Varför sa jag så?

Ibland hatar jag mig själv för saker jag säger. Som tex under helgen när jag satt en eftermiddag och scrappade hemma hos E. Båda två är gravida och huvudsamtalsämnet är därför nästan bara graviditeterna. När vi sitter där och pysslar brukar jag även få ont efter ett tag. Jag får skruva lite på mig och försöka hitta en bättre ställning. Det är den dumma foglossningen som brukar förstöra för mig när jag antingen scrappar eller syr. Men nu i helgen så hade jag inte haft ont alls. Vi satt där i nästan fem timmar och skapade och det fanns inga jobbiga smärtor som gjorde sig påminda. Superhärligt! Det är dock här jag förstör allting genom att säga att jag faktiskt haft det ganska snällt nu i ett par dagar och att det känns mycket bättre i höften. Dumma mig! Fan. Därför upplever jag nog idag en av de värsta dagarna på länge, rent smärtmässigt. Varenda litet steg jag tar är direkt plågsamt. Klarade mig igenom arbetet men det var efter det började det ila till ordentligt. Suck. Varför sa jag något så dumt som att det började kännas bättre? Brukar alltid vara så. ”Bara det inte regnar imorgon!” Imorgon vaknar jag till regn. ”Vi har i alla fall tur att vi är friska!” Dagen efter hämtar jag Viking från dagis med snorig näsa. ”Om vi gör såhär så räcker pengarna säkert till löning!” Två veckor innan lön tvingas vi ”låna” från sparkontot. Ja, ni fattar poängen va? 

 

 

Blev färdig med en beställning på luvjacka och tillhörande leggings häromveckan. Ett underbart set i leopard och rosa i storlek 86. Tufft och sött på samma gång. 

Sydde även en t-shirt i ett av de nyanlända tygerna från Lillestoff. Små gröna krokodiler. Fantastiskt! Har även påbörjat en body till bebis i magen i detta tyg. Dock kommer lite annat emellan så jag hinner inte klart med den så snabbt som jag trodde (men jag har ju gott om tid på mig). Viking behöver nya shorts och sen har jag en väntande beställning på en annan luvjacka som ska till utlandet, närmare bestämt till Belgien. Första beställningen som går utanför Sverige, om man bortser från en jag hade på gränsen till Norge. Roligt är det i alla fall, och samtidigt lite nervöst.

Impulser.

Har beställt alldeles för mycket tyg de senaste veckorna. Har tömt min lilla burk med sypengar illa kvickt. Men så himla roligt det är att komma hem och få tygpaket var och varannan dag. Häromdagen kom det ett stuvpaket med enfärgad jersey som jag beställt från Kameleont. Toppen! Alldeles nyss fick jag paket ifrån Znok. Mina älskade Vikingar har hittat hem. Underbara färger och fantastisk mjuk kvalitet. Det kliar i fingrarna att sätta igång, tråkigt bara att de måste tvättas först. Kunde såklart inte hålla mig till ett tyg från Znok heller utan köpte lite av ett isblått tiger-tyg. Färgen är verkligen riktigt isblå och ljuvlig.

Vikingar - grön.

Tiger - isblå.

Under gårdagskvällen påbörjade jag en ny beställning på luvjacka som jag tror kommer bli riktigt tuff på en söt liten tjej. En sådan hade jag själv velat ha eller göra till en framtida dotter. Mer än så vill jag inte avslöja ännu. Wait and see!
Fick också impuls på Batman när jag hittade ett jersey tyg med Batman motiv i "livsfarliga gruppen" på facebook. Jag visade tyget för Nille som tveklöst klickade i "KÖPER" och så var det med det. När det kommer till Batman och andra seriefigurer eller dylikt så har han en öppen plånbok och jag får fria köpmöjligheter. Fantastiskt! Det lättar lite på det dåliga samvetet av att ha handlat för mycket och "lånat" från gemensamma kontot. Men men, detta väckte i alla fall den sovande "batman-lusten" och jag gick för att plocka fram det Batmantyget jag köpte för ett tag sedan, men som jag inte hunnit sy och klippa något i. Resultatet blev en t-shirt med raglanärm till Viking med svarta ärmar och gula kantband. Nille vara storförtjust och jag måste medge att jag själv blev väldigt nöjd. Viking fick den imorse att ha på dagis. Passade utmärkt, även om jag tror att jag i fortsättningen ska satsa på att göra lite bredare tröjor till honom, han är ju faktiskt ganska så stor och satt.

