Lyxbadrum, Lathet & Bildbomb!

Slängde precis min systemkamera i golvet. Det var INTE meningen! Jag var för lat för att resa mig och ta en kudde i soffan bakom mig, så istället slet jag tag i första bästa jag fick grepp om och drämde därmed kameran i golvet. Den får ligga kvar där tror jag. Kan ju ändå inte göra något åt det om den skulle vara sönder, och just nu sitter jag helt perfekt på rumpan.
Skulle sätta in sladden till granen innan jag sjönk ner här, jag menar det är mysigt med en tänd gran nu när snön ligger tät utanför. Men den jäkla granen barrar bara man ser på den och smidig som jag är fastnar jag mer eller mindre med huvudet i grenarna (också för att jag var för lat för att gå runt granen där jag kommer åt bättre, men då hade jag behövt lämna soffan) och trädhelvetet tömmer ungefär ett kilo barr ner i nacken och i håret på mig. Det går INTE att skaka av sig utan borrar sig in i min kalufs totalt. Härligt, då sitter man här i soffan, lat som få och med huvudet fullt av skog. Yes! Lathet – Smidighet, 1 – 0.

Tänkte bildbomba lite från stugan, för minneskortet hann jag åtminstone få ur kameran innan den fick sin flygtur. Mamma och pappa har förresten världens finaste badrum! Lyxbubbelbadkar med musik och mysiga ljus i vattnet. Stora panorama fönster med utsikt över dammen bakom huset där rådjuren ofta går och betar. Underbart!

Bus med moster!

 

 

Till och med Loke vågade sig fram till tomten!

 

 

Loke var mycket intresserad av gosedjurs-dinosaurierna han fick av Moa & Dennis.

 

Ett pedagogiskt snickeri-set från farmor var en klar favorit bland julklapparna!

Även om Loke fick en egen röd bobbycar så var det roligast att åka på storebrors släp.

 

 

 

Det fantastiska badrummet, med alla vackra detaljer. Vasken som är gjord ur en stor sten, vaskbordet som mamma och pappa själva har designat och skapat, pappa som kaklat och Nilles som dragit el.

Vill förresten även passa på att berätta att jag syr lite igen. Detta gäller främst mössor och dregglisar och så länge Nille fortfarande har semester. Då kan jag lättare få tid framför maskinerna utan att behöva stressa. Så säg gärna till om du önskar något, så ska jag säkert hinna med det. Sydde ett gäng mössor till familjen som jag tog med upp till stugan. Lät alla få plocka vilken/vilka de ville och det blev mycket uppskattat. Har saknat att sy just mössor! Kom på försent att jag skulle tagit foto på samtliga, men här är några utav dem i alla fall.

Idag var vi på rutinultraljud. Kände igen barnmorskan från sist, det var hon som hade gjort rutinultraljud när vi väntade Loke. Trevlig tant, fast kanske inte världens bästa på att ta fina bilder. Hon körde rally med kameran på magen och det blev bara snabba tittar på diverse kroppsdelar. Krabaten sparkade och rörde sig massor och det var riktigt häftigt att se sparken på skärmen samtidigt som jag kände den i magen. Som en 3d upplevelse kan man kanske säga, haha? Allting var fint och såg friskt ut. Hematomet fanns kvar och vid det här laget så lägger vi ju ungefär lika mycket pengar på blöjor till barnen som bindor till mig. Inte jätteroligt, men jag mår annars väldigt bra och det gör krabaten med och det gör mig bara tacksam! Som min känsla och många andras så visade det sig stämma, och vi väntar alltså en liten flicka. När barnmorskan berättade det blev jag jätteglad men fick också en plötslig skräck-känsla. En flicka!? Hjälp, det känns ju ungefär som att börja om på nytt! Samma känsla kände jag när jag först fick veta att Viking var en pojke. Hjälp, jag kan ju ingenting om pojkar typ. Det ska bli oerhört spännande att få träffa henne, få se hur hon ser ut och att hon kan berätta för oss vad hon vill heta. Namnen blir sällan som vi planerat, Viking hette Sebastian i magen och Loke hette Vilde, så vad denna tös slutar upp med det får framtiden utvisa.
Nu ska jag be Nille hämta lite chips till mig, soffan är fortfarande alldeles för bekväm. Latheten segrar igen! 

Omaka par, Utrotningshotade dagar & Nappar!

Håller till på landet hos mina föräldrar. Har varit samlade hela familjen och myst framför granen och Kalle Anka på storbildsduk. Ätit fantastisk julmat, fastän jag måste erkänna att jag inte alls är en sådan person som är speciellt glad för denna mat. Midsommar, påsk, jul och andra högtider innehåller ju samma sorts meny, skillnaden är att julmusten heter påskmust istället osv. Vi är rätt tråkiga på det där med mattraditioner kan jag tycka. Även om maten var god, så är den ju faktiskt ganska trist. Vi har dock ett par andra familjetraditioner vad gäller maten. Dagen innan julafton äter vi tex alltid thaimat. Vi gör hemmagjorda vårrullar, både veganska/vegetariska och med kött, och två olika nudelwooks med cashewnötter, chili och ja, lite annat smått och gott i. På julaftonskvällen äter vi bakad potatis med diverse tillbehör. Själv är jag så typiskt tråkig att jag bara äter potatisen med smör och salt. För mig är det lika gott som när de andra kränger på lök, räkor, oliver, gräddfil och annat i sin potatis. Dock äter jag alltid skalet, och det gör ju såklart ingen annan än jag.

