En orättvis gråzoon!

Jag upplever mig själv som bitter. Jag känner mig tråkig och nollställd. Som om jag inte riktigt är på hugget längre. Jag vet inte längre vem jag är. Det har jag förvisso inte gjort på länge. Sedan Freja dog. En del av mig dog med henne och jag som person tvingades in i en förändring. Det är inte längre möjligt att vara ”samma” människa. Men jag har väntat och längtat efter en tid som jag trodde skulle komma. En dag då jag plötsligt skulle hitta mig själv igen, känna mig trygg i personligheten jag utstrålar. Var det bara en dröm? Bluff? Önsketänkande?

Det är svårt att sätta ord på det jag känner just nu. Det som jag går igenom med mig själv. Jag är en kontrollmänniska och jag vill känna att jag kan kontrollera mig själv för att må bra. Men det kan jag inte. Jag hinner inte reflektera så som jag önskar, komma fram till slutsatser kring varför jag tycker eller tänker som jag gör. För jag mår bra av att analysera, det gör mig tryggare och ger mig en känsla av att det jag upplever är ok. Just nu, senaste månaderna om jag tänker efter, har det mest handlat om att hålla sig flytande. I balans. Där allting varit i en grå zoon, utan känslor, för att det är lättare så. Lättare att leva om man inte känner någonting alls. Utan kärlek och utan sorg. Planlöst, tråkigt, grått men levande. Överlevande. Sen Balder kom har gråzoonen sakteliga börjat skifta i både svart och vitt. Känslor av kärlek som våldsamt bryter igenom, men också sorgens kalla hand som slår till med sådan kraft att man tappar andan. Kanske är det den förändring som jag väntat på? Att den är här nu. Kanske måste jag tillåta mig själv att följa med på de svarta och de vita vågorna? Så att jag får uppleva livet som det är, med kärlek och sorg. Inte bara grått, planlöst och stilla. Den lätta vägen. Den döda vägen. Utan få leva igen. På riktigt.

Men jag känner mig låst. Bitter och negativ. Jag vill inte riktigt släppa igenom känslorna. Fastän jag vet att det är precis det som jag måste göra. Men det är så jäkla svårt och det gör ont. Det gör ont på samma gång som kärleken värmer mig tills att tårarna rinner. Balder gav ifrån sig ett stort leende och jollrade till åt min BVC-sköterska idag och jag fullständig bröt ut i gråt. Det kändes för mycket i hjärtat för att jag skulle kunna hantera det. En känsla som egentligen bara var av ren kärlek till den lilla kotten, men där jag är för instabil för att smälta och hantera det. Jag fick i hemläxa att ringa psykologen igen. Så det ska jag göra.

Ångest och dåligt samvete tynger mig. Mot Freja och mot Balder. Varför ska jag få lov att vara lycklig nu? Jag vill inte unna mig det. Jag gråter floder när jag tänker på Bumling och Edward och alla andra små själar som inte fick fortsätta leva. Hur ska jag kunna vara glad när andra mår så fruktansvärt dåligt? Hur ska jag kunna glädjas åt mitt barn när en annan aldrig fick chansen att behålla det? Det är orättvist och det gör ont i mig. Vem bestämmer vem som ska få leva och vem som ska dö? Varför Balder och inte Freja? Varför?
Jag har svårt för att vara glad. Genuint glad över mitt liv. Fastän jag har massor av saker att uppskatta. Barn som lever. Ett hus. Fantastiska vänner. Rolig intressen och hobbys. Kärlek. En kärlek som jag är för förstörd för att våga smaka på.

