettades inne i lägenheten tills Nille kom hem. The End!

 

 

 

 

Nej, jag är ingen sån mamma!

Ok. Överlev. Idag är det fredag och efter det har Nille semester i två veckor. Själv ska jag jobba lite extra på hotellet, både i frukost och i tvätteriet. Kan inte med ord beskriva hur mycket jag just nu behöver komma ifrån. Hem och barn. Pust! Intensiva veckor som kantats med ångest och dåligt samvete över att man inte hittat på saker ”varje dag”. Men nej, jag är ingen sådan mamma. Ibland innebär att ”hitta på saker” bara mera problem och stress och jag har lärt mig att lyssna mer på mig själv. Efter en helvetisk natt är jag knappast sugen på att ge mig ut på lite mysiga äventyr med mellanmål och någon lekplats. Jag orkar allvarligt talat inte det! Det är nämligen inte enbart ”mysigt”. Det är ett stort jävla projekt! Packa måste man göra, och för att packa utan att glömma något livsnödvändigt såsom solkräm, haklapp, sked, vattenflaska, blöjor till båda ungarna, nappar (GLÖM FÖR HELVETE INTE NAPPARNA), ev ombyte, varmare kläder, svalare kläder, solhatt, snutte-djuren etc etc, så måste man få tänka. Och här finns inte utrymme för att tänka. Inte i ett helt stycke i varje fall, utan det gäller att ha hårt tränad hjärnaktivitet så man kan tänka samtidigt som man packar, svarar på frågor från Viking och försöker roa Loke med spagettisleven från IKEA. På samma gång. När man på något vis ändå lyckats packa vad man tror är allting, så kommer det ändå visa sig när man är ute att man har glömt något avgörande för det planerade äventyret. Eller också har man mirakulöst med sig alltihop, men barnen är på för jävla dåligt humör, och hela grejen som skulle vara så mysig och utvecklande för ungarna förvandlas till ett mardrömslikt ”äventyr” som man dyrt och heligt svär på att aldrig göra om igen.

Jag är bitter ja. Må så vara. Men jag är trött. Trött på att ha dåligt samvete över att jag inte gör saker när solen skiner, för tydligen  så måste man plötsligt rusa ut och knarka solstrålar som om det vore rea på rean inne på H&M. Passa på att gå ut, jovisst, men jag hatar solen. Jag avskyr värmen. Jag får eksem och jag kan inte se något för solen lyser som en strålkastare rätt i huvudet på mig. Solglasögon kan jag ju knappast ta på mig heller för jag ser rent efterbliven ut. Öronen är tydligen fästa på olika höjd på mitt huvud så solglasögonen blir helt sneda. Det tog ett tag innan jag fattade varför de hela tiden blev snett när jag provade solbrillor. Dålig kvalitet? Ja, på mitt huvud!
Nästa projekt är att ta sig ut. Oh herre min gud! Glöm för jävelen ingenting för då måste du göra om hela visan igen! Jag har en unge att bära och en som behöver hålla i handen när man går nerför de två långa betongtrapporna ner till källaren. Sen har jag ju all min packning i skötväskan, förhoppningsvis får det plats för annars måste jag ha ytterligare en påse eller väska med mig. Nycklarna måste vara lättillgängliga och jag måste ha en hand ledig att öppna de fem (FEM!!) dörrarna innan jag är nere i garaget där vagnen står parkerad. Visst hade det varit trevligt med kaffe på vägen också, men det är nästan uteslutet för jag vet inte hur jag ska lyckas frakta ner det till garaget, utan att spilla på barnen, samtidigt som jag gör allt annat. Visst hade det varit mysigt om Viking också kunde få ha med sig sandlådeleksakerna ibland, men det är en hel kasse till att bära och det blir helt enkelt för mycket. Det är en ganska lång väg till vagnen och det finns inte på kartan att jag skulle få för mig att gå ifrån barnen för att hämta något i lägenheten. Glömt är glömt annars får jag dra med mig hela lasset med barn, plånbok och nycklar upp igen. Så GLÖM för fan INGENTING! 

Inatt har Loke haft feber så jag kan med lättnad skylla på hans hälsa när jag bestämmer mig för att INTE gå ut idag. Gick och lade mig klockan 00.00 för att bli väckt och förbli vaken mellan 01-03 av pluttens feberyra. Sedan var Viking piggelin klockan 5:15. God morgon världen. Skjut mig!

Ledsen för ett extremt långt och bittert inlägg, men jag behövde få detta ur mig. Kanske för att min mamma igår uppmanade mig att ”gå till stranden”. Är du rent dum i huvudet, for det ur mig! Det är ju som att göra detta helvete ännu värre genom att slänga in 100 miljarder små sandkorn över både mig och ungarna. N E J! Nej, jag är inte en sån mamma som går till stranden, i varje fall inte själv. Jag är nog inte en sån mamma som alla andra, som ska hitta på saker varje dag. Men jag är en bra mamma ändå, så det så!