Att klä på barn är nog något av det mest tidsdödande som finns. Det tog mig varken mer eller mindre än 20 minuter att klä på båda barnen deras ytterkläder, då vi skulle ut och leta julgran i skogen. Först har den ena ungen bara en strumpa på sig och under tiden jag får på den andra strumpan så har busfrö nummer två dragit av sig sina strumpor. Jag häftar snart fast plaggen på fötterna alltså. Är så förbannat trött på omaka par och kalla fötter, samt ungar som går och strör små klädesplagg efter sig vart de än går. Men, det är väl inget unikt? Tror barn föds med ett genuint hat emot att ha kläder på sig, i alla fall på fossingarna. Så är det nog! Och bebisar som är för små för att själva lyckas peta av sig sina små strumpor, de har ett medfött glidmedel på foten som gör att alla strumpor i princip ramlar av foten bara man tittar på dom. Förstår inte ens hur det är möjligt? Men ca 40% av mitt kvitto från ullared utgörs av strumpor! Det är fan statistik på svart och vitt som man inte kan blunda för!
Men, ok det är ju inte alltid man behöver ta på barnen lika mycket kläder som precis nu under vintern. Det finns ju dagar (de få dagarna) där man i princip bara kan öppna dörren och gå ut. Men de dagarna är utrotningshotade och håller sällan sitt löfte om att man "inte kommer frysa", för nog fasiken kommer det en regnskur eller så drar solen på semester och man står där helt plötsligt och har fet ångest över att man inte tog med sig en varmare tröja. Lär man sig till nästa gång? Nej!
I alla fall, nu på vintern är det så galet mycket kläder som skall på att man verkligen får koncentrera sig på att inte glömma något. Fleecekläder, strumpor, overall, täckbyxor, fuskpolo, vantar, mössor, kängor. Alla har olika färger, storlekar och användningsområden och även om det för någon är världens självklaraste sak så innebär "att klä på barnen" för mig massor utav stress. Jag avskyr det! Jag fattar inte heller någonting när det gäller skalkläder, regnkläder, täckbyxor, underställ och andra irriterande påhitt och benämningar. Vad är bäst? Vad är vattentätt? Vad är vindtätt? Vad andas? Vad håller i tvätten? Vad blir för varmt och vad blir för kallt? Varför kan man inte bara enas om ett universalplagg så alla vi stressade föräldrar slipper slita vårt hår för att vi inte vet vilka kläder som lämpar sig till vilket klinat? Typ ett plagg som har alla funktioner och kanske alla storlekar. Något magiskt och skitbilligt! En året runt outfit!! Eller så flyttar vi till ett varmare land... det blir nog lättare. För helt ärligt, det tog längre tid att klä på barnen än vad det gjorde att gå ut i skogen och hugga en jävla gran! Kändes ju verkligen lönsamt. Visst fan frös man ändå, trots att man tömt hela lagret med vinterkläder där hemma. Suck!

Viking gav sina nappar till tomten på julafton! Han var så duktig och tomten belönade honom med ett extra stort paket som innehöll ett blått släp till hans bobbycar. Denna lycka! Nu är det andra "natten" utan napp på ingång och jag är beredd på värsta "återfallet" och skrik, men (peppar peppar) det har än så länge gått förvånansvärt bra. Eftersom jag inte sitter vid min vanliga dator får det bli bildbomb så fort vi kommit hem istället. Nu ska vi strax äta kvällsmat, också det är nog unikt för vår familj, att vi äter sent. Förbannat sent, klockan 22-23 på kvällen. Men mammas mat är värd att vänta på, och det finns en viss njutning att få äta middag i lugn och ro utan barnen. Helt lätt värt det!

Nutella, Proteinpulver & Patetiska Plättar!

Igår skulle jag göra plättar för första gången i mitt liv. Hade en bild av hur de skulle smaka och se ut, baserat på minnen från min egen barndom. För något år sedan fick jag även ett riktigt plättjärn som väger flera kg, minns inte vilket material det är, kanske gjutjärn? I alla fall, nu skulle oskulden bort och det äntligen användas. Fy tusan vad svårt det var. Plättarna brände lätt och jag kunde inte få loss de små asen ifrån järnet utan att fullständigt hacka sönder dom. Vågade inte använda en metallgaffel för jag misstänkte att jag skulle få ångra det bittert om jag försökte. Tog istället en av barnens plastgafflar från IKEA, men det var lika svårt och dessutom smälte ju fanskapet. När Nille kom hem hade jag gömt de ”färdiga” plättarna under massa folie, men började faktiskt få kläm på tekniken mot slutet. Lyckades göra EN sats som blev skitsnygga (om jag får säga det själv) och sen hördes ett litet klick och allting blev kolsvart! Strömmen hade gått! Viking gav ifrån sig ett vrål på toaletten, livrädd såklart, och om han inte hade hunnit kissa så gjorde han nog det på stört när allting svartnade. Nille konstaterade snabbt att det inte fanns någon ström i hela Oxie och att det med andra ord inte fanns så mycket för oss att göra. Så vi tände massor av ljus istället och jag var tacksam över att maten åtminstone precis hunnit bli färdig. Det blev en mysig middag faktiskt. Man slapp ju se all mat som hamnade på golvet och på andra ställen där den inte skulle vara, och för att inte nämna de misshandlade plättarna, de fula slamsorna slapp vi också se. Tur i oturen kan man säga, första gången jag gör plättar, och misslyckas, så slipper vi åtminstone att se fiaskot. Båda barnen verkade gilla det och Nille likaså, själv motsvarade de ju knappast mina gamla barndomsminnen men jag var lättad över att de ändå gick hem. Nästa gång blir jag nog inte räddad av strömavbrott så håll tummarna för att jag lyckas bättre då.

Jag har börjat må ganska så bra nu. Sådär som man läser i gravidtidningar, appar och böcker att man ska må under andra trimestern. Inga direkta krämpor, förutom blödning, men det lär jag få dras med ett tag till tyvärr. Huvudvärk har jag massor av, men det går att behandla med Panodil också som tur är. Efter Ullared fick jag även lite ont i höften, fogarna som börjar kännas av, men det är ändå inte i närheten så illa som jag hade det med båda pojkarna. Känns så himla skönt att få må ”bra” för en gångs skull. Illamåendet är nästan helt borta, kräks bara någon enstaka gång och då beror det oftast på för lite eller för mycket mat. Hetsätning är inget att rekommendera, men svårt att låta bli när man gått hela dagen utan ordentlig mat. Därför det finns Nutella! Det tillfredsställer min akuta hunger på några sekunder och jag kan överleva resten av dagen. Mums! Jag kollade instagram när jag stod i köket och fick direkt upp bilder på bekanta eller vänner i träningsoutfits och burkar med proteinpulver eller annan hälsokost. En å annan naken överkropp med spända muskler och 12 pack syntes också, det hör väl till. Själv körde jag ner skeden i Nutellaburken för femte gången och berördes inte ett dugg. Jag behöver ingen ursäkt, och om jag skulle haft en skulle den nog låta något som följer ”för att det är så jävla gott”! När kvällen kommer och jag får tid till annat finns det inget i världen som skulle kunna få mig att sätta mig på en träningscykel eller ut och springa några varv runt kvarteret. Skulle jag springa något överhuvudtaget skulle det vara till affären för att köpa mer Nutella. Men helst hade jag övertalat Nille att göra det åt mig. Jag är inte överviktig, men har heller aldrig brytt mig om träning. Jag springer efter mina ungar istället, och när jag inte har hand om dom så jobbar jag på hotellet där man inte heller sitter still. Jag imponeras över de människor som kan viga sitt liv eller en del av sin vardag åt träning och faktiskt se resultat utav det, men jag skulle själv aldrig kunna bli den personen. Tur vi är olika! Jag hoppas bara att de som tränar så hårt ändå är stolta och lyckliga över sina kroppar, precis som jag är med min fastän jag aldrig går till gymmet!

