Mammas popcorn & lite skit i soffan!

Verkar ha fått en hel del nya läsare, vilket jag tycker är jätteroligt! Samtidigt blir jag påmind om hur naken jag är, att jag faktiskt berättar i princip allting, med betoning på de känsliga delarna. Jag gillar ju sånt, att vara ärlig och att våga visa och säga hur man tycker eller känner. På riktigt. Oftast är det lättare för mig i text än i det sociala samspelet mellan människor. Jag vill gärna yttra mina åsikter, men jag vill aldrig såra eller göra en annan människa ledsen eller obekväm. Därav håller jag ibland hellre tyst och säger ingenting alls. Jag behöver inte hålla med, men jag måste inte hävda motsatsen heller. Så jag skriver istället, för där sårar jag ingen. Det är ju upp till var och en om man väljer att läsa eller inte. I bloggen kan jag vara ärlig, naken och tycka vad jag vill.
Allt för många lever enligt mig i en falsk verklighet, där man försöker inbilla sig själv och alla runtomkring att man mår så himla bra och att man har det perfekta livet. Man älskar hit och dit, blir älskad tillbaka och på fredag myser hela familjen och allt är bubbelgum och rosa moln. Mjo, visst hade det varit något, men när vi myser hela familjen så är det alltid någon unge som skriker, spiller ut mjölk på golvet, hostar över gottisskålen eller för all del sitter och skiter i soffan (i blöja då får man hoppas). Men vi har det mysigt ändå, det är bara det att verkligheten ser lite annorlunda ut, inte så som den gör i netflix reklamerna där familjerna sitter samlade och snällt delar en skål med popcorn. Här hemma ska jag ha en egen skål med popcorn och de ska vara dränkta i salt, och inga kladdiga fingrar får ner och pilla i min skål. Bara så att ni vet. Så är vår verklighet. Och vi älskar varandra till månen och tillbaka, och allra mest när barnen sover (Haha!). Då kan jag ibland stå och titta på dom länge, länge. Klappa och pussa på dom, och bara känna kärleken inom mig, så mycket jag älskar de små liven. Men ge fan i mammas popcorn!

Åkte in en snabbis till barnmorskan häromdagen för att dubbelkolla mina järnvärden och få prata av sig lite. Visade sig att jag svarat bra på järntabletterna så det blir bara till att fortsätta som jag gjort. Vilken lättnad! Hoppas bara jag kan få i mig mer järn via kosten nu också, så jag kan dra ner på tabletterna, då kanske mamma snart kan få bajsa normalt igen. Ni som inte vet, järntabletter kan göra en ordentligt förstoppad, som om inte en graviditet redan gör det tillräckligt. Jodå!
Vi pratade i alla fall vidare om denna trötthet och kom tillslut fram till att jag äter för lite och för sällan. Tänk att man kan glömma det mest basala ibland? Så mycket annat som kretsar kring blödning, näringsbrist, mediciner och dylikt att man inte ser det mest självklara. Jag hinner inte alltid, jag har ofta inget sug, blir illamående av mycket och oftast på kvällen efter middagen så kräker jag. När jag tänkte efter så verkar det ganska så logiskt. Jag har inte gått upp i vikt heller, snarare gått på andra hållet. Så, ändring på det!Nu!

Lättnad, Aprikoser & Hematom!

Började blöda igår morse igen. Inte mycket, men dock. Blod som blod, det väcker samma fasansfulla känsla inom mig. Samtidigt kändes det på något sätt väntat. Som om jag visste att det inte var sista gången jag blödde. Hade ingen möjlighet att åka in och få det undersökt förrän senare på eftermiddagen/kvällen när Nille kommit hem från jobb. Känns trist att behöva sätta sig på akuten och ta upp plats där när det samtidigt inte är så akut. Hade känts mycket bättre om man kunde få bokat en tid, men så funkar ju inte systemet.

