Planera föräldrapenning?

In på försäkringskassans hemsida för att anmäla vabb från i måndags. Ibland blir saker försenade, speciellt nu när jag själv är sjuk. Under ärenden står ”Barn” och sedan Frejas beräknade födelsedatum, och en knapp för att anmäla och planera föräldrapenning. Jag har sett det innan, men tänkt att det nog rättar till sig efter ett tag. Ett par månader, ett halvår. I många fall får man söka föräldrapenning för avlidna barn i upp till 90 dagar efter barnets bortgång. Så var det för oss också, men av principiella skäl vägrade jag. Jag var sjukskriven och tänkte verkligen inte ta ut föräldrapenning för ett barn som inte längre levde. Spelade ingen roll om det ena eller det andra var bättre rent ekonomiskt och långsiktigt sett. Jag. Gör. Det. Inte. Kommer aldrig göra det heller. Det är bara så jävla fel. Hur låter det ”föräldraledig till ett avlidet barn”! Fel. Bara så fel.

Så kanske på grund av de där dagarna som jag har avvaktat. Tänkt att det kommer plockas bort ur systemet så småningom ändå, och alla samtal till Försäkringskassan är så oerhört krävande för mig. Speciellt om det handlar om det som rör Freja. Så jag undviker all kontakt jag kan med dom.
Men nu orkade jag inte mer… ringde upp och placerades i kö. Efter några minuter gav jag upp och lade på luren. Jag fixar det inte. Att ringa. Att säga som det är till någon helt okänd människa, för att få hjälp. Hjälp som sällan är lättillgänglig hos dom. Jag skiter i det. Jag får ta det en dag när jag är starkare, när jag är arg. För just nu är jag bara ledsen. Och när jag är ledsen kan det snabbt bli sämre om jag får fel bemötande. Då känns det som om hela världen går under.

 

Som tröst tänker jag leta fram lådorna med julpynt i helgen. Två veckor kvar till första advent. Jag tjuvstartar alltid lite.

Osynliga spindlar, Batman & Persiennsnören!

Vi har sjukstuga här hemma. Barnen mår nog bättre än vad jag gör, så de ska till dagis imorgon. Själv har jag hostat halva natten och huvudet spränger när jag anstränger mig. Helgen som kommer är min jobbhelg så jag ska försöka att kurera mig ordentligt till dess.

Igårkväll i badrummet, när jag borstade tänderna på barnen så utbrast Loke samtidigt som han pekade mot det öppna badrumsskåpet, ”spindel”. Han hann säga det ett par gånger innan jag fick fokus på honom, då jag var mitt inne i Vikings gap med tandborsten. Men jag såg ingen spindel och jag har fortfarande inte hittat ”den”. OM den nu finns. Jag får dock ångest varje gång jag går på toaletten. Jag är så in i helvetes rädd för dessa kryp. Jävla Loke, kunde han inte bara varit tyst istället. Ibland är det bättre att inget veta.

Kvällen spenderades framför symaskinerna. Viking har tjatat om sin Batman och igårkväll hann jag färdigt med två långärmade tröjor till pojkarna i det tyget. De blev duktigt uppskattade idag och mammahjärtat blev varmt.

 

Jag gick även loss med saxen på husets alla persienner igårkväll. Detta efter att Nille visat mig ett hemskt filmreportage om en pojke i USA som fastnade och ströp sig i persiennsnören. Jag rös till ordentligt och sa till Nille att ”nu klipper jag av alla snören i huset”, och det gjorde jag också. Är lagom svårt att dra upp eller ner dom nu, men jag kunde inte brytt mig mindre. Jag är så fruktansvärt rädd för att något ska hända mina barn nu. Man är väl alltid orolig som förälder, men sen Freja dog så har vi verkligen fått erfara hur skört och ömtåligt livet är. Frasen ”det händer ju aldrig oss” har totalkrossats och det känns mer som ett undantag om olyckor händer någon annan än oss. Allt kan hända, och det gör det också. Vi tar en dag i taget och försöker att se ljuset i alla små händelser istället.

"Enjoy the sweet simple things in life beacuse they are the real ones afterall", ljuslyktan kommer ifrån Majas Cottage.

Minneslunden, Magkatarr & Klappkalender!

Ibland när jag läser eller hör om andras tragedier och förluster, mord, våld och bortgång så försöker jag sätta mig in i andra människors lidande. Oftast när det gäller barn och de som förlorat sina. Jag förundras över hur starka de är, hur de fortfarande idag kan skratta och le. Hur de kan orka leva vidare. Jag tänker att om det hade varit jag så hade jag tagit livet av mig. Jag hade inte orkat leva. I samma stund inser jag att det är ”jag”. Det är jag! Jag själv fortsätter leva, på samma sätt som de gör. Hur klarar de av det? Hur klarar jag av det? För man har inget val. Valet man däremot har, att ge upp, sluta kämpa emot smärtan och sorgen, är ingen utväg. Det är början till någon annans lidande. Jag vill aldrig överföra min smärta på någon annan, allra minst mina barn eller min familj. Jag lever för att jag måste. För att jag inte har något val.

Mina tankar går mycket nu till en av mina väninnor, som lider i det tysta på grund av någon som valde fel utväg. Det satte min egna situation i perspektiv. Skickar en cyberkram till familjen.