 

Lite andra tyger som jag glömt att lägga in på bloggen är dessa som jag köpte på Gittes tygkälla förra veckan. Mycket i turkost och lite cupcakes förstås. Har du hittat några favoriter?

Flirtande ugglor - turkos.

Flugsvampar - turkos.

Vita stjärnor - turkos.

Cupcakesmix - ljusgul.

Cupcakesmix - ljusrosa.

Telefonkö!

Telefonkö. Suck, finns det tråkigare saker än att sitta och lyssna på? Som pricken över i samlar jag alla jobbiga samtal till en och samma dag. Startar kaffekokaren, telefonen är på högtalare och jag försöker göra smånyttiga saker under tiden jag förflyttas längre och längre fram i kön. Försäkringskassan, kvinnokliniken, skatteverket, bredbandsbolaget etc…

”Din placering i kön är nummer… 287.”

Jag hinner sätta igång en tvätt och den hinner gå klart innan jag är nere under nummer tio i kön. Suck. Men, jag får ju faktiskt en hel del gjort också.

”Din placering i kön är nummer…5.” Bara inte mobilen dör nu.

Sydde färdigt en t-shirt med raglanärm under helgen i det fantastiska tvättbjörnstyget. En återkommande kund som har velat ha denna tröja under en längre period, innan jag hade mitt syuppehåll. Då blev den tyvärr inte av eftersom jag kräktes av bara lukten på tyget (inget fel på tyget, bara mitt hormonella luktsinne). Men nu äntligen så har den i alla fall blivit klippt, sydd och färdig. Hoppas att den blir uppskattad.

"Din placering i kön är nummer... 2". Kaffet är slut, men se, jag hann visst med att blogga också. Vad gör ni när ni sitter i telefonkö?

Inkommande skönheter!

Är det ett bra eller dåligt tecken när man kan rabbla sitt Visa kortnummer utantill, med utgångsdatum och cvc-kod? Eller har man kanske handlat för mycket online då? Hm… Samtidigt känns det helt ok att lägga sypengarna på mer tyger. Det får det hela att gå runt liksom. Pengarna stannar inom verksamheten och jag känner mig duktigt rikare när mitt tygskåp är fullt och färgglatt. Med andra ord Du beställer en tröja av mig, jag beställer i min tur en meter tyg, hihi. Win!

Bjuder på två bilder av inkommande skönheter. Vad tycker ni om dessa?

Bilden är lånad.

Bilden är lånad.

Har velat uppdatera med bilder på lite vävda band som jag kom över för ett tag sedan. Banden passar perfekt till att göra nappband utav. Viking använder napp lite då och då, men inte så att han har något behov av ett nappband. Däremot i bilen (oh-herre-min-gud) kan det vara den ultimata lösningen på problemet när han skriker och tappat både napp och snutte. Ska koppla ungen ordentligt med bilbälte, napp i nappband och snutte fastknutet i bältet. Då har jag väl ändå gjort allt vad jag kan för att underlätta? Bortsett från alla leksaker som hänger över sätet som han kan pilla med under färden. Jo, Viking ska få ett nappband av mig och det kommer lösa måååånga av mina problem i bilen (knyter-händerna-och-ber-till-gud-att-det-blir-så).

Sydde även en pillfilt och en vanlig filt med apor tema för någon vecka sedan som jag glömt lägga in här på bloggen. Filten fick gula apor med baksida av svart college samt röda kantband! En härlig kombo i storlek 60x80cm. Pillfilten gjordes 40x50cm och blev supergosig med lite pillband för barnet. Rosa apor på ena sidan, gula på andra och en liten knut i ena hörnet. En sådan ska knytet också få så fort hans mamma har bestämt sig vilka tyger hon vill offra. Beslutsångest deluxe!

 

 

Det finns olika sorters missbruk!

Igår var jag och pappa och såg Iron Maiden på Malmö Stadion. Häftigt! Dock saknade vi att stå upp bland alla människor framför scenen, men min tjocka mage gjorde mig lite osäker på om det verkligen hade varit en bra idé egentligen. Förmodligen inte. Vi satt och vi såg bra i alla fall och med Sabaton som förband kunde det bara bli en lyckad kväll. Dock blev jag smått orolig framåt kvällen. Allt ljud gick ju rakt in till knytet, som såklart hade hållit sig ordentligt aktiv ända sen start, men nu började sparka och böka runt där inne med ännu kraftigare tag. Han sparkade så hårt ett par gånger att jag nästan fick lite ont. Han var säkert less på konserten vid det laget och ville nog förmedla något i stil med ”stäng av skiten nu, jag försöker sova”. Vem vet, han kanske inte alls blir någon rock n’ roll baby?