Körde in vid 17-tiden, finaste E följde med så att jag slapp sitta där själv. När läkaren kallade in oss fick jag dra hela historien från början igen. E höll mig i handen hela tiden, det kändes tryggt. Jag blir lika nervös varje gång jag lägger mig där i undersökningsstolen. Som att allting faller på plats just då och jag inser att det är nu det gäller. När jag hörde läkaren berätta för sin läkarstudent var hjärtat var och att det slog, drog lättnaden över mig igen och tårarna rann. E kramade min hand och strök mig över håret. Kändes så bra att ha henne med, att inte behöva vara där själv. Hon visade oss på skärmen och vi kunde se lille krabaten göra kullerbyttor och sparka och slå med både armar och ben. Helt underbart!
Visade sig att moderkakan ligger precis lite över livmodertappen vilket leder till att det kan blöda lite från den. Den kommer dock att flytta sig uppåt i takt med att livmodern växer, ungefär som när man blåser upp en ballong, så kommer moderkakan att följa med upp. Om den skulle ligga över tappen när det är dags för att föda blir det planerat kejsarsnitt istället. Lossnar moderkakan medan barnet ligger i magen så har den ingen förbindelse till mamman längre och dör av syrebrist. Men det hör inte hit, inte just nu i alla fall. Läkaren kunde även se en blödning inne i livmodern hos mig. Ett såkallat hematom, vilket är direkt översatt till blåmärke. Hematomet var ungefär lika stort som krabaten men låg utanför fosterhinnorna och inkapslat för sig själv i livmodern. Positivt.

Jag blev hemskickad med tabletter för att stoppa blödning och skulle även få komma på återbesök för att mäta och se att Hematomet inte växer. Det kändes otroligt skönt att få en bekräftelse på blödningen och att åter igen få se att allting var bra med den lille. Det var så svårt att gå från en dödsdom direkt till att ”inget är fel” bara sådär. Jag har inte kunnat acceptera det, det har inte känts tryggt. Som om något ändå fortfarande var fel. Idag är jag på mycket bättre humör.  Dessutom ringde läkaren upp mig idag för att berätta att missfallsrisken inte påverkas av hematomet alls utan det är lika vanligt/ovanligt med missfall med eller utan hematom. Hon berättade även att jag kommer att fortsätta blöda ett tag in i graviditeten och att det då är hematomet som tömmer sig. Skönt att veta, och var jag orolig så var det bara att komma in igen så tittar dom hur det ser ut. Pust. 

Bilderna kommer ifrån Emma ultraljudsklinik som vi själva bokade privat. Vecka 13+5. På undre bilden syns hematomet tydligt som en stor mörk halvmåne i nederkant, krabaten ser för övrigt ut som en liten alien, precis som den ska.

Har letat järnrika produkter över Internet hela dagen idag. Skrivit ner inköpslista och ska verkligen försöka att få i mig lite mer järn via kosten. Har insett att jag inte skött det riktigt heller. Det är häftigt vad lite goda nyheter kan göra med inställningen till allting. Nu ska jag försöka att njuta!
Kvällens snacks blir torkade aprikoser och lite mörk choklad! Mums!

Järnbrist & tacksamhet!

Jag är dödstrött. Hade kunnat sova hela dagarna om jag haft möjlighet. Vi är också förkylda och jag vet inte om jag är trött på grund av infektion eller för allt som hänt sista tiden. Det tar väl ut sin rätt på något sätt kan jag tro.

Jag har svårt för att glädja mig åt graviditeten. Jag försöker att vara tacksam och positivt inställd, men det går inte. Det gjorde så förbannat ont att ”förlora” bebisen att jag är livrädd över att behöva uppleva det igen. Den smärtan hindrar mig ifrån att våga acceptera att jag nu bär på en frisk och kry liten krabat. Jag förstår det knappt själv, jag borde verkligen vara glad, men jag vågar inte. Nästan som att jag går och väntar på att det ska hända igen.
Denna oro, den tär på mig något enormt. Jag har haft ont i magen nästan varje dag sen förra helgen, men jag vet inte om det beror på faktisk smärta eller om det är psykiskt. Jag har ont, fysiskt, men om orsaken är psykiskt eller inte kan jag inte svara på.

Barnmorskan hörde av sig och ville att jag skulle dubbla min dos av järntabletter. Järntabletter har jag tagit sen jag först blev gravid eftersom jag vet att jag alltid haft lågt värde. Men det spelar ingen roll. Nu var tydligen mitt lagrade järn också helt slut. Inga resurser och inga reserver. Kul. Det talar ju också för denna trötthet som jag upplever. Jag önskar att jag kunde få järninjektion istället, hur smärtsamt det än må vara. Då kanske jag faktiskt hade fått upp mina depåer, mått lite bättre, blivit piggare och sluppit må illa och kräkas över alla tabletterna?