Fikade med två andra mammor häromdagen, hemma hos bästa Aldijana. Mysigt, även om det var stundvis mycket skrik och kaos, så är man ju van vid det vid det här laget så det bekom nog ingen av oss egentligen. Skönt att man är mer avslappnad. Minns hur spänd och nervös jag var när jag nyss hade fått Viking. Allting hängde på att han var på gott humör och att jag hade orken till att hitta på något. Skrek han gick jag verkligen inte ut. Så annorlunda det är nu. Visst det är aldrig kul med skrikiga barn som är på dåligt humör, men det stoppar mig inte längre. Den enda som stoppar mig är jag själv. Är mamma på röv-humör, då är det bäst för alla om jag håller mig inne!

Ullared, Tourettes & Preggosaurusar!

Jag har trott ett par veckor att jag känt krabaten röra sig i magen, och visst har det säkert varit så också, men inget slår ändå den där första buffen där man man utan tvekan VET att det var från det lilla livet. En fantastisk känsla! Två små puffar fick jag till och med, efter varandra, när jag satt i bilen påväg hem från Ullared med min finaste Natalie vid ratten. Jag blev så lycklig, lättad och chockad att jag bröt ut i gråt. Natalie stämde också in för hon är lika gravid och hormonell som jag, faktiskt så är det bara drygt 1 vecka som skiljer oss åt nu. Det är jätteroligt! Vi är två preggosaurusar som håller ihop! Hon väntar också sitt tredje och har två pojkar sen innan, precis som jag. Hon har nyss fått reda på kön (fast det avslöjar jag inte här) och jag kan knappt bärga mig tills vi också får veta vad lilla krabaten är för en. Inte för att det spelar någon roll men det är ändå så otroligt spännande! Min känsla säger att det är en flicka som lurar där inne, men skulle ändå inte förvåna mig om det var en pojke till.

Ullared var som en härlig, energiboost weekend! Tjejsnack, shopping, fika, två hela dygn utan barn (!!) och män (!!). Jag längtar redan tills nästa gång. Vi bodde över på motell, ett lagom stort rum med sköna bäddsoffor och våningssängar, samt ett stort badrum med dusch! Liten köksvrå fanns till och med, med kyl, frysfack, kaffekokare och microvågsugn. Billigt och bra, och helt underbart härligt att få komma iväg. Natalies söta mamma var också med och bättre sällskap än vår lilla trio kunde man inte önskat sig. Det gick så himla bra, kändes familjärt, naket och öppet. Avslappnat och roligt. Natalie är som hon är och skrek högljutt "BAJS" inne på barnavdelningen när hon upptäckte två gosedjur i form av "kiss och bajs", de andra föräldrarna vände sig frågande om, men ingen sa något. Vid ett tillfälle "råkade" hon även skrika "KUK" rakt i ansiktet på en annan kvinna på avdelningen för hemtextil (var nog en filt som var dyrare än hon tänkt sig) och jag fick ursäkta kvinnan med att Natalie typ har Tourretes. Hennes mamma är precis lika galen och härlig har jag fått uppleva. Först gör hon världens roligaste vurpa i snön (jodå, det snöade faktiskt där uppe) när vi är påväg till en pizzeria, senare på kvällen börjar hon oroa sig över en tallrik med små dessertostar som hon köpt och packat ner i bilen. I och med snöovädret blev det bara läge för att snabbt slänga in alla shoppingpåsarna från dag 1 i bilen, det blev alltså inte så organsierat som vi hade tänkt oss. Men men, dessa ostar... bara de inte hamnat längst ner i en påse, då skulle de vara totalt mosade. När vi shoppat färdigt dag 2 och lastar in i bilen hittar hon dom, helt oskadda överst i en av hennes påsar. Vilken lättnad hon kände! Men lyckan blev inte långvarig, för den tossiga mamman lade upp ostarna på biltaket under tiden som vi packade in resten av påsarna och sedan glömde hon såklart bort dom! Jag led lite med henne då faktiskt, även om det var hysteriskt roligt.
Är så tacksam över att de bjöd med mig på denna "resa". Det var verkligen precis vad jag behövde, och samtidigt så himla smidigt, nu är alla julklapparna fixade, barnen har nya ytterkläder och overaller, vi har nog tandborstar så det räcker tills barnen flyttar hemifrån och likaså med schampoo och fryspåsar. Inga onödiga köp, om man bortser ett stenhårt mobilfodral som jag inte kunde ta tassarna ifrån, samt en påse popcorn. Helnöjd mamma här alltså! Wihoo!!

Idag har vi även firat vår älskade lille Viking, som inte alls är så liten längre. Han fyllde 3 år idag och det känns helt otroligt! Otroligt att tiden gått så fort, men samtidigt känns det som om han alltid funnits hos oss. Fast det är nog bara för att det är omöjligt att föreställa sig ett liv utan honom. Finaste Viking!

Morgon vs. Morgon!

Försökte mig på att jämför några smågrejer över hur jag kunde ha det en morgon innan jag fick barn och tänkte att det kunde vara kul att se det i jämförelse med hur vardagen ser ut nu. Ja, livet är ingen dans på rosor direkt, men jag ångrar ändå inget! Är det någon som känner igen sig?