Frejas årsdag närmar sig med stormsteg. Jag har redan planerat vad vi ska göra. Mer eller mindre. Som ett helt vanligt födelsedagsfirande, fast ändå inte. Det är det som gör allting så sjukt. Hur jag tänker, hur jag planerar. Som om det är något vackert att fira. Vår dotters 2års dag. Som om hon levde. För jag är fortfarande kvar i gråzoonen, där jag slipper känna efter. Där allting bara sker per automatik. Där hennes födelsedag kommer passera som vilken annans. För hur ska jag kunna leva med insikten av något annat? Hur ska jag kunna leva när hon är död? Varför hon? Varför inte jag? Varför inte Bumling? Varför inte Edward? Jag förstår inte och det är orättvist.

Sjukdom, kattbett & Lego.

Det är skönt att ha fullt upp. Det är det faktiskt. Man slipper hamna i tråkiga tankebanor av ren tristess och sorg. Samtidigt saknar jag tid att få blogga. Tid att få scrapbooka och tid att få sy. Men det gör ingenting. Det är positiva och roliga nöjen som det är ok att få längta efter. Att längta efter något förstärker bara känslan och det man vill göra känns extra bra i hjärtat när man väl hittar tiden åt det.
Just nu, när jag skriver detta, leker stora pojkarna i bollhavet och lillebror sover i sjalen, så jag försöker att passa på att skriva via mobilen samtidigt som jag har lite koll på alla barnen. Mannen är på ovanvåningen och sågar reglar för att sänka taket i barnens sovrum. Vi har börjat renovera igen. Fastän vi inte har råd. Det enda vi har är tid och vilja. Vi får se hur långt det tar oss. Överskottet denna månaden lade vi på lego. Lego till oss vuxna. Vi bygger millennium falcon från starwars på ca 5300 bitar. Hela skeppet kommer väga runt 10kg när det är färdigt samt vara något mellan 70cm x 50cm stort, och ca 20cm högt. Tanken är att förvara bygget i ett bord i biorummet när det är färdigt. För detta lego är nog inget man bygger mer än en gång. Vi blev inspirerade av en vi känner som köpt hem det, och kunde inte låta bli. Jag kommer lägga ut bilder successivt allt eftersom bygget fortskrider. Renoveringen också förstås.

Börjat räkna, stämma av och sortera alla bitarna.

Barnrummet före renovering.

Börjat riva ner tapet och ojämnheter i väggarna.

Putsat upp kring fönsterkarmen och kanter på väggarna där bruket lossnat.

Pojkarna är i en väldigt aktiv ålder nu. Viking i 5års trots och Loke i 3års trots. Men det blir lättare att handskas med dom när man vet och förstår varför de gör som de gör. De leker så himla bra ihop och de bråkar något extremt med varandra också. Som plus och minus. De är vilda små krabater och jäklar vad de kan slåss med varandra. Ofta brottas de och har jätteroligt tillsammans, för att nästa sekund puckla på varandra med både händer och fötter. Det är nästan så att jag skäms, men så har jag bestämt mig för att inte göra det. Skämmas alltså. De är barn. De är pojkar. De brås båda på sina föräldrar. På mig. Så oavsett hur pedagogisk jag är och förklarar med konsekvenser så ligger det i deras personligheter. I deras energi. Jag var definitivt ingen stillasittande unge när jag var liten. Jag klättrade överallt och var periodvis överjävlig mot mina föräldrar. Det har jag fått äta upp idag. Jag kan inte förvänta mig något annat från mina egna barn. Så jag provar olika tekniker, precis som mina föräldrar gjorde. Jag särar ofta på pojkarna när jag märker att det börjar gå för långt, eller där jag ser att olyckan snart kommer att vara framme. Ofta gaddar de ihop sig tillsammans mot mig, oavsett om jag tillrättavisar båda två eller bara en av dom. De skyddar varandra mot allt, även om de ena sekunden varit fly förbannade på just varandra. Det blåser över fortare än jag hinner med och i många fall hinner jag inte ens agera förrän de har löst situationen själva. Den höga ljudnivån är dock fruktansvärt jobbig och nog det jag irriterar mig på mest. Den jobbar vi aktivt med, men i en familj på fem krävs det emellanåt att man får höja rösten för att överhuvudtaget höras, och det blir snabbt en ond cirkel. Istället för att själv ställa mig och skrika på pojkarna att de ska sluta skrika (ja, jag hör ju hur dumt det låter) så får jag ibland släcka i taket, smälla med något högt eller helt enkelt ta tag i barnens axlar eller händer. För de hör mig inte hur högt jag än gormar. De är så inne i sitt att de inte märker av omgivningen. De är också helt underbara i sina åldrar nu och jag försöker att njuta och komma ihåg saker som de säger, frågar om eller gör. Hur ord kan ha olika innebörd hos dom och hos oss. Tillexempel bad jag Loke att spola Balders napp i vatten innan han gav den till honom. Som tur var hörde jag hur han spolade i toaletten och kunde gå in och förklara för honom att man inte använder toaletten till de ändamålet. Självklart för mig men inte för honom. Eller den gången jag var ute på promenad och det var ruggigt väder och jag bad Viking gång på gång att inte springa i vattenpölarna. Tillslut blev han trött på mitt tjat och kontrade ”men mamma, jag ska inte springa jag ska ju bara hoppa”! Note to self - välj dina ord noga.