Ni är många som har mejlat mig, sms:at och kommenterat och jag är så otroligt tacksam över allt ert stöd och över alla era egna erfarenheter som ni delat med er av. Vilken respons jag har fått! Jag har försökt att svara alla utav er, men jag är nästan säker på att jag missat några. Men jag läser i alla fall allt ni skriver och jag tar åt mig av era fina omtänksamma ord. Stort, stort tack till er!! Det är på något sätt skönt att höra att man inte är ensam, samtidigt som det är fruktansvärt tråkigt att så många delar liknande erfarenheter. Ta hand om varandra!

Krabaten.

Eftersom de flesta närmsta redan vet så väljer jag att gå ut med allting såhär istället. Inte det roligaste sättet, men det är lättare för mig så att jag slipper dra hela historien om och om igen.

Jag är gravid, väntar vårt tredje barn och hade precis gått in i vecka 13, dvs 12+1. Jag har mått ganska bra, i jämförelse med hur jag har mått de andra två graviditeterna. Bara ytterst lite illamående och har kräkts ett par ggr i veckan, inte mer. Jag har försökt att vara tacksam men man oroar sig samtidigt när symtomen varit så milda. Har inte ens gått upp i vikt nämnvärt, tvärtom så har jag gått upp ett halvt kilo och sedan gått ner ett helt kilo. Men, varje graviditet är väl unik och jag har försökt att vara tacksam.
Några dagar tidigare hade jag sagt till Nille att nu minskar missfallsrisken radikalt, tror det är med 65%. De första tre månaderna är förbi. En milstolpe och en trygghet i graviditeten och för oss.
Det är fredag morgon och jag och Viking sätter igång bullbak, det ska bli kanelbullar till kalaset kommande vecka. Han är lyrisk, men själv är jag trögstartad. Pratar i telefon med Nille och beklagar mig över att jag mår lite halvkasst, känner mig konstig på något sätt. Vi bakar vidare och sätter degen färdig för jäsning. Jag upptäcker vid det laget att vi har slut på kanel så jag börjar klä på barnen för att gå en tur till ica runt kvarteret. Men jag kunde inte gå så fort, som om kroppen bromsade mig. Kommer in på ica och börjar leta efter kryddorna. Då känner jag plötsligt hur det blir blött i trosorna, nästan som om jag kissat på mig litegran. Jag stannar upp och vill spontant dra ner byxorna för att se efter vad det är, men tänker att jag får skynda mig hem istället. Jag hittar kanelen, betalar och drar med mig barnen ut från affären. Vi hinner komma in på uppfarten och jag sätter nycklarna i dörren när jag känner det igen. Bara en liten skvätt till. Skyndar mig att låsa upp och sedan dra vagnen upp för trapporna. Då brister det till och en våg av värme sköljer ner över mina ben. Jag utbrister förtvivlat ”Nej, nej, nej!” samtidigt som tårarna börjar trängas i ögonvrån. Det går upp för mig. Jag får ur Loke ur vagnen sedan rusar jag in på toaletten. Det är blod överallt. Jag skriker. Jag gråter. Jag får inte luft. Hela min existens håller på att gå under och jag kan inte tänka klart. Trosorna är mörkt rosa och byxorna genomblöta. Det är blod på golvet, på toalettstolen. På mig. Från mig. Jag skriker förtvivlat. Lyckas fumla fram telefonen ur jackfickan och ringer till Nille. Han svarar först på tredje försöket och står nere i en källare så han hör mig knappt, men han förstår att något har hänt och ringer snabbt upp igen när han kommit ovan mark. Inom en halvtimme är han hemma och han har faster Miia med sig. Hon tar över barnen och vi kör snabbt iväg till sjukhuset.