Vaknar utvilad till ljudet av fågelkvitter och solljus som sipprar in genom persiennerna!
vs.

Vaknar till ljudet av två vrålalarm från superpigga, snorhungriga och stirriga småttingar. Sol? Knappast, klockan är endast 5 på morgonen, och jag har redan varit uppe 8 gånger inatt! Skjut mig!

Doften av kaffe som sprider sig i hemmet!
vs.
Doften av två sprängfyllda bajsblöjor, som gärna har kladdat en bit ut på låren! Sprider sig fortare än något annat och slår ut alla andra odörer.

Duscha varmt och länge! Tvåla in sig, bli ren, mjuk och fin!

vs.
En snabbspolning av kiss om man råkar ha otur vid blöjbytet! När var det jag duschade sist?

Stå framför spegeln och sminka sig, smörja in ansiktet, borsta håret, frisyr, lite parfym etc. Finslipning!
vs.

Drar ett finger under varje öga för att ta bort gårdagens smink. Parfymen står och möglar i badrumsskåpet för barn och starka kemiska produkter är tydligen ingen bra kombination. Men visst är det väl charmigare om en unge doftar naturligt än påsperajad tant? Även om ”naturlig doft” omfattar en hint avföring, ett stänk banangröt samt en hel fors av dreggel! Håret tovigt och smutsigt, kanske hinner jag tvätta det ikväll efter barnen somnat, om jag orkar. Om. Jag. Orkar.

Gå igenom garderoben med snyggt vikta, rentvättade kläder och prova ut en outfit som lyfter fram formerna och som får mig att känna mig snygg, sexig och självsäker! Check!
vs.
Rotar i lådorna efter ett par rena underkläder, var är mjukisbyxorna? Innehållet i tvättkorgen har förökat sig ner på golvet, runt sängen och är påväg ut i hallen. Alla kläder spänner och sitter åt, mammafläsket är inte superhett att framhäva kanske. Lånar en t-shirt från Nilles garderob. Snygg, bekväm och självsäker! Check!

Frukost med nybakade bullar, färsk frukt och en kopp rykande kaffe! Läser tidningen i lugn och ro!
vs.
Matkrig! Smör på bordet, golvet, stolarna, i håret och på kläderna. Hamnar något överhuvudtaget i munnen kan man undra? Skrik, tjat, stress, osten lade sig på fel håll (?!) och ett utbrott är ett faktum. Kaffet antingen skållhett eller gårdagens. Sveper en Panodil med ett glas Proviva istället och är redo för dagen. Tidningen ligger under barnstolen och agerar uppsamlare!

Inga barn? Längtan.
vs.
Barn! Ett paradis med ett eget helvete. Lika lycklig som olycklig ibland, men livet har fått en mening och jag skulle dö för mina ungar. Med eller utan smör i håret! Alltid!

Bildbomb, Renovering & Hotellkärlek!

Nyss kommit hem från en kväll på hotellet. Julfika med mina finaste kollegor i frukosten. Helt fantastiskt skönt att komma iväg hemifrån, men också att få sitta vid dukat bord med helt underbara tjejer. Som jag saknat. Hela känslan av att vara där, det känns så hemma på något sätt. Tryggt, trevligt och familjärt. Söta Louise skulle klappa och mysa med magen förstås. Hon känner knappt igen mig när jag inte har mage, känns som att det säger en del om vad jag sysslat med de senaste åren, haha.
Vi spelade julklappsspelet och jag ska erkänna att det var första gången för mig. Det var riktigt roligt och det blev många skratt och paralleller mellan bananfodral och huruvida man är oskuld eller inte. Dessa tjejer alltså, jag älskar er!
Finaste Pernilla hade fixat och stått i från klockan fem på morgonen och det syntes bland annat på all fika som fanns. Lussebullar, cornflakes-choklad-påhitt (som var äckligt goda), lakrits i guldchoklad, risgrynsgröt, grädde, olika sorters sylt, vanilsockerblandning, pepparkakor, ostar och kex, glögg, julmust och självklart hade hon även beställt hem en massa Kalvin. Underbart! Nu hoppas jag bara att barnen får dagis i tid denna gången så att jag hinner gå tillbaka och jobba lite till våren innan krabaten kommer. Jag behöver det om jag ska orka bli hemma så länge till. Några har tyckt att det hade varit bättre om jag blivit hemma fortlöpande istället för att komma tillbaka mellan mammaledigheten, men det är inte vad jag önskar. Det ska vara kul att vara mammaledig, men just nu kan jag känna mig ganska less på det. Jag känner mig även till viss del berövad. Berövad på min tid med Loke. I och med att Viking inte gått på dagis denna tiden så har jag varit hemma med båda två och alltså inte fått samma kvalitetstid med Loke som Viking fick när det bara var honom. Svårt att förklara, och jag vet förstås att det är omöjligt att ge andra barnet exakt samma uppmärksamhet som första fick, för de är ju trots allt två nu. Men, emellanåt tycker jag att det är lite synd. Synd om Loke och även synd om Viking. Han frågar ofta på morgonen om vi ska till dagis. Han saknar det och det gör ont i mig att jag tagit honom ifrån det. Även om det var för det bästa i och med flytten. Försöker att se det positivt också. Loke lär sig en hel del av storebror och de två har varandra hela tiden.

Vi har julpyntat en massa i huset. Julgran, gardiner, stjärnor och ljusslingor. Jag har inte mycket tomtar och prydnader, men däremot älskar jag alla ljusen. Njuter så mycket jag bara kan. Lussebullar får jag baka var och varannan dag för här finns några riktiga bull-monster i denna familjen.

 

 

Måste visa denna bilden som jag fick skickat till mig från ett gäng mammor i Veberöd. Helt fantastisk! Alla dessa bebisar har dregglisar ifrån mig och jag blev så rörd när jag fick bilden att jag nästan började gråta. Dessa hormoner alltså. Men visst är de söta?! Har nu även fått tillstånd att använda bilden som header i gruppen på facebook, ska bara ta tag i det och byta också.