Jag mår ganska bra nu. De flesta av alla dagar. Ibland behöver jag gråta och då gör jag det, men jag har också blivit bättre på att stänga ner känslorna och spara utbrottet till ett ”bättre” tillfälle. Sen om det är en fördel eller inte, det kan jag inte svara på. Jag vet bara att jag inte alltid orkar med följderna av att bryta ihop på bussen, i matkön på Ica, eller i samtal med någon av mammorna på dagis.

Jag har fått tillbaka min magkatarr. Det är kroppen som börjar varna för att något börjar gå överstyr. Det har jag snällt fått lära mig efter första vändan till akuten med bröstsmärtor för lite mer än sex år sedan. Så jag lyssnar på kroppen och försöker att varva ner. Sluta boka upp mig, beta av alla projekt och måsten, skriva listor (att skriva listor är min akilleshäl, jag skulle få panik om jag inte fick ha mina post-it lappar och listor). Kaffet är jag dock för beroende av för att kunna skära ner på. Det. Går. Inte. Och skulle ändå bara sluta upp med att jag mår ännu sämre om jag inte får dricka det.

Jag har vabbat en del sista veckorna. Det börjar väl nu, alla förkylningar och virus. För närvarande är jag hemma med båda pojkarna som har fått ögoninflammation. De ringde från dagis då Loke klagade på smärta och det var rätt klibbigt i båda ögonen. Själv har jag fått hosta och ont i halsen så passade kanske ändå bra att vabba, för jag vet inte om jag hade orkat att jobba ändå. Inte idag åtminstone. För övrigt så har jag världens bästa kollegor. Empatiska, förstående och stöttande i allt. Vi är ett grymt bra team faktiskt. Stackars Linda dock som får täcka upp rätt mycket för mig och Jessica som springer och vabbar hela tiden. Kärlek till er!

Teprovning på jobb.

Kärleksdans i köket!

Halloween har passerat och vi åkte en vända till minneslunden dagen efter allhelgona. Viking ville sätta ett ljus för lillasyster och tillsammans lade vi ett gäng tulpaner i vattnet vid fontänen. Båda barnen var jätteduktiga och varken sprang runt eller skrek när vi var där. De förstod nog att det var fel tillfälle att busa runt, och efteråt sa Viking att han varit duktig och inte skrikit. Det var första gången Viking fick följa med sen Freja blivit begravd. Vi pratade mycket den dagen, om saknad och att minneslunden var en plats dit man kan gå när man saknar någon som inte längre finns. Att det är ok att vara ledsen där, men också att man kan bli glad igen efter man har fått gråta. På kvällen vid nattningen hade han så mycket att säga. Han är nyfiken och han tycker om att få berättat för sig, gärna flera gånger. Jag brukar gråta inför honom, men jag har mina råd från kuratorn i bakhuvudet om att alltid förklara varför och att det inte är något han har gjort, samt att ”mamma kommer bli glad igen”. Barn förstår så mycket mer än man tror och det är ofta bättre att vara ärlig och säga klarspråk än att försöka linda in allting. Det skapar ofta bara mer oro och osäkerhet hos barnen. Och Viking förstår. Sen sa han detta till mig, vilket jag blev så rörd över att jag knappt kunde vara kvar i rummet. Jag blev både ledsen och glad, men mest rörd. Min älskade Viking!

 

 

Smått som hänt sista tiden är att Loke fyllt två år. Jag gjorde smörgåstårtor för 32 personer som räckte till min familj. Båda mina systrar och min mamma fyller år i oktober så det passade bra att slå ihop allt till ett litet kalas. Pojkarna ska också få ha barnkalas såklart, likt förra året. Det ser vi fram emot. Jag kommer dela ut öronproppar till alla föräldrar, sen dumpar vi ungarna i bollhavet. Check!
Hallen är snart färdigrenoverad, kommer upp fler bilder när allt är klart sen.

Nille lägger golvvärme!!

Vegansk smörgåstårta till lillasyster!

Smörgåstårta med skinka och rostbiff!

Smörgåstårta med räkor och lax!

 

 

Ibland går det överstyr... men jag orkar inte alltid bry mig och så länge barnen är glada så är jag nöjd. Oftast.

Oftast, men verkligen inte alltid...

Jag har bakat två omgångar med lussebullar. Sytt ett gäng nya kläder till pojkarna. Busat med flera vänner och deras barn. Haft myskvällar och kvalitetstid med Nille. Köpt fantastisk konst i välgörande syfte. Ätit på restaurang. Pyntat med dödskallar, spindlar, pumpor och avhuggna kroppsdelar. Börjat handla till barnens julklappskalender, undrar lite vad jag har gett mig in i. Det är sammanlagt 48 små juklappar, och eftersom jag inte vill köpa småsaker som bara går sönder så ligger det ett rätt mycket pengar bakom, och nu börjar mina idéer ta slut (skjut mig). Tips på små, men bra och billiga presenter tas tacksamt emot. 

 

Låt pappa bajsa ifred!

Tilly & Loke!

Filmkväll hos min älskade Camilla!

Finaste Lojsi kom och spenderade nästan en hel dag med oss!

Helgen som kommer ska jag på Snoozy klädparty samt pärla armband för föreningen Ung Cancer. Vad ska ni göra?