Jag sitter på en bår i ett av väntrummen på kvinnokliniken och gråter. Jag vet ju vad detta betyder. Jag har aldrig haft blödningar tidigare och fasar det värsta. Jag pratar med mamma i telefonen och både hon och pappa försöker lugna med att det inte behöver betyda något, att många kvinnor blöder. Pappa googlar och inger mig en gnutta hopp. Vi väntar i många timmar innan vi får träffa läkare. Tiden spelar ingen roll, jag vet att de inte kan göra något för att förhindra det som sker. Jag är inte prioriterad och jag känner mig totalt hjälplös. Efter fyra timmar får vi komma in för att göra ett vaginalt ultraljud. Jag skakar, är nervös. Nille håller mig hårt i handen. Jag blöder inte mycket längre. Jag har inte ont. Läkaren tittar på skärmen och säger det jag redan visste. ”Det ser inte alls bra ut!” Jag kan inte hålla emot gråten. Jag gråter högljutt samtidigt som jag försöker att ligga stilla så att hon kan titta ordentligt. ”Moderkakan har börjat lossna”, säger hon. Hon beklagar samtidigt som hon förklarar att det faktiskt är ett friskhetstecken från min kropp. ”Det är ett påbörjat missfall”, konstaterar hon, ”och ibland tar det lite längre tid för kroppen att inse det och stöta bort det.” Vi frågar om hon är helt säker, om det verkligen inte finns något att göra. Hon tittar beklagande på mig och skakar på huvudet. ”Hjärtat slår jättelångsamt” säger hon då. Jag känner hur jag vill sjunka ner genom golvet. Nu ska jag alltså vänta på att krabaten ska dö, på att hjärtat ska stanna! Hon fortsätter att lugna med att det inte alls är ovanligt, men såklart jättetråkigt när det händer. Var tredje kvinna, uppfattar jag att hon säger, sen berättar hon att det kommer att göra mycket ont och att det kommer blöda väldigt mycket när det sätter igång och att hon därför vill lägga in mig. ”Det kan vara ganska obehagligt att gå igenom själv och på sjukhuset kan du få massa smärtlindring osv”. Det blir så. Jag får byta om, de sticker mig och sätter en nål och jag blir inledd på gynekologiska avdelningen. I korridoren möter jag Mona, min fina vän från sjuksköterskeutbildningen. Jag får världens varmaste kram och hon håller om mig länge, länge medan mina tårar bara rinner. Där och då släpper jag allt och den där kramen ger mig så mycket trygghet och kärlek. Mona berättar för mig vad som kommer att hända och hon kan vara ärlig. Hon kan säga det på mitt ”språk”, professionellt men vänskapligt. Naket och hårt. Hon öppnar upp sig och jag vet att hon inte säger något för att försköna det som ska hända. Jag är så tacksam mot henne för det. Så otroligt glad och tacksam för att hon var där precis då när jag behövde henne som mest. Tack!

På kvällen pratar jag och Nille länge. Vi försöker att vara tacksamma över de två pojkar vi har och att vi kan få fler barn. Jag har svårt för att tänka mig att någonsin bli gravid igen. Detta vill jag aldrig behöva uppleva. Det gör så förbannat ont i mig. I mitt hjärta. Det har varit en lång dag och vi bestämmer att Nille ska åka hem och ta barnen under natten, då både Miia och Farfar fått ställa upp med kort varsel och är båda två trötta. Farfar blir stand-by om det skulle vara så att det sätter igång mitt i natten, så att Nille kan komma in. Det kommer vara ungefär som en förlossning. Samma symtom. Magen som krampar och släppper, krampar och släpper. Skillnaden är att det som kommer ut är betydligt mindre. Där är en potta nere i toalettstolen som samlar upp allting. De uppmanar mig att titta på ”änglabebisen” sen för att säga farväl men också för att man inte ska få hjärnspöken och tro att man aldrig varit gravid. Det låter rimligt, men jag är livrädd. Varje gång jag kissar gråter jag. Inte av smärta, men av rädsla. Det kommer lite blod varje gång, men efter ett tag stannar det upp. Det som kommer ut är mörkare och fastare. Nästan koagulerat.
Hela natten ligger jag och vänder och vrider mig i oro. Jag gråter om vartannat, kommer till insikt till och från. Tankarna bollar fram och tillbaka. Jag vill att barnet ska vara friskt. Varför stöter min kropp bort det, vad är det för fel? Jag har svårt för att somna. Inbillar mig att jag börjar få ont i magen, men varje gång jag känner efter så är det inget. Det blöder inte heller längre. Läkaren har ordinerat ut Diklofenak till att börja med, men jag har inte ont och vill inte ta något alls. Sjuksköterskan tyckte det var dumt också iom att jag haft mycket problem med magkatarr. Och även om jag väntar på missfall så är jag ju än så länge fortfarande gravid och då ska man inte ta sånna läkemedel.
Jag somnar till ljudet av mitt egna hjärta som slår så hårt och så fort att jag blir alldeles yr och får ångest. Jag är nästan på väg att be om något lugnande, men tänker att det får man väl inte heller ta om man är gravid, och vi vet ju inte om hjärtat slutat slå ännu. Flera gånger vaknar jag till och tänker att ”NU, nu dör lilla krabaten” och får fullständig panik.