För övrigt så renoverar vi i princip hela nedanvåningen just nu. Det ska bli biorum, matkällare och pysselparadis. Förvånansvärt hur kul det är att lägga pengar på betong och klinker när man gör det för sitt egna hem. I lägenheten var det inte alls samma sak. Vi köpte tex ett nytt dörrhandtag häromdagen, då det inte finns ett enda dörrhandtag i hela huset som sitter fast (men kan bero på att de är original från när huset byggdes) och det var skitroligt att slänga iväg 200 kronor på. Blev ju himla bra och jag längtar tills nästa gång vi åker till Bauhaus för då ska jag köpa ett till. För övrigt är det väldigt praktiskt att vara tillsammans med en man som kan massor inom bygg och såklart all el. Det är ett riktigt "el-hus" vi köpt, där allting måste dras om och bytas och ordnas upp. Vissa knappar tänder lampor på helt fel ställen, uttagen är lösa och ej jordade, det går sladdar och kablar längs golv och tak i princip alla rum. Hela centralen är från stenåldern och behöver bytas och rustas upp. Allt sånt kostar! Man kan säga att Nille har att göra här hemma. Vågar knappt tänka på vad det hade kostat oss att hyra in den tjänsten. Nu betalar vi "bara" för material, och det hade jag inte heller en aning om att det var så dyrt. 

Samtliga rum har behövt putsas och muras, spåra in nya elkablar, ventilationsrör (MED INSEKTSSKYDD denna gången) och plockas av och sättas på element. Det är många fler moment än vad jag någonsin trott. Det är så lätt att bara tänka "det är ju en vägg, lägg på lite spackel och sedan målarfärg så blir det bra". Men icke. Gammal puts och en del fukt i väggarna så bara att riva ner och börja om. Men jäklar vilken skillnad det blivit och lätt värt all tid och pengar. Lätt! Vi är inte färdiga, men har kommit en bra bit på vägen. Nu önskar vi oss bidrag i julklapp så att vi kan köpa Silikat färg att måla källarväggarna med, de som är ytterväggar. Bara en sån sak, att man måste ha "speciell" jävla färg när man målar ytterväggar som är under mark, och såklart ska den vara snordyr också!

 

 

 

Hade även kalas för barnen för ett tag sedan nu (usch, känner det var längesedan jag uppdaterade). Loke fyllde ett år och Viking blir tre år nästa vecka, så valde att slå ihop det. Det blev mycket lyckat och båda barnen sov riktigt gott den natten. Då menar jag rikigt jävla bra! Borde nästan ha kalas lite oftare…

 

 

 

 

 

 

 

 

Mammas popcorn & lite skit i soffan!

Verkar ha fått en hel del nya läsare, vilket jag tycker är jätteroligt! Samtidigt blir jag påmind om hur naken jag är, att jag faktiskt berättar i princip allting, med betoning på de känsliga delarna. Jag gillar ju sånt, att vara ärlig och att våga visa och säga hur man tycker eller känner. På riktigt. Oftast är det lättare för mig i text än i det sociala samspelet mellan människor. Jag vill gärna yttra mina åsikter, men jag vill aldrig såra eller göra en annan människa ledsen eller obekväm. Därav håller jag ibland hellre tyst och säger ingenting alls. Jag behöver inte hålla med, men jag måste inte hävda motsatsen heller. Så jag skriver istället, för där sårar jag ingen. Det är ju upp till var och en om man väljer att läsa eller inte. I bloggen kan jag vara ärlig, naken och tycka vad jag vill.
Allt för många lever enligt mig i en falsk verklighet, där man försöker inbilla sig själv och alla runtomkring att man mår så himla bra och att man har det perfekta livet. Man älskar hit och dit, blir älskad tillbaka och på fredag myser hela familjen och allt är bubbelgum och rosa moln. Mjo, visst hade det varit något, men när vi myser hela familjen så är det alltid någon unge som skriker, spiller ut mjölk på golvet, hostar över gottisskålen eller för all del sitter och skiter i soffan (i blöja då får man hoppas). Men vi har det mysigt ändå, det är bara det att verkligheten ser lite annorlunda ut, inte så som den gör i netflix reklamerna där familjerna sitter samlade och snällt delar en skål med popcorn. Här hemma ska jag ha en egen skål med popcorn och de ska vara dränkta i salt, och inga kladdiga fingrar får ner och pilla i min skål. Bara så att ni vet. Så är vår verklighet. Och vi älskar varandra till månen och tillbaka, och allra mest när barnen sover (Haha!). Då kan jag ibland stå och titta på dom länge, länge. Klappa och pussa på dom, och bara känna kärleken inom mig, så mycket jag älskar de små liven. Men ge fan i mammas popcorn!

Åkte in en snabbis till barnmorskan häromdagen för att dubbelkolla mina järnvärden och få prata av sig lite. Visade sig att jag svarat bra på järntabletterna så det blir bara till att fortsätta som jag gjort. Vilken lättnad! Hoppas bara jag kan få i mig mer järn via kosten nu också, så jag kan dra ner på tabletterna, då kanske mamma snart kan få bajsa normalt igen. Ni som inte vet, järntabletter kan göra en ordentligt förstoppad, som om inte en graviditet redan gör det tillräckligt. Jodå!
Vi pratade i alla fall vidare om denna trötthet och kom tillslut fram till att jag äter för lite och för sällan. Tänk att man kan glömma det mest basala ibland? Så mycket annat som kretsar kring blödning, näringsbrist, mediciner och dylikt att man inte ser det mest självklara. Jag hinner inte alltid, jag har ofta inget sug, blir illamående av mycket och oftast på kvällen efter middagen så kräker jag. När jag tänkte efter så verkar det ganska så logiskt. Jag har inte gått upp i vikt heller, snarare gått på andra hållet. Så, ändring på det!Nu!

Lättnad, Aprikoser & Hematom!

Började blöda igår morse igen. Inte mycket, men dock. Blod som blod, det väcker samma fasansfulla känsla inom mig. Samtidigt kändes det på något sätt väntat. Som om jag visste att det inte var sista gången jag blödde. Hade ingen möjlighet att åka in och få det undersökt förrän senare på eftermiddagen/kvällen när Nille kommit hem från jobb. Känns trist att behöva sätta sig på akuten och ta upp plats där när det samtidigt inte är så akut. Hade känts mycket bättre om man kunde få bokat en tid, men så funkar ju inte systemet.

