torsdag 8 september 2016

Tygleverans, Kärlekshandtag & Självkänsla!

Idag åkte vetekudden fram, den som är fylld med kakaobönor och som man värmer i micron. Jag spände fast den med mitt foglossningsbälte rakt över svanken som brände och ömmade. En smärta som inte går att sätta fingret på. Den sprider sig i ryggen och går inte att ta på riktigt. Har bara upplevt denna smärtan under förlossning tidigare, men nu berodde det nog snarare på en trött kropp och riktigt ömma fogar. Vilken underbar känsla när det faktiskt lindrar smärtan i alla fall. Halleluja!
Idag är jag i vecka 28+3, alltså vecka 29 och det är drygt 10 veckor kvar!


Nu har jag nyss fått barnen i säng och faktiskt fått undanröjt en hel del här hemma. Det är torsdag idag och airsoft, men jag stannar hemma. Ibland följer jag med bara för sällskap, miljön och få samla energi, men idag är jag helt slut.
Har varit iväg på små ärenden under hela dagen och det har fullkomligt sugit musten ur mig. Jag har gått upp 20kg nu, det är fan nästan halva min egna vikt. Inte riktigt, men inte långt ifrån heller. Jag gissar på att jag kommer sluta kring 30kg innan bebis kommer ut. Fan. Det är tungt. Varje steg är en ordentlig kraftansträngning. Det är klart att 20kg extra vikt känns!! Det är så konstigt eftersom jag annars inte alls har särskilt lätt för att gå upp i vikt. Jag har väldigt bra ämnesomsättning och kan äta det mesta utan att behöva tänka på vad följden blir. Men det gäller verkligen inte under påverkan av alla dessa graviditetshormoner. Jag är som en svamp, allting stannar kvar i mig och siffrorna på vågen fortsätter att stiga. Egentligen är jag inte orolig över själva vikten. Jag är ganska säker på att jag kommer lyckas gå ner alltihop efteråt, det mesta är ändå vätska, men självförtroendet har ändå fått sig en törn när man ser sig själv i spegeln. När man känner hur kläderna stramar åt mer och mer, och inser hur hela jag håller på att förvandlas till ett svettigt kärlekshandtag, det gör något med självkänslan. Nio långa månader i en kropp som inte är min egen. Jag finns här någonstans, inuti. Usch, ja det känns, och jag vet knappt vad jag ser fram emot mest längre. Att återfå mitt eget liv, min egen kropp, eller att få en liten bebis. Borde inte vara ett så svårt val, men jag får väl skylla på hormonerna igen då som inte kan tänka klart.
Loke ville prova min väst, antingen är västen liten eller så börjar han bli stor, min lille kille.
När pappa provar väst vill barnen också.

Idag har jag fått massiv tygleverans. Både ifrån Znok och Plupp Design, men jag var även själv inne en vända på Ohlssons tyger och fyndade bland deras reavaror. Skulle köpa band till ett babynest som jag håller på med, men kom ut ifrån butiken med 5 nya tyger istället. Bandet fick jag som tur är tag i samt matchande tråd, men det hade inte förvånat mig om jag köpt allt annat utom det jag kom in för. Också hormonernas fel i så fall…

Barnen fick följa med och hämta ut ett av paketen med tyg sen efter dagis. Det är helt underbart att se deras minspel och glada tillrop när de öppnar och ser alla tygerna. Det är sånt som gör mammahjärtat varmt. Viking fick lämna in avin till killen i posten och passade samtidigt på att önska sig en spindelmannen rutschkana.
”Ja, det hade varit tufft!” svarade killen samtidigt som han blev lite skeptisk till hur stort paket han skulle gå bak och hämta. Men han kom tillbaka ganska snabbt och överräckte det lilla tygpaketet till Viking, samtidigt som han passade på att säga ”kanske nästa gång, men idag blir det nog svårt med en rutschkana!”
Efter posten så fick barnen gräva upp potatis i lådorna i trädgården och även dra upp några morötter. Det tillsammans med varmrökt lax och hollandaisesås fick bli vår middag. Och barnen åt!! Till min stora förtjusning. Främst av potatis och morötterna då, och kanske för att de själv fått vara med under hela resan, från det att vi grävde ner dom tills nu när vi gräver upp dom. Härligt i vilket fall som!

Imorgon är det möte hos psykologen igen. Känns lagom spännande just nu. För tillfället hade jag bara velat vara hemma och vila då det räcker med en utflykt till stan för att göra mig helt färdig. Men… det får gå ändå. 
Lite bilder på plagg jag sytt senaste dagarna.
Syskonmatchning till tvillingar.
Till kotten.
Mysig minkyfilt i lila paapii. Legat utklippt länge, länge men nu fick jag äntligen sytt fast kantbandet! Nu har alla pojkarna vars en. Viking ljusblå, Loke gul och Kotten lila!