Har sytt färdigt en del av en beställning till ett syskonpar. En body och en långärmad tröja i det underbara tyget ”flirtande ugglor” i lila. Bodyn är i storlek 68 och tröjan i storlek 98. Jag valde att kanta med svart då jag tyckte det blev snyggast mot den ljuslila färgen. Det hade nog varit tufft med lila kantband och muddar eller kanske marinblått, men jag fegade lite där. Körde ett säkert kort men huvudsak är i alla fall att kunden blev nöjd.

 

 

Sylusten har verkligen kommit tillbaka i nästan full styrka och vad är inte roligare då än att beställningarna fortsätter att rulla in. Så himla roligt, blir så glad över att ni orkat vänta och stå ut med mig under den här långa orkeslösa perioden. Tack! Så en nyhet för er som har facebook är att jag nu har startat en grupp där jag bland annat lägger upp bilder på allting jag sytt i olika album. Man får en helt annan överblick, då man kan se flera bilder i mindre format, än att som här i bloggen bläddra mellan massa text och enstaka fotografier. Tanken var nog lite också att kunna hålla er uppdaterade lite oftare än här på bloggen. Bloggandet har jag i alla fall inte tänkt lägga ner ändå eftersom jag känner att det ger mig själv så mycket av att få sätta ord på alla mina tankar. Däremot är ju tiden en bristvara så det går längre och längre mellan inläggen känns det som.

För er som vill gå med i gruppen ni kan söka på gruppnamnet NiViLo och själva välja att gå med, eller så lämna en kommentar här så bjuder jag in er. Ska försöka att länka till den men är osäker på om det går eftersom det är en sluten grupp där bara medlemmar kan se inläggen. Du hittar länken till gruppen här - NiViLo.

Snart kommer jag även att uppdatera med lite nya tyger som är på ingång. Kan knappt hålla mig! Jag vet att jag inte kommer hinna klippa och sy i dem än på ett tag då jag har för mycket annat som ligger före, men jag vill bara känna och klämma lite. Beundra dem när de ligger där i mitt tygskåp och bli glad i hela själen. För ja... det är så med tyg. Man blir glad av att ha dem. Att äga. Ibland vill man inte ens klippa och sy i dem för det gör ju alldeles förfärligt ont i själen. Det finns olika sorters missbruk, men mer än så behöver vi inte säga *blink blink*.

Absolut sista gången!

Var hos barnmorskan förra veckan för kontroller. Allting såg fint ut förutom järnvärdet, vilket hade sjunkit ännu mer sen sist trots att jag står på järntabletter. Det var ändå över 100 så jag är inte särskilt oroad över det, jag brukar ju trots allt ligga väldigt lågt i mitt Hb. Har alltid gjort och hur mycket järntabletter jag än käkar så blir sjukvården aldrig riktigt nöjda. Men, men, jag är nöjd och jag är inte påverkad av det.
Remiss skrevs till Irma-gruppen i Malmö för "förlossningsrädda". Kommer att bli kallad i slutet av sommaren. Det var oerhört viktigt enligt min barnmorska, och jag kan väl själv egentligen bara hålla med. Jag vill ogärna stå där om ett par månader och få fullständig panik vid första värken, för jag har verkligen ingen aning om hur jag kommer reagera. Förtränger fortfarande en hel del och fastän magen växer tänker jag inte att ett barn ska komma ut så småningom. Det är för absurt.