Vapen!

Jag har insett att om jag ska överleva vissa dagar här hemma så måste jag ta till vapen. Ipaden är mitt största och absolut mest kraftfulla vapen. Den ger omedelbar effekt. Vid matlagning och matningar först och främst. Kanske även när jag själv behöver få i mig någon fast föda, ibland. Inte varje gång, men som sagt de dagar som är lite extra kämpiga då man inte tror att man kommer ifrån levande, DÅ får ofta ipaden jobba hårt!

Ett annat lite mindre vapen som jag upptäckt på sista tiden är alla dessa snordyra mellanmåls prylar från bland annat Semper och Ella’s Kitchen. Puffits och skorpor är nya favoriter som enkelt räddar en gnällig vagnspromenad, och dessa har vi en hel del utav, gnälliga vagnspromenader då alltså! Från början var det tänkt att dessa hjälpmedel endast skulle användas vid utflykter, men jag tummar lätt på mina regler när barnen börjar skrika och göra mig tokig. Så, fram med puffits, som är små bollar liknande konsistensen på majskrokar, alltså luft och någon konstig frasig sammanblandning med påstådda smaker som vanilj, hallon, äpple och ingefära. Så exotiskt, men jag smakade på en och det var totalt smaklöst. Som att tugga på en bit frigolit och att samtidigt vara dundertäppt i näsan. Men det funkar för barnen på något mirakulöst vis. För att vinna mer tid häller jag ut en påse puffits på golvet så kan Loke krypa runt och stoppa i munnen bäst han vill. För helt ärligt nu, om jag lägger de i en skål istället så slutar de ändå förr eller senare upp överallt på golvet. Jag hoppar helt enkelt över det där momentet när ungen larmar skålen ut i hallen och puffits flyger åt alla håll och kanter, genom att jag själv strör ut dom lugnt och fint över golvet. På detta sätt undviker jag nämligen att få det där vredesutbrottet i samband med kommande puffits-explosion.
Under vår vask i köket står vapen nummer tre. En kasse full med källsorteringsgrejer. Plastlådor, kartonger, barnmatsburkar, flingpaket etc. När den är full går det inte att stänga dörrarna till vaskskåpet, vilket innebär att man måste ta ut själva kassen och ställa den någonstans där barnen inte kommer åt den, vilket är dött lopp, för de gör de ändå. Mina ungar är som kråkor, de hopar sig över kassen och rycker ut alla ursköljda och pedantiskt vikta mjölkkartoner och såspaket. Rubbet. Snart nog förvandlas hallgolvet till en sopstation där båda barnen utforskar och upptäcker familjens veckovisa konsumtion. Oerhört spännande. Jag lutar mig tillbaka och njuter av en kopp kaffe. 

Fruktstund och bildbomb!

Viking sitter och äter frukt och Loke har precis somnat. Kaffebryggaren har kokat färdigt kaffet, det är andra omgången idag redan. Tidiga morgnar, men jag har faktiskt fått sova mer eller mindre hela natten nu i ett par dagar. Det åtföljs av en jobbig natt och sedan blir det ”bra” igen. Samtidigt har nu alla fyra tänderna i Lokes överkäke tittat ut. Är det ett sammanträffande? Oavsett vad så går jag hellre upp i ottan, så länge det innebär att jag får sova ostört fram till dess.

Är glad över att Viking äter så mycket frukt som han gör. Han är inte alls särskilt kräsen och det gör mig lättad. Jag är själv väldigt petig och svår i maten och det är riktigt jobbigt. Hade han också varit som jag är så vet jag inte vad vi skulle servera vid måltiderna faktiskt. Var och varannan dag måste vi fylla på fruktskålen här hemma med bananer, kiwi, äpplen, vindruvor och päron. Det är underbart!

Hela veckan har varit fullspäckad med äventyr och aktiviteter. Fikor, träffar, möten och mysiga stunder. Det har fyllt på med massvis med ny energi, samtidigt som det också har kostat en hel del energi. Men så är det väl, balansen är om inte annat uppnådd i alla fall.
Loke och jag åkte ut till huset tillsammans med E och hennes Matteo. Vi gick mysiga barnvagnspromenader i området som visade sig vara alldeles fantastiskt. Bärbuskar, körsbärsträd, nyponbuskar, lekplatser, kullar och grönområden överallt. Underbart att ha köpt ett hus någonstans som sedan visar sig ligga bättre till än vi vetat om. Där kommer vi att trivas!

Loke vaknar alldeles strax så jag avrundar med lite bilder från senaste dagarna. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vardag.