Lite snabb uppdatering kring jul och nyår. Vi har samtliga varit sjuka i influensan. Hög feber och hosta (som vi tyvärr dras med ännu) men vi smittar åtminstone inte längre. Barnen hade hög feber i mer än en vecka i sträck och nyårsmyset vi planerat blev inställt. Fördelen med feber är dock trötta barn (ja, jag tycker man får lov att tycka att det är liiiite skönt) så de har varit en hel del lugna aktiviteter under sjukperioden. Filmtittande, pusselbyggande, bygga med pärlplattor, bygga med lego, bygga och måla fågelbord och fågelholkar samt en å annan lugn promenad. Alla sociala tillställningar har vi fått ställa in för att inte riskera smitta och det har känts konstigt att inte ha träffat folk på så länge. Vi som annars alltid har vänner, familj eller annat folk över. Men nu börjar vi så smått att komma tillbaka till rutinerna igen. Imorgon väntar busfabriken med bästa Sheima och barn, och sedan blir det BVC-besök med Balder. På kvällen ska jag hem till en av mina äldsta barndomsvänner och umgås och snacka airsoft. Han har lite småprylar som jag ska få, så får han träffa Baldermannen också.
Men för att återgå till vad som varit så förutom influensan blev jag ordentligt biten av Mithras, snett igenom mitt ringfinger. Smärtan var en sak, men obehaget var betydligt värre. Jag kunde se något vitt inne i fingret precis efter det hade hänt, innan allt blodet rann till. Var det senan eller var det ben? Det var en gnutta panik som höll på att skölja över mig just då, men annars är jag aldrig särskilt rädd för varken blod eller skador. Men detta sökte mig och jag blev framförallt orolig över att fingret skulle skadas permanent, att de små fina senorna där inne var förstörda. Det blev en vända till akuten med världens bästa svärfar som sällskap och chaufför (svullnaden i fingret ska vi inte ens tala om, det var dubbelt så stort, rött och helt orörligt). Jag fick ny stelkrampsspruta samt hög dos antibiotika. Kattbett är inget man ska ta lätt på då deras saliv innehåller otroligt mycket skit och bakterier. Två dagar innan antibiotikakuren var avslutad fick jag stora röda utslag i hela ansiktet. Jag såg brännskadad ut! Ett dygn senare hade jag prickar över hela kroppen och vid det laget förstod jag att det var en allergisk reaktion på penicillinet. Jag hade bara två tabletter kvar och valde därför att fortsätta kuren ändå. Prickarna började sprida sig över kroppen, men oron över att få en infektion i fingret vägde tyngre. Dagen efter avslutad antibiotikakur började prickarna att klia. I hårbotten, på händer, bröstet, magen, armarna, tårna, knäna osv. Jag tänkte att det skulle försvinna av sig själv, men de blev bara mer och värre och värre. Kanske en fördröjd effekt av antibiotikan, vad vet jag. Men tillslut stod jag inte ut längre och sökte vård via appen ”Min doktor”, som jag för övrigt vill rekommendera varmt!! Efter 3 timmar hade jag en specialistläkares utlåtande inom eksem och hudutslag. En allergisk reaktion på amoxicillin med urticara som följd, precis som jag misstänkt. Jag hade även två recept att hämta ut, kortisontabletter och klådstillande. Så jäkla smidigt! Detta var dessutom en lördag! Så tummen upp för den funktionen och även för att prickarna börjat försvinna och klådan likaså.
Mithras då? Ja, han är fortfarande världens snällaste maine coon. 12kg ren kärlek. Hans päls är dock full av tovor som spänner och gör ont och hans lungor är till stor del vätskefyllda vilket gör det riskfyllt att söva honom för att raka bort tovorna. Vi försökte mao raka honom i vaket tillstånd, men han fick panik bara vid ljudet av rakapparaten och slet sig ur Nilles grepp och högg mig i fingret. Jag hann aldrig ens röra honom med apparaten. Jag är inte arg eller rädd för honom då jag förstår att han gjorde det i självförsvar och av rädsla. Jag är mest ledsen över att han ska ha ont av pälsen då jag inte kommer våga ta risken att söva honom mer. Så nu har jag börjat klippa istället och vi får se hur pass mycket det hjälper.

