Mellanläge.

Känns som att jag befinner mig i ett mellanläge just nu. Det är stilla och lugnt, men varken bra eller dåligt. Som en ändlös värld i grått. Jag själv är avvaktande och vilande. Jag vet vad jag ska göra, men har inte ork eller kraft att ta tag i någonting just nu. Just nu.
Jag har lovat några människor omkring mig att jag ska ta upp en samtalskontakt igen. För jag har kört fast. Jag kommer inte längre, det är bara mina handlingar som kan förändra mig. Jag vill inte göra något dumt. Något fel. Jag vill inte försätta mig i en ond spiral, likt den jag redan hamnat i, utan att ge mig själv en ärlig chans att ta mig ur den. Med hjälp. Det är flummigt, invecklat. Så är det. Jag låter det vara det. De som känner mig vet att jag aldrig håller något inne. Jag behöver prata, jag öppnar upp mig, i alla väl eller illa valda tillfällen. Jag kan inte ens försöka dölja något. När jag försöker så misslyckas jag så fatalt och vänner omkring mig både ser och märker att något är fel. Kanske för att de har ögon och öron på spänn? För att de bryr sig om mig och för att de bara vill mig väl. För att jag förtjänar att må bra. Förtjänar jag er? Ni, mina fantastiska vänner! Jag vill förtjäna er! Jag vill gottgöra er. Jag vill göra som ni säger och jag vill ge er min vänskap och kärlek. Jag vill att ni ska se den. Känna den. Så som jag gör med er. Kärleken är vacker. Det är den. Och den gör så jävla ont.

Jag tänkte lägga upp lite bilder igen, från de senaste dagarna. Händelser. Sådant som är positivt. Det är något som gör mig glad. Det behöver jag ofta påminna mig själv om. Vad gör dig glad? Berätta för mig, hjälp mig.

När barnen leker snällt tillsammans, utan att kivas om leksakerna, då blir jag varm i hela kroppen. Jag borde egentligen passa på att utföra alla vardagssysslor då, men det är mycket mer givande för mig att bara stå och titta på när de leker istället.

 

Trädgården. Den stora energikällan, såklart. Jag älskar att se hur saker och ting växer. Det är så fullt av liv. Till och med att dra upp ogräs är givande. Mycket.
Nu har äntligen mina tomatplantor börjat ge frukt, fjärilsbuskarna blommar massor och trädgården är redan full med fjärilar. Helt fantastiskt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Bus med barnen i bollhavet är alltid roligt. Ju fler barn desto bättre. Att få se glädjen i deras ögon och höra deras smittande skratt får mig alltid att le tills jag får ont i kinderna. Barnens glädje är min gnista. 

Älskade Viking & Leia!

 

 

 

 

Lekrummet!

Loke, Annabelle, Elisia & Viking!

 

 

 

 

Andra äventyr som gjort mig glad var när jag hade tjejkväll med en säljare från Me&I. Så många tjejer som kom och så härligt det kändes att få ha er runt omkring mig. Önskar bara att jag hade haft mer tid åt var och en av er.
Veteranbilsrallyt i sommarstugan var spännande och oerhört underhållande. Loke lärde sig ett nytt ord den dagen - "fort".
Idag hann vi med en tur till bokskogen under förmiddagen. Lagom kyligt höstväder, men perfekt för bus och spring. Imorgon blir det en tur till comic-con mässan och sedan häng med bästa Simon och hans fina Tess. Grillning står på menyn och jag ska låta barnen få gräva upp en ny planta med potatis, det tycker dom är super häftigt. Potatis i jorden liksom, say what!

 

 

 

 

 

 

 

Matteo, Sebastian, Nille & Loke.

 

 

Smaka på ordet.

Tankarna snurrar. Jag har jättesvårt för att sätta ord på mina känslor. Jag känner bara och jag upplever. Jag känner hur det gör ont i mig. Hela tiden. Alltid. Jag tänker att det blir bättre så fort jag har gjort det ena eller det andra. Så fort den ena efter den andra dagen är över. Men så blir det aldrig. Jag når aldrig fram och just nu håller jag ihop mig själv och letar efter rätt tillfälle att krascha. Det känns som att jag går och väntar på något. En dag i taget, bara för att inse att det är ”detta” som är livet. Min väntan är utan slut och mitt mål är utom räckhåll. Varför blir det inte lättare? Hur ska jag orka leva med denna smärtan? Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte, och jag har svårt för att se hur det någonsin kan bli bra igen. Aldrig helt bra. Det inser jag, men jag önskar mig ett liv där jag slipper att känna att jag står på avsatsen på väg att ramla. Eller hoppa.

Jag får höra att jag är stark. Att det jag lyckats med hittills är stort. Men jag ser det inte. Inom mig är allt sönder och förlorat. Bitarna skavda mot varandra och omöjliga att någonsin sätta ihop igen. Jag kommer aldrig att bli hel igen. Mitt hjärta är ett öppet sår. Hela själen blöder och skriker och utanpå står jag och kämpar för att hålla ihop vad som finns kvar. Hur hämtar man sig efter sorg? Jag ser vänner och bekanta med liknande livshistoria som fortsätter trampa upp sina stigar. Fortfarande faller de ibland, fastän det gått flera år. År. Det gör mig rädd. Rädd för att detta är mitt att bära. Livet ut.

Jag gör saker på automatik. Av rutiner och vanor. För att det förväntas och för att jag måste. När förlorade jag min ambition och egna vilja? Lusten är borta. Intresset vagt. Det handlar bara om att överleva, om att göra dagen duglig. I väntan på något.

Idag var dagen då jag gjorde ett graviditetstest som visade sig vara positivt. För ett år sedan. Idag. Det var ett år sedan idag som jag fick veta att vi väntade mirakel nummer tre. Lycklig. Ovetandes. Förväntansfull.
Lycklig. Smakar på ordet. Jag minns hur det känns och jag sörjer att jag nog aldrig kommer kunna känna mig sådär lycklig igen. Oavsett vad livet har i sitt sköte åt mig. Oavsett om Freja får ett syskon eller inte. Oavsett om jag vinner på lotto. Oavsett om jag får allt gott här i världen. Oavsett vad. Jag får aldrig henne tillbaka. Aldrig.
Smaka på det ordet. Aldrig.