Lördag morgon och jag känner mig tom, vilsen och uppgiven. Ingen smärta på hela natten, förutom den psykiska. Ingen blödning heller. Sjuksköterskan säger att det är ett gott tecken. Jag undrar på vilket sätt det är det, det är ju ett missfall och krabaten ska ju dö, varför ska det behöva dra ut på tiden. Hon säger att så länge man inte blöder måste man väl få hoppas. Jag tycker det är elakt och berättar vad läkaren sa till oss, att det är hopplöst, att moderkakan har börjat lossna och att det inte kommer att klara sig. Hon kontrar med att man alltid ska ha två läkares åsikter innan man tar för givet något, men att om läkaren sa att prognosen var dålig så är det det som jag ska utgå ifrån, MEN man måste ju ändå få hoppas, tillägger hon.
Jag känner mig vilsen av det hon säger. Varför ger hon mig hopp när jag redan fått förklarat för mig att det är kört? Vi väntar bara på att hjärtat ska sluta slå och på att kroppen ska göra sitt. Det är en klen tröst och direkt taskigt att säga till någon som precis har fått en dödsdom på sitt ofödda barn. Men det är försent, hon har redan fått mig att börja tänka på det. Hoppet. Jag inser att jag kommer bli totalt förstörd igen när vi går till nästa ultraljud och det kommer bekräfta vad första läkaren sa.
Nille kommer in på förmiddagen i lagom tid till det andra ultraljudet. Jag är inte lika nervös denna gången. Jag är förberedd. Det värsta skulle nog vara om hjärtat ännu slår och vi ska behöva vänta ytterligare. Det är fruktansvärt, men ingen kan säga hur lång tid det kommer att ta.
Jag sätter mig i stolen och läkaren känner först och konstaterar att där finns lite blod kvar men att det är gammalt, dvs ingen fortsatt blödning. Han vinklar skärmen så att vi också kan se när han sen startar ultraljudet. Krabaten dyker upp, till synes helt stilla, men så pekar han på skärmen och säger ”Ser ni där, det är hjärtat som slår!” Mina tårar rinner och jag tycker det är direkt plågsamt att se. Sen plötsligt sprattlar hela bebisen till och sparkar ut med armar och ben. Allting ser helt normalt ut. Vi räknar hjärtljuden flera gånger men de är aldrig under 130slag/min. Jag förstår ingenting. Jag gråter och läkaren blir förvirrad över min reaktion, han säger att jag ska lugna mig, att allting ser bra ut. Han visar moderkakan som ser helt intakt ut. Livmodertappen som är helt försluten. Hjärtat som slår. En bebis som sprattlar.
Jag skakar i hela kroppen. Jag frågar om moderkakan och han förklarar att den ibland kan lossna lite i kanterna men att det inte betyder något i detta tidiga skede, den växer ju fortfarande. Hjärtljuden skulle man tydligen inte heller hänga upp sig för mycket på, det är främst när det börjar närma sig förlossningen. Han förklarade att många blöder och att det kan vara sådant som ligger runtomkring i livmodern och som sedan absorberas eller försvinner, eller som i mitt fall, får man en blödning istället. Något sånt.
Jag blev utskriven och hemskickad med restriktioner om att vila, inte lyfta eller rasta barnen. Det finns aldrig några garantier. Han kunde inte säga något om hur det ser ut om två eller tre veckor, men just då såg allting helt normalt ut.

