Tystnaden. Tystnaden väcker alltid de tankar som sover. De känslor som man så desperat försöker trycka ner och dämpa.
Imorgon är det 3 år och 7 månader sen hon lämnade mig. Om jag tillåter mig själv, kan jag känna henne. Hennes lilla kropp, vilandes mot mitt bröst. Så kall, så tyst, alldeles stilla. Bara mina egna andetag lyfte henne när hon försökte sig på ett ytligt pustande. Lika snabbt är allting över. På en sekund vänds mitt liv up och ner och raseras fullständigt. Jag sjunker ner i ett bottenlöst, mörkt hål där livsglädje inte existerar. Där ligger jag och skriker, plågas, önskar och längtar efter att sluta andas. Det var väldigt enkelt och både fullkomligt rimligt och logiskt. Att jag skulle få dö med henne. Jag ligger där i några veckor, kanske månader. Sen börjar färgerna komma tillbaka. Små skratt och leenden letar sig fram ibland. Bakom tårarna skymtar hoppet. Pojkarna tvingar mig tillbaka och jag inser successivt att kärleken till hennes bröder, mina andra barn, håller mig vid liv.
Idag, 3år och 7 månader senare så har jag byggt upp mitt liv igen. Runt de förutsättningar som jag valt att ta till mig. Jag kan känna hur livsglädjen är tillbaka och tillfällen kommer där jag även skattar mig själv som lycklig. Lycklig, fastän jag har förlorat det dyrbaraste som finns. Kanske bara är jag som inser hur stort det är. Men det spelar egentligen ingen roll.
Jag lever fastän hon är död. Jag lever med sorgen som inneboende. Med smärtan i bröstet. Med minnena som energi till att fortsätta. Jag lever med tårar som rinner fastän jag är lycklig.
