Hon strök hans kind.

Jag har stirrat på himlen så länge att den ändrat färg. Jag har följt fåglarna med drömmande blick tills de försvunnit i horisonten. Jag känner att hon finns i luften jag andas. Jag vet att en del av henne fortfarande finns kvar i mig. Fysiskt. I hjärtat försvinner hon aldrig, likaså hålet hon lämnade efter sig när hon dog. När hon drog sin sista suck och gjorde mig till änglamamma medans hon låg på mitt bröst. Även fast jag höll henne hårt i mina händer så kunde jag inte skydda henne. Ingenting någon gjorde kunde ha räddat henne.
Jag älskade henne med varje fiber utav min kropp. Jag hade gått genom eld, gjort vad som helst, men ingenting var tillräckligt. Ingen kärlek i världen. Inga tusentals tårar. Inga skyddande, varma och trygga händer.
Hennes späda lilla kropp. Alldeles perfekt. Unik. Den svek henne. Den orkade inte kämpa mer. Hon orkade inte leva. Hennes starka, men blödande hjärta slutade tillsist att slå.
Viking berättade att Freja hälsat på honom när han sov. Att hon klappat så försiktigt på hans kind. Han tyckte att det var orättvist för han ville leka med henne. Leka med henne när hon är stor. Jag förklarade att lillasyster leker och busar med de andra änglabarnen och under tiden får Viking leka med Loke och Balder istället.
Det är svårt. Döden.

Ett annat liv.

Så blev ytterligare en man skjuten i Malmö inatt, och jag reagerar inte ens. Vad händer? Hur kan en sådan händelse ske utan att jag fylls av förtvivlan, oro och rädsla? Det var alltid så förr. När världen var en aning lugnare. När jag inte hade barn som jag var rädd över att förlora. Innan den tid då jag fick dödens fasansfulla skugga kastad över mig. På den tiden då livet ännu var i färg. När jag var naiv och ovetandes om hur lycklig jag faktiskt var.

Men nu. Nya brott, skjutningar, bomber, mord, smitningar och droger. Jag har slutat att läsa tidningar. Jag har slutat att klicka mig vidare bland sociala medier, där rubrikerna kämpar med att fånga läsare genom att utnyttja empatin hos oss människor. Jag fixar det inte längre. Jag klarar inte av att läsa utan att kollapsa. Det betyder inte att jag inte bryr mig. Det är bara det att jag redan har sorg i mitt liv som jag kämpar för att överleva med. En liten sak till så sjunker skeppet. Så känns det. Så är det. Så jag läser inte. Jag lyssnar när folk berättar, såklart, men stänger av och blir likgiltig. Skulle jag ta in allting skulle jag må så fruktansvärt dåligt att jag inte hade kunnat resa mig ur sängen. För jag har inget filter längre. När jag känner så känner jag till hundra procent. Det är annorlunda idag mot hur det var då. Det blev så efter Freja dog. Jag gråter mer och lättare. Jag skrattar också med hela själen. Jag älskar djupare och hårdare. Jag känner allting och det gör mig trött. Det gör i sin tur att jag stänger av. För det blir övermäktigt för mig. 

Jag vet knappt vart jag vill komma med denna text. Jag kände bara ett så starkt behov av att få ventilera. Jag undrar om man kan vara lycklig igen. Sådär på riktigt. Går det ens? Om livet är på topp och allting går precis som det ska, kan man känna det då? När en stor bit av ens hjärta saknas. När hålet i själen aldrig kommer att kunna fyllas igen. Kan man verkligen vara riktigt lycklig då?

Vi är påväg bort. Vi letar efter något som vi inte riktigt kan sätta fingret på. Ett annat liv. Vi söker med varenda fiber i kroppen. Försöker att hitta rätt svar. Tänk om livet vi lever inte är det liv vi borde leva, eller vill leva? Kan vi finna meningen någon annanstans?
Jag tänker på barnen. Jag vill leva för dom. Jag vill fatta beslut som gynnar dom, även om det är på bekostnad av mig själv. Kan det finnas två rätt och fel i samma beslut? Folk säger till mig att ”du känner när det är rätt!” Men, tänk om jag inte gör det? Tänk om jag känner att båda valen är rätt och fel på samma gång. Hur ska jag kunna ta ett beslut när jag med största sannolikhet kommer ångra mig, oavsett vilket val jag gör? Fast jag bara kan få det ena.
En nära vän sa till mig, att jag aldrig riktigt känt mig hemma här där vi bor, och det smärtar mig att hon har rätt. Det är ju så. Jag söker lugnet, och ända sen Freja dog har naturen blivit så otroligt mycket viktigare för mig. Att flytta ut på landet har länge varit Nilles dröm, det är mest jag som har stretat emot. Jag har inte varit redo. Är jag det nu?
Viking börjar förskoleklass till hösten och byter från dagis till skola och det är nu det känns i mammahjärtat. Det är nu jag känner att jag måste agera. Vill vi bo kvar i stan eller vill bo bort och finna lugnet. Jag vägrar att flytta på honom senare än så. Barnen får aldrig bli lidande.

Vad är era tankar? Har någon utav er flyttat ut från stan till landet. Med kor och skog som närmsta grannar, med kanske en liten by några kilometer därifrån? Vad är fördelarna och vilka är nackdelarna? Hur går det för barnen? Jag vill ha personliga och ärliga svar. Jag har papperslånga listor med plus och minus redan, och ett bra hum om vad allting kommer innebära. Men det där lugnet, det som alla pratar om, går det att finna? Finns det ett annat liv för mig, för oss, där vi kan känna oss hemma. Hemma i hjärtat?

Vi föll för ett hus, för fyra år sedan. Jag kände att ”här vill jag leva, här vill jag bo, här är hemma”. Men vi tog aldrig chansen då. Det var dock enkelt, jag var inte redo. Jag kanske fortfarande inte är redo. Egentligen. Jag är nog bara vilse. Men huset finns kvar. Det ligger dock en timmes bilfärd bort. Närmsta grannen är en sommarstuga och det andra huset står tomt. Korna går i hagen bakom gården. Landet. Men vem hade kommit och hälsat på oss där? Är en timme en överkomlig tid i resväg? Hade jag förlorat er?
Vi har det jättebra här, där vi bor. Det är enkelt, bekvämt. Nära till skolor, dagis, affärer, vänner, barnvakter, airsoft, storstan. Nära till allting. Jag är livrädd över att förlora ”bekvämligheten” för jag vet att om jag skulle ångra mig senare så kommer vi aldrig att kunna få det tillbaka.
Men där, på landet, där finns potentialen. Friheten, lugnet, naturen. Skolor och dagis i ”nära” anslutning och bussförbindelser in mot storstan. Ett helt annat liv. Det är en enorm förändring. Ett beslut vi inte tar lätt på. På samma gång känner jag att livet måste få levas. Jag vill inte ångra mig om fem eller tio år att vi aldrig tog chansen. Hellre ångra något jag gjort än att jag aldrig gjorde det. Man måste våga för att vinna.

Allting hade varit så mycket enklare om man var barn. De vill absolut flytta. Det enda kravet de har är att bollhavet ska följa med. Ja, jo visst… okejdå.