Jag är idag i vecka 12+3 och förbannat trött, utmattad och överkörd. Jag har svårt för att vara glad och tacksam, hela dygnet har varit så känslosamt. Jag fick först ställa in mig på att bebisen skulle dö, ligga och vänta ut det, för att sedan få höra att den mår hur bra som helst. Att det inte alls är ett påbörjat missfall. Att min kropp inte alls stöter bort det. Att bebisen ser friskt ut. Att den mår bra. Jag mår skitdåligt över att jag tvivlat, över att jag trott att bebisen är sjuk.
Till viss del klandrar vi första läkaren. Hon kunde sagt saker på ett annat sätt. Hon hade inte behövt vara bombsäker på missfall om det nu inte var så. Men hon var stressad och jag tyckte att hon ändå var förhållandevis professionell. Och jag blödde ju faktiskt, och hjärtat slog säkert jättelångsamt, men det kanske det kan göra utan att det behöver betyda något? Jag vet inte. Jag förstår fortfarande ingenting. Jag hoppas bara att allting ska gå väl hädanefter. Att vår mirakelbebis kommer i maj som planerat, och inte tidigare.
Vill samtidigt passa på att tacka alla mina underbara vänner som stöttat mig genom hela denna mardröm. För ert stöd, era tankar och era tröstande ord och kramar. Det hjälper mig jättemycket. Jag behöver ventilera och det är skönt att veta att jag har er. Tusen tack! Jag älskar er!

...så var dom bara två!!

Jobbig vecka. Zombie fick somna in och Elvis blev samtidigt omplacerad. Vi hade letat ett nytt hem till henne länge, men att allting skedde på samma dag gjorde det inte lättare. Vi gick med andra ord ner från fyra till två katter på ett dygn. Det känns. Det märks. Men båda beslutet var rätt och det känner vi också nu i efterhand, även om det fortfarande känns fruktansvärt tråkigt. Zombie var hur mysig och trevlig som helst. En riktigt fin kattunge men med taskig uppväxt som tyvärr hade satt sina spår i honom. Vi gav det nästan tio veckor innan vi insåg att det inte blir bra. Hans mage var körig från start. Eftersom han blivit uppfödd på fel sorts mat för en kattunge så fick han tillslut permanenta skador i mag och tarmkanalen, och kunde inte äta någonting annat. Första dygnet då han fick äta riktig kattmat fick hela magen en chock och han var nära att dö, blev inlagd över natten men repade sig fort. Veterinären trodde dock inte att han skulle bli bra i magen någonsin. Han hade ju rätt, men vi ville inte ge upp så lätt. Vi provade alla sorters torrfoder och kattgodis, snordyra som gratis, kräsna katter och rent kött. Han var inte intresserad. Så tappade Loke lite pasta på golvet insmetat i ketchup och med mosade ärtor till. Detta kastade han sig över som en hungrig varg. Men han hade också diarré under nästan hela tiden han var hos oss. Vi kämpade med att få honom rumsren, men utan att se någon direkt förbättring. Bajs och kiss precis överallt. Längs med väggar, bakom soffan, under sängen, mitt på golvet, på mattor, bredvid kattlådan och även i kattlådan. Han fick hålla sig i ett rum tills han bara gick på lådan, det tog ett par veckor, men så fort vi sen släppt ut honom gick han var helst han ville igen. Vi berömde honom när han gjorde rätt, vi satte honom i lådan flera gånger om dagen, vi bestraffade honom aldrig, vi köpte flera kattlådor, vi hade Feliway inkopplat, men han kissade och bajsade lika naturligt på golvet som om han aldrig gjort annat. Vem kan klandra honom? Han hade aldrig fått lära sig av sin mamma. Han gjorde verkligen avtryck i vårt liv på den lilla tid han var här. Så himla sorgligt när det är en katt som har helt underbart temperament och som busar och leker med barnen, kelar hela tiden och fullkomligt utstrålar kärlek. Men livet är inte alltid lätt eller rättvist. Vi försöker att hålla oss tacksamma över att han i alla fall fick ett hem och att han fick leva här så bra det bara gick!

Mithras och Zombie.

Domen!

Vissa beslut ska man inte behöva ta! Det är så orättvist och grymt. Man tvingas in i att besluta, vare sig man vill det eller inte. Situationer kan vara energikrävande, suga glädjen ur en och kännas hopplösa, men man fortsätter ändå att förneka, hoppas och leva i någons slags förnekelse. Vissa beslut vill man aldrig fatta, men måste. En del beslut är rätt men känns samtidigt fel hela vägen in i hjärtat. Så otroligt frustrerande och kämpigt. Jag gråter med hela min kropp. Det är oundvikligt. Fan.