Fingret idag, det har läkt jättefint och jag har inga känningar alls i det tack o lov, bortsett från märket.

Utslagna influensa familjen.

Världens finaste vagn med finaste solvändapin fastsatt på sufletten. Den stödjer forskning om spädbarnsdöd.

Pigga och lyriska barn kl 00 på nyårsafton. Balder sov igenom alltihop.

Snart är det dags för min efterkontroll hos barnmorska och i samband med den ska jag återta airsoften. Mensen är tillbaka nu, vilket såklart inte är särskilt roligt, men samtidigt innebär det att min kropp börjat återhämta sig bra invändigt. Att hormoner är i balans igen och att livmodern läkt efter graviditeten. Jag rör mig mer och mer också, kroppen tillåter tyngre lyft och jag tränar magen för att minska avståndet mellan magmusklerna. Det verkar ge resultat och det gör mig så extremt lättad. Att magmusklerna delar på sig är oundvikligt när magen växer under en graviditet, och det blir svårare och svårare för dom att sluta sig igen ju fler gånger de har tänjts ut. Men när jag mäter med fingrarna, såsom jag fått lära mig att man gör, så är avståndet ändå helt ok idag. Vikten fortsätter långsamt att sjunka också. Balder är nu 2 månader gammal och jag har gått ner från 77kg till 60kg, dvs -17kg totalt. Jag ska ”bara” ner 7kg till, till min målvikt på 53kg som jag hade innan jag blev gravid. Om det ens är möjligt, men jag hoppas det. Hela garderoben är mer eller mindre kasserad annars. Inga kläder sitter som de ska. Att magen är mjuk och degig kan jag ta, men jag märker av extrakilon över resten av kroppen också. Ringarna kan jag fortfarande inte få på mig. Har mina fingrar också ändrat utseende och storlek så till den grad att jag aldrig kommer få på mig dom igen? Mina höfter är bredare och jag kommer inte ner i några av mina gamla jeans alls. Det är ångest. Även om det faktiskt bara är kläder och det faktiskt bara är en kropp. En kropp som skapat och burit fyra små ungar. En kropp med ärr, tatueringar och minnen. Det vore konstigt om den inte förändrades. Men men… blir trist med alla kläder som går till spillo. Det är ju inte gratis att köpa ny garderob precis, och jag lägger hellre pengar på annat.