Körde in vid 17-tiden, finaste E följde med så att jag slapp sitta där själv. När läkaren kallade in oss fick jag dra hela historien från början igen. E höll mig i handen hela tiden, det kändes tryggt. Jag blir lika nervös varje gång jag lägger mig där i undersökningsstolen. Som att allting faller på plats just då och jag inser att det är nu det gäller. När jag hörde läkaren berätta för sin läkarstudent var hjärtat var och att det slog, drog lättnaden över mig igen och tårarna rann. E kramade min hand och strök mig över håret. Kändes så bra att ha henne med, att inte behöva vara där själv. Hon visade oss på skärmen och vi kunde se lille krabaten göra kullerbyttor och sparka och slå med både armar och ben. Helt underbart!
Visade sig att moderkakan ligger precis lite över livmodertappen vilket leder till att det kan blöda lite från den. Den kommer dock att flytta sig uppåt i takt med att livmodern växer, ungefär som när man blåser upp en ballong, så kommer moderkakan att följa med upp. Om den skulle ligga över tappen när det är dags för att föda blir det planerat kejsarsnitt istället. Lossnar moderkakan medan barnet ligger i magen så har den ingen förbindelse till mamman längre och dör av syrebrist. Men det hör inte hit, inte just nu i alla fall. Läkaren kunde även se en blödning inne i livmodern hos mig. Ett såkallat hematom, vilket är direkt översatt till blåmärke. Hematomet var ungefär lika stort som krabaten men låg utanför fosterhinnorna och inkapslat för sig själv i livmodern. Positivt.

Jag blev hemskickad med tabletter för att stoppa blödning och skulle även få komma på återbesök för att mäta och se att Hematomet inte växer. Det kändes otroligt skönt att få en bekräftelse på blödningen och att åter igen få se att allting var bra med den lille. Det var så svårt att gå från en dödsdom direkt till att ”inget är fel” bara sådär. Jag har inte kunnat acceptera det, det har inte känts tryggt. Som om något ändå fortfarande var fel. Idag är jag på mycket bättre humör.  Dessutom ringde läkaren upp mig idag för att berätta att missfallsrisken inte påverkas av hematomet alls utan det är lika vanligt/ovanligt med missfall med eller utan hematom. Hon berättade även att jag kommer att fortsätta blöda ett tag in i graviditeten och att det då är hematomet som tömmer sig. Skönt att veta, och var jag orolig så var det bara att komma in igen så tittar dom hur det ser ut. Pust. 

Bilderna kommer ifrån Emma ultraljudsklinik som vi själva bokade privat. Vecka 13+5. På undre bilden syns hematomet tydligt som en stor mörk halvmåne i nederkant, krabaten ser för övrigt ut som en liten alien, precis som den ska.

Har letat järnrika produkter över Internet hela dagen idag. Skrivit ner inköpslista och ska verkligen försöka att få i mig lite mer järn via kosten. Har insett att jag inte skött det riktigt heller. Det är häftigt vad lite goda nyheter kan göra med inställningen till allting. Nu ska jag försöka att njuta!
Kvällens snacks blir torkade aprikoser och lite mörk choklad! Mums!

Järnbrist & tacksamhet!

Jag är dödstrött. Hade kunnat sova hela dagarna om jag haft möjlighet. Vi är också förkylda och jag vet inte om jag är trött på grund av infektion eller för allt som hänt sista tiden. Det tar väl ut sin rätt på något sätt kan jag tro.

Jag har svårt för att glädja mig åt graviditeten. Jag försöker att vara tacksam och positivt inställd, men det går inte. Det gjorde så förbannat ont att ”förlora” bebisen att jag är livrädd över att behöva uppleva det igen. Den smärtan hindrar mig ifrån att våga acceptera att jag nu bär på en frisk och kry liten krabat. Jag förstår det knappt själv, jag borde verkligen vara glad, men jag vågar inte. Nästan som att jag går och väntar på att det ska hända igen.
Denna oro, den tär på mig något enormt. Jag har haft ont i magen nästan varje dag sen förra helgen, men jag vet inte om det beror på faktisk smärta eller om det är psykiskt. Jag har ont, fysiskt, men om orsaken är psykiskt eller inte kan jag inte svara på.

Barnmorskan hörde av sig och ville att jag skulle dubbla min dos av järntabletter. Järntabletter har jag tagit sen jag först blev gravid eftersom jag vet att jag alltid haft lågt värde. Men det spelar ingen roll. Nu var tydligen mitt lagrade järn också helt slut. Inga resurser och inga reserver. Kul. Det talar ju också för denna trötthet som jag upplever. Jag önskar att jag kunde få järninjektion istället, hur smärtsamt det än må vara. Då kanske jag faktiskt hade fått upp mina depåer, mått lite bättre, blivit piggare och sluppit må illa och kräkas över alla tabletterna?

Ni är många som har mejlat mig, sms:at och kommenterat och jag är så otroligt tacksam över allt ert stöd och över alla era egna erfarenheter som ni delat med er av. Vilken respons jag har fått! Jag har försökt att svara alla utav er, men jag är nästan säker på att jag missat några. Men jag läser i alla fall allt ni skriver och jag tar åt mig av era fina omtänksamma ord. Stort, stort tack till er!! Det är på något sätt skönt att höra att man inte är ensam, samtidigt som det är fruktansvärt tråkigt att så många delar liknande erfarenheter. Ta hand om varandra!

Krabaten.

Eftersom de flesta närmsta redan vet så väljer jag att gå ut med allting såhär istället. Inte det roligaste sättet, men det är lättare för mig så att jag slipper dra hela historien om och om igen.