Har länge behövt skriva av mig i bloggen, men inte orkat när jag väl fått tid. Inatt sov jag två hela timmar. Inte i följd, men totalt två hela timmar. Jag ville strypa ungen, alternativt gå och gräva min egen grav ute i trädgården. Ibland är det inte värt det. Var ute igår med finaste pappa. Vi drog till Köpenhamn och såg In Flames spela på Vega. Det blev sent. Tåghelvetet blev sent. Allting blev sent. Jag hörde Loke gråta redan innan jag satte nyckeln i dörren. Hemma halv 2. Det första jag gör är välling och hoppas att han ska sova vidare. Det gör han inte. Men In Flames var fantastiskt. Precis den energi jag behövde för att orka lite till. Och jag orkar idag, fastän vi haft en röv-jävlig natt.

Började av någon anledning att tänka på Vikings förlossning för ett par dagar sedan. Troligtvis pga att jag träffade min fina väninna Théresé som är gravid med sitt första barn. Vi pratade. Jag mindes. Jag berättade och insåg att jag nog inte kommer längre i läkningsprocessen än såhär. Det var inte jobbigt längre, jag kände inte gråten i halsen, jag fick nog inte ens gåshud, men ett obehagligt lugn över att jag på något sätt accepterat den förlossningen. Det skrämmande var dock att hur mycket jag än försökte föreställa mig att det var Viking som kom upp där på mitt bröst så gick det inte. Hjärnan har accepterat en händelse och gjort den till vad den är och den är precis lika falsk som jag tror att den är sann. Bebisen jag födde dog. Och jag har accepterat denna lögn som en sanning. Jag har återhämtat mig och sörjer inte lika ofta längre. Galet vad konstigt det kändes när jag inte kunde få ihop Viking med hela historien. Jag kan titta på bilder, men det är inte jag. Jag vet inte vad det är jag ser. Jag minns det inte så. Inte överhuvudtaget. Jag tror inte att jag kommer kunna gå igenom hela förlossningsjournalen, någonsin. Men det är ok.
Som Théresé sa, tänk om det varit lite annorlunda. Om de bara inte hade lagt upp honom där på mitt bröst. Till synes helt livlös, lila och med en navelsträng lindad två varv hårt runt halsen. En kladdig, stilla och tyst klump. Den bilden får jag aldrig bort från mitt minne hur mycket jag än skulle önska det. Jag vände bort mitt ansikte, även om det redan var försent. Jag ville inte se på honom. Jag klarade inte av det. Ta bort honom! Nille stod bredvid, lade sina stora varma händer som skygglappar för mina ögon. Stirrade in i mig och jag minns hur han sa att allt var ok. Att han hade sett att bebisen rörde sina fingrar. Jag kände mig tom och totalt uppriven. Jag tänkte att han bara sa så för att trösta mig. Jag försökte leta efter tecken på att han ljög men min skräck lyste bara igenom i hans ansiktsuttryck och jag hade ingen aning om någonting alls. Det var långa minuter innan vi hörde första skriket. Eller så var det kanske bara sekunder? Jag vet inte, jag var fast där och då som om det vore evigheten. Nille fick aldrig klippa navelsträngen, allting blev så akut. Första luften han andades var från syrgasmasken och första gången jag såg honom trodde jag att jag hade förlorat honom. Jag visste att jag hade förlorat honom. Varför lurar hjärnan mig så? För att göra allting mer lätthanterligt? Min terapeut sa att det var normalt, och jag får väl nöja mig med det. För bilden av min förstfödda har etsat sig fast och även om jag idag vet att Viking är mitt barn, min förstfödda, så kan jag aldrig koppla samman honom med hans födelse. Men det är ok. Jag har gått vidare nu. Det är ok. Skrämmande men ok.

Ikväll ska jag lägga mig i ett bad. Sjunka ner i några tidningar om julpyssel, scrapbooking och annat som får mig på glada tankar. Imorgon blir det fika på jobbet. Alla kommer, inklusive alla små barn och nya bebisar. Ser fram emot det. Saknar att jobba. Saknar miljön, folket, stressen och lugnet. Känslan av att göra gästerna glada och nöjda. Jag vill också få lov att sakna mina barn. Jag vill känna att jag är utvilad och glad när jag ser dom. Ge dom det bästa av mig. Att vara mamma innebär nog att ständigt tampas med dåligt samvete över saker man gör, inte gör eller känner. Idag försöker jag bara att överleva dagen. Denna veckan kommer bli tuff, hoppas på ny energi och gladare tankar till helgen.