Snart har Nille semester och då ska jag jobba lite extra. Ser fram emot att få arbeta. Göra något annat än att ta hand om barnen. Få avnjuta en frukost och lunch i lugn och ro. Gå på toaletten och få lov att stänga dörren om mig. Fantastiskt. Livet som småbarnsmorsa är inte alltid så glamoröst som man kanske får det att framstå. Men det är kontrasterna däremellan som gör livet spännande och intressant. Att få sakna och älska. Gråta och skratta. Plus lite extra pengar i kassan är alltid välkommet, framförallt nu när alla utgifterna lär hopa sig under kommande två månader.

Har i dagsläget packat tre hela flyttkartonger! Innehåll: Kalle Ankas Pocket. Hur ska detta sluta? Om bara Nilles pocket fyllde tre kartonger, hur många kommer inte resten av lägenheten att rymma då? Fortfarande supernervöst och pirrigt, men jag längtar som tokig! Vill inreda mitt nya syrum nu, nu. Nu!

Jag har även hävt mitt beställningsstopp. Jag känner att min ”paus” har varit väl vald och behövlig och jag har framförallt lärt mig att ta det lite lugnare samt umgås med andra än bara mina maskiner. Tidsmässigt hinner jag kanske inte så mycket mer just nu, än tidigare gjort, men jag känner ändå att jag vill kunna erbjuda möjligheten för alla. Jag tillämpar samma kösystem som förut och kommer enbart att påbörja en eller möjligen två beställningar åt gången (beroende på storlek och omfattning). Detta för att säkert hinna med och för att samtidigt kunna ge en rimlig leveranstid och en fortsatt bra (hoppas jag) service.
Sen tror jag det är viktigt för mig att hitta balansen. Att lära mig att inte ta på mig för mycket samt att tacka nej. Vill ni komma i kontakt med mig så skicka på mejlen, kommentera någonstans i bloggen eller på facebook, sök på NiViLo så kommer min grupp fram, där uppdaterar jag också oftare.

Loke fortsätter att vara väldigt gnällig och svår på nätterna, samtidigt har vi upptäckt att lillkillen har fyra tänder i överkäken som är på väg ut. Stackars liten, det är inte konstigt att han är ledsen. Jag ger honom alvedon ibland när jag känner att det blir för mycket gråt och skrik utan att någonting tröstar honom. Och det hjälper faktiskt, han blir lugnare och kan leka och fokusera på annat utan att gråta hela tiden. Då känns det befogat och tryggt att kunna ge honom det. Testade även en salva för tandsprickning från apoteket, men den gav ingen direkt effekt. Kanske lindrade det något, men det märktes inte på hans humör eller sinnesstämning i alla fall.

Idag ska jag försöka ta mig iväg till Greger Sy för lite inköp av symaskinsolja och nya nålar. Kanske han även kan hjälpa mig och blåsa rent maskinen samt ställa in den på nytt. Satte mig för att serva den igår kväll då jag tyckte att sömmen inte längre blev 100% bra, något krånglade. Testade ändra både det ena och det andra, skärbredd, diffen, stygnlängd och trådspänning men fick inte rätt på det. Så istället för att jag ska bli ledsen, arg och frustrerad tänker jag be honom om hjälp. Jag satt ju ändå hela kvällen och fifflade utan resultat så det är väl befogat att "ge upp" tänker jag.

Lite sytt senaste tiden kommer här i alla fall, det har blivit en hel del filtar:

 

 

 

 

Längtar!!!

Så, det är klart nu. I september får vi tillträde till vårt hus. Fattar ni? Vi har köpt hus!! Jag vill skrika ut det till alla jag möter. Det är ungefär lika pirrigt som när man först kissar på en sticka och den visar att man är gravid. Så känns det! Och man vill berätta för alla. På en gång. Helst redan när man lagt första budet. Men då vet man förstås aldrig utgången. Men nu är det alltså helt, helt klart. Budgivningen har varit, vi har skrivit på kontrakt, tagit dit besiktningsman och alla andra formaliteter som måste fastställas. Så nu, nu kan jag på riktigt berätta det. Vi har köpt hus!!

Jag är så lycklig, nervös och exalterad. Rädd. Många tankar och känslor som snurrar. Vi har bott i denna lägenheten i sju år och trivs idag jättebra. Så visst känns det förstås lite sorgligt också. Samtidigt har vi letat hus i nästan fyra år, kärat ner oss, budat och förlorat ett par andra hus under årens gång. Så vi är redo och nu var det äntligen vår tur. Tusan vad jag längtar! Totalt 210kvm boyta och en underbar friköpt trädgård på över 800kvm. Från huset tar det ca 6 min att komma in till Malmö, vilket är helt perfekt! OCH jag kommer få ett helt eget pysselrum till alla mina tyger, symaskiner och all min scrapbooking! Wihoo! Nu räknar vi ner!