Illamåendet har eskalerat snabbt. Det började ganska snällt
och jag trodde att jag kanske hade fått turen att få det lite lindrigare denna
gången, bara för att sedan slå till med full kraft.
På inskrivningssamtalet hos barnmorskan fick jag inbokat en
tid hos läkare för att kunna få medicinsk hjälp. När jag väntade Viking mådde
jag illa under hela graviditeten och fick därför Lergigan Comp utskrivet. Denna
läkaren och jag kom överens om att testa detta även denna gång eftersom det inte
alls behöver bli likadant med en andra graviditet. Det kändes bra och jag var villig
att prova. Läkaren ansåg däremot också att jag borde bli sjukskriven ett par
veckor för att få bukt med illamåendet, vilket jag totalvägrade. Ville inte
alls vara hemma mer. Tvärtemot mådde jag förvånansvärt bra på jobbet. Kanske
för att det var en ny miljö och fanns så mycket annat att fokusera på. Mitt
mående glömdes lite bort. En förhållandevis god inställning tyckte läkaren och
jag fortsatte därför att gå till jobbet.
Tyvärr blev illamåendet betydligt mer påträngande och jag
kom snabbt upp i maxdosen av Lergigan utan att lyckas eliminera några kräkningar.
Jag kom till insikten att jag förmodligen behövde någon annan medicin och
förberedde mig på att ringa läkaren igen. Till saken hör också att jag inte är
den som ber om hjälp i första taget. Jag skjuter gärna sådant framför mig, även
om jag mår mycket dåligt. Därför gick det några extra dagar innan jag faktiskt
bestämde mig för att boka en ny läkartid. Jag tänkte hela tiden att det blir
kanske lite bättre. Imorgon. En dag till. Hoppas. Och så vidare… Min erfarenhet
är dessutom att om man söker hjälp för tidigt får man snällt vända och gå hem
igen, eller bli ombedd att försöka lite till, och jag avskyr att inte bli
trodd. När jag väl söker vård är det för att jag försökt allt vad jag själv förmår
utan att lyckas reda ut det. Att bli nekad då är som ett hårt slag i ansiktet. Jag
överdriver sällan mina symtom heller och av den anledningen anses jag säkert
inte må så dåligt som jag faktiskt gör.
Därför kom det sig att jag inte bad om hjälp förrän jag
redan hade hamnat på akuten med dropp i armen relaterat till för mycket
kräkningar. Och fastän jag låg där misstrodde jag att de skulle lyssna på mig.
Mycket riktigt, jag fick snällt tjata på läkaren om att skriva ut något annat
läkemedel till mig. Fick först som svar att jag skulle vända mig till min
mödravård för detta, men då jag förklarade för henne att där inte fanns en fast
läkare utan olika för varje gång, så kunde det ju knappast spela någon roll
varifrån jag fick mitt recept. Det kändes onödigt om jag skulle behöva boka en
läkartid bara av den anledningen när jag nu ändå var i kontakt med en, en läkare som
dessutom såg hur illa det var med mig. Hon förstod läget, men förklarade då
för mig att det inte fanns något annat läkemedel, vilket jag starkt
argumenterade emot. Jag vet att det finns annat och rabblade upp ett par läkemedelsnamn
bara för att visa henne att jag minsann inte var helt okunnig. Hon var tack och
lov inte omöjlig utan kollade snällt upp lite alternativ, hörde sig för på kk
gyn och skrev sedan ut Primperan till mig. Dock mycket restriktivt vilket jag
förstår då detta preparat inte är helt säkra för gravida kvinnor. Fick åka hem
med rådet att stanna hemma ett par dagar och vätska upp mig ordentligt.
Orken har nu så smått börjat komma tillbaka, även om jag är
sängliggande för det mesta av tiden. Till helgen har jag tänkt att jag ska
kunna jobba igen.
Viking har blivit väldigt ”Pappig” senaste veckorna, vilket
är tursamt då jag inte har orkat med honom på samma sätt som tidigare. Nille har
fått agera ensam förälder stora delar av tiden och har skött allting från
blöjbyten, läggning, handling, matlagning och städning. Han har varit helt
underbar och jag vet inte hur jag skulle klarat mig utan honom. Min lilla
inneboende tar för sig av mina energireserver utan minsta tanke på att spara
något åt mig, och en himla tur är väl det. Att bebisen mår bra är det absolut viktigaste. "Du är inte sjuk, du är gravid! Du ska vara glad!" Självklart! Förstås, ska jag vara glad. Jag är glad. Men emellan kräkningar, huvudverk, illamående och trötthet så blir det ibland svårt att glädjas. Tur man får något som är värt all smärta i världen! Men jag måste säga det ändå. Att
vara gravid är det värsta jag vet!