Jag är gravid, väntar vårt tredje barn och hade precis gått in i vecka 13, dvs 12+1. Jag har mått ganska bra, i jämförelse med hur jag har mått de andra två graviditeterna. Bara ytterst lite illamående och har kräkts ett par ggr i veckan, inte mer. Jag har försökt att vara tacksam men man oroar sig samtidigt när symtomen varit så milda. Har inte ens gått upp i vikt nämnvärt, tvärtom så har jag gått upp ett halvt kilo och sedan gått ner ett helt kilo. Men, varje graviditet är väl unik och jag har försökt att vara tacksam.
Några dagar tidigare hade jag sagt till Nille att nu minskar missfallsrisken radikalt, tror det är med 65%. De första tre månaderna är förbi. En milstolpe och en trygghet i graviditeten och för oss.
Det är fredag morgon och jag och Viking sätter igång bullbak, det ska bli kanelbullar till kalaset kommande vecka. Han är lyrisk, men själv är jag trögstartad. Pratar i telefon med Nille och beklagar mig över att jag mår lite halvkasst, känner mig konstig på något sätt. Vi bakar vidare och sätter degen färdig för jäsning. Jag upptäcker vid det laget att vi har slut på kanel så jag börjar klä på barnen för att gå en tur till ica runt kvarteret. Men jag kunde inte gå så fort, som om kroppen bromsade mig. Kommer in på ica och börjar leta efter kryddorna. Då känner jag plötsligt hur det blir blött i trosorna, nästan som om jag kissat på mig litegran. Jag stannar upp och vill spontant dra ner byxorna för att se efter vad det är, men tänker att jag får skynda mig hem istället. Jag hittar kanelen, betalar och drar med mig barnen ut från affären. Vi hinner komma in på uppfarten och jag sätter nycklarna i dörren när jag känner det igen. Bara en liten skvätt till. Skyndar mig att låsa upp och sedan dra vagnen upp för trapporna. Då brister det till och en våg av värme sköljer ner över mina ben. Jag utbrister förtvivlat ”Nej, nej, nej!” samtidigt som tårarna börjar trängas i ögonvrån. Det går upp för mig. Jag får ur Loke ur vagnen sedan rusar jag in på toaletten. Det är blod överallt. Jag skriker. Jag gråter. Jag får inte luft. Hela min existens håller på att gå under och jag kan inte tänka klart. Trosorna är mörkt rosa och byxorna genomblöta. Det är blod på golvet, på toalettstolen. På mig. Från mig. Jag skriker förtvivlat. Lyckas fumla fram telefonen ur jackfickan och ringer till Nille. Han svarar först på tredje försöket och står nere i en källare så han hör mig knappt, men han förstår att något har hänt och ringer snabbt upp igen när han kommit ovan mark. Inom en halvtimme är han hemma och han har faster Miia med sig. Hon tar över barnen och vi kör snabbt iväg till sjukhuset.

Jag sitter på en bår i ett av väntrummen på kvinnokliniken och gråter. Jag vet ju vad detta betyder. Jag har aldrig haft blödningar tidigare och fasar det värsta. Jag pratar med mamma i telefonen och både hon och pappa försöker lugna med att det inte behöver betyda något, att många kvinnor blöder. Pappa googlar och inger mig en gnutta hopp. Vi väntar i många timmar innan vi får träffa läkare. Tiden spelar ingen roll, jag vet att de inte kan göra något för att förhindra det som sker. Jag är inte prioriterad och jag känner mig totalt hjälplös. Efter fyra timmar får vi komma in för att göra ett vaginalt ultraljud. Jag skakar, är nervös. Nille håller mig hårt i handen. Jag blöder inte mycket längre. Jag har inte ont. Läkaren tittar på skärmen och säger det jag redan visste. ”Det ser inte alls bra ut!” Jag kan inte hålla emot gråten. Jag gråter högljutt samtidigt som jag försöker att ligga stilla så att hon kan titta ordentligt. ”Moderkakan har börjat lossna”, säger hon. Hon beklagar samtidigt som hon förklarar att det faktiskt är ett friskhetstecken från min kropp. ”Det är ett påbörjat missfall”, konstaterar hon, ”och ibland tar det lite längre tid för kroppen att inse det och stöta bort det.” Vi frågar om hon är helt säker, om det verkligen inte finns något att göra. Hon tittar beklagande på mig och skakar på huvudet. ”Hjärtat slår jättelångsamt” säger hon då. Jag känner hur jag vill sjunka ner genom golvet. Nu ska jag alltså vänta på att krabaten ska dö, på att hjärtat ska stanna! Hon fortsätter att lugna med att det inte alls är ovanligt, men såklart jättetråkigt när det händer. Var tredje kvinna, uppfattar jag att hon säger, sen berättar hon att det kommer att göra mycket ont och att det kommer blöda väldigt mycket när det sätter igång och att hon därför vill lägga in mig. ”Det kan vara ganska obehagligt att gå igenom själv och på sjukhuset kan du få massa smärtlindring osv”. Det blir så. Jag får byta om, de sticker mig och sätter en nål och jag blir inledd på gynekologiska avdelningen. I korridoren möter jag Mona, min fina vän från sjuksköterskeutbildningen. Jag får världens varmaste kram och hon håller om mig länge, länge medan mina tårar bara rinner. Där och då släpper jag allt och den där kramen ger mig så mycket trygghet och kärlek. Mona berättar för mig vad som kommer att hända och hon kan vara ärlig. Hon kan säga det på mitt ”språk”, professionellt men vänskapligt. Naket och hårt. Hon öppnar upp sig och jag vet att hon inte säger något för att försköna det som ska hända. Jag är så tacksam mot henne för det. Så otroligt glad och tacksam för att hon var där precis då när jag behövde henne som mest. Tack!