Körde upp till sommarstugan i fredags med Viking. Jag körde själv då Nille jobbade och skulle anlända först senare. Att köra bil i lite mer än en timme med Viking själv är ett rent helvete. Jag avskyr det. Viking blir så snabbt uttråkad där bak och börjar snabbt gnälla och skrika. Flera gånger har jag ändå kört upp med honom själv och varje gång tänker jag att det är sista gången. Denna gången gjorde jag samma sak, men nu får det faktiskt räcka. Jag hade förberett mackor, frukt och dricka till honom som han kunde ha under bilfärden. Laddat upp med napp, snutte och andra leksaker. Det tog exakt 7 minuter från det att jag hämtat honom från dagis tills han började skrika. Då var han mätt på fikan och hade pillat sönder vattenflaskan så att det inte gick att dricka ifrån den längre. Istället var det fritt fram att hälla ut innehållet i hela bilen. Suck. Vid det här laget var jag ute på motorvägen och kunde inte stanna till. Det var bara att surt fortsätta gasa. Några kilometer senare håller ungen på att ta sig loss ur bilstolen. Han lyckas ta sig ur med armarna och kan på så vis luta sig åt sidan så att han vänder hela överkroppen och tittar fram mot mig. Den jäkeln är ju smidigare än en katt, tänker jag förtvivlat samtidigt som jag lugnt och sansat försöker prata ner honom i bilstolen igen. Hur fan lyckas han!? Jag letar febrilt efter någonstans att stanna till, men trafiken är hård och jag känner inte mig säker. Bara till att fortsätta till nästa avfart. Fan, detta är verkligen sista gången jag kör upp själv, tänker jag.
Efter stoppet då jag bestämt förklarat för honom att han ABSOLUT INTE får göra som han gjorde fortsätter färden i relativt tyst närvaro. Viking gnäller bara till ett par gånger och jag sätter på musik för att dölja min egen frustration. För varje meter bilen rullar och han är tyst känner jag oerhörd tacksamhet. Jag tänker på hur det kommer vara med två barn i bilen och tackar ännu en gång att den ena ligger i säkert förvar i magen istället. Så länge jag har en i magen och bara behöver handskas med en terrorist så är det lugnt, tänker jag och fortsätter. Men detta är sista gången jag kör själv... Verkligen sista!

 

Sorterade lite bland mina scrapbooking-prylar under förmiddagen idag. Vilken sinnesro det ger. Att bara få pilla lite bland alla pysselsaker räcker för att göra mig glad och tillfreds. Köpte en ny förvaringsbox förra veckan som jag nu fyllde med pärlor, blommor, brads och chipboards. Ja, för att nämna lite. Mys! Får se om det inte blir lite scrappande ikväll, måste bara sy lite på en beställning först så jag inte hamnar efter för mycket.

Det är normalt.

…

Fan. 

Fan, jag blir aldrig redo. Flera gånger sätter jag mig vid datorn med förutsättningen att skriva min förlossningsberättelse. Hur det gick till när Viking föddes. Det är viktigt för mig att få återberätta det. Naket och utan förfinade detaljer. Det är ingen solskenshistoria, även om det på ett sätt självklart är det, jag fick ju ett barn. Som en del av min psykologiska återhämtning och rehabilitering är detta en väldigt stor och betydelsefull grej för mig. Jag ska och jag vill, men likt förbannat fegar jag ur varje gång. Jag sitter där, tom i blicken och bara stirrar. Inga ord kommer fram och ingenting blir nerskrivet. Huvudet är fullt av surrande tankar, som var ska jag börja och hur mycket ska jag ta upp? Allt. Jag måste ta upp allt. Jag måste gå in på alla detaljer, det finns ingen fördel att fortsätta förtränga. Snart ska jag få mitt andra barn. Detta tvingar i sin tur in mig på att läsa igenom förlossningsjournalen. Jag har fortfarande inte kunnat läsa igenom allt. Jag börjar. Jag håller god min, det går bra. Jag lever mig in i mig själv. Jag ligger i sjukhussängen. Jag minns ansikten. Röster. Färger. Känslor. Det spelas upp i huvudet och är alldeles självklart, allting. Inga tvivel. Inget är glömt. Jag har journalen som mitt manus. Jag vet vad som kommer att hända. Varje steg. Ändå blundar jag för det och utan journalen har det aldrig hänt. Jag har aldrig fött ett barn. En traumatisk upplevelse, inget mer. Jag födde ett barn som aldrig tog något andetag. Min förvrängda bild av verkligheten. Min terapeut berättade att det är normalt. Att jag har svårt för att koppla samman Viking med min förlossning. Det är normalt. Viking är något positivt som inte går att härleda till den negativa upplevelsen av när jag födde ett barn. Viking är min son. Han är av mitt kött och blod. Jag vet detta. Men barnet jag födde överlevde inte. Det är normalt att tänka så, säger hon. Det är sjukt, säger jag. Hjärnan skyddar mig, säger hon. Hjärnan kan ta sig i röven, säger jag. Jag vill inte tänka såhär. Jag önskar inget hellre än att kunna acceptera Vikings födelse. För det var början av ett nytt liv, inget annat.
Jag födde ett barn som lever. Jag. Jag födde ett barn som kanske inte tog ett andetag det första han gjorde. Men han lever. Han överlevde och han har tagit många andetag efter det. Så, hjärnan… stick och brinn, nu är det jag som bestämmer!