På kvällen pratar jag och Nille länge. Vi försöker att vara tacksamma över de två pojkar vi har och att vi kan få fler barn. Jag har svårt för att tänka mig att någonsin bli gravid igen. Detta vill jag aldrig behöva uppleva. Det gör så förbannat ont i mig. I mitt hjärta. Det har varit en lång dag och vi bestämmer att Nille ska åka hem och ta barnen under natten, då både Miia och Farfar fått ställa upp med kort varsel och är båda två trötta. Farfar blir stand-by om det skulle vara så att det sätter igång mitt i natten, så att Nille kan komma in. Det kommer vara ungefär som en förlossning. Samma symtom. Magen som krampar och släppper, krampar och släpper. Skillnaden är att det som kommer ut är betydligt mindre. Där är en potta nere i toalettstolen som samlar upp allting. De uppmanar mig att titta på ”änglabebisen” sen för att säga farväl men också för att man inte ska få hjärnspöken och tro att man aldrig varit gravid. Det låter rimligt, men jag är livrädd. Varje gång jag kissar gråter jag. Inte av smärta, men av rädsla. Det kommer lite blod varje gång, men efter ett tag stannar det upp. Det som kommer ut är mörkare och fastare. Nästan koagulerat.
Hela natten ligger jag och vänder och vrider mig i oro. Jag gråter om vartannat, kommer till insikt till och från. Tankarna bollar fram och tillbaka. Jag vill att barnet ska vara friskt. Varför stöter min kropp bort det, vad är det för fel? Jag har svårt för att somna. Inbillar mig att jag börjar få ont i magen, men varje gång jag känner efter så är det inget. Det blöder inte heller längre. Läkaren har ordinerat ut Diklofenak till att börja med, men jag har inte ont och vill inte ta något alls. Sjuksköterskan tyckte det var dumt också iom att jag haft mycket problem med magkatarr. Och även om jag väntar på missfall så är jag ju än så länge fortfarande gravid och då ska man inte ta sånna läkemedel.
Jag somnar till ljudet av mitt egna hjärta som slår så hårt och så fort att jag blir alldeles yr och får ångest. Jag är nästan på väg att be om något lugnande, men tänker att det får man väl inte heller ta om man är gravid, och vi vet ju inte om hjärtat slutat slå ännu. Flera gånger vaknar jag till och tänker att ”NU, nu dör lilla krabaten” och får fullständig panik.

Lördag morgon och jag känner mig tom, vilsen och uppgiven. Ingen smärta på hela natten, förutom den psykiska. Ingen blödning heller. Sjuksköterskan säger att det är ett gott tecken. Jag undrar på vilket sätt det är det, det är ju ett missfall och krabaten ska ju dö, varför ska det behöva dra ut på tiden. Hon säger att så länge man inte blöder måste man väl få hoppas. Jag tycker det är elakt och berättar vad läkaren sa till oss, att det är hopplöst, att moderkakan har börjat lossna och att det inte kommer att klara sig. Hon kontrar med att man alltid ska ha två läkares åsikter innan man tar för givet något, men att om läkaren sa att prognosen var dålig så är det det som jag ska utgå ifrån, MEN man måste ju ändå få hoppas, tillägger hon.
Jag känner mig vilsen av det hon säger. Varför ger hon mig hopp när jag redan fått förklarat för mig att det är kört? Vi väntar bara på att hjärtat ska sluta slå och på att kroppen ska göra sitt. Det är en klen tröst och direkt taskigt att säga till någon som precis har fått en dödsdom på sitt ofödda barn. Men det är försent, hon har redan fått mig att börja tänka på det. Hoppet. Jag inser att jag kommer bli totalt förstörd igen när vi går till nästa ultraljud och det kommer bekräfta vad första läkaren sa.
Nille kommer in på förmiddagen i lagom tid till det andra ultraljudet. Jag är inte lika nervös denna gången. Jag är förberedd. Det värsta skulle nog vara om hjärtat ännu slår och vi ska behöva vänta ytterligare. Det är fruktansvärt, men ingen kan säga hur lång tid det kommer att ta.
Jag sätter mig i stolen och läkaren känner först och konstaterar att där finns lite blod kvar men att det är gammalt, dvs ingen fortsatt blödning. Han vinklar skärmen så att vi också kan se när han sen startar ultraljudet. Krabaten dyker upp, till synes helt stilla, men så pekar han på skärmen och säger ”Ser ni där, det är hjärtat som slår!” Mina tårar rinner och jag tycker det är direkt plågsamt att se. Sen plötsligt sprattlar hela bebisen till och sparkar ut med armar och ben. Allting ser helt normalt ut. Vi räknar hjärtljuden flera gånger men de är aldrig under 130slag/min. Jag förstår ingenting. Jag gråter och läkaren blir förvirrad över min reaktion, han säger att jag ska lugna mig, att allting ser bra ut. Han visar moderkakan som ser helt intakt ut. Livmodertappen som är helt försluten. Hjärtat som slår. En bebis som sprattlar.
Jag skakar i hela kroppen. Jag frågar om moderkakan och han förklarar att den ibland kan lossna lite i kanterna men att det inte betyder något i detta tidiga skede, den växer ju fortfarande. Hjärtljuden skulle man tydligen inte heller hänga upp sig för mycket på, det är främst när det börjar närma sig förlossningen. Han förklarade att många blöder och att det kan vara sådant som ligger runtomkring i livmodern och som sedan absorberas eller försvinner, eller som i mitt fall, får man en blödning istället. Något sånt.
Jag blev utskriven och hemskickad med restriktioner om att vila, inte lyfta eller rasta barnen. Det finns aldrig några garantier. Han kunde inte säga något om hur det ser ut om två eller tre veckor, men just då såg allting helt normalt ut.

Jag är idag i vecka 12+3 och förbannat trött, utmattad och överkörd. Jag har svårt för att vara glad och tacksam, hela dygnet har varit så känslosamt. Jag fick först ställa in mig på att bebisen skulle dö, ligga och vänta ut det, för att sedan få höra att den mår hur bra som helst. Att det inte alls är ett påbörjat missfall. Att min kropp inte alls stöter bort det. Att bebisen ser friskt ut. Att den mår bra. Jag mår skitdåligt över att jag tvivlat, över att jag trott att bebisen är sjuk.
Till viss del klandrar vi första läkaren. Hon kunde sagt saker på ett annat sätt. Hon hade inte behövt vara bombsäker på missfall om det nu inte var så. Men hon var stressad och jag tyckte att hon ändå var förhållandevis professionell. Och jag blödde ju faktiskt, och hjärtat slog säkert jättelångsamt, men det kanske det kan göra utan att det behöver betyda något? Jag vet inte. Jag förstår fortfarande ingenting. Jag hoppas bara att allting ska gå väl hädanefter. Att vår mirakelbebis kommer i maj som planerat, och inte tidigare.
Vill samtidigt passa på att tacka alla mina underbara vänner som stöttat mig genom hela denna mardröm. För ert stöd, era tankar och era tröstande ord och kramar. Det hjälper mig jättemycket. Jag behöver ventilera och det är skönt att veta att jag har er. Tusen tack! Jag älskar er!