Blöjbarn & "Avlösande måsten".

Loke kommer oftare nu och säger att han vill bajsa, springer sedan in på toaletten och sätter sig på pottan. Ibland bara lossnar det för dom. Jag vet att vi var på Viking en period när han var liten och försökte potträna aktivt. Han tyckte det var spännande till en början men sedan svalnade intresset efter ett tag. Då lät vi honom vara och väntade tills han kände sig redo igen. När han sen fick leka med Maximus, en väninnas ett år äldre son, så gick det ganska fort. Kompisen hade ju tuffa kalsonger, mycket häftigare än de jag köpt åt honom såklart, och det gav honom en vilje-skjuss på vägen till att bli helt blöjfri. Ett par månader senare var han också det, även på natten. Han var då 3år.
Loke är nu 2,5 år och jag har varit ganska avslappnad kring hela pottränandet. Väntat på att han själv ska känna sig redo och vilja. Vilket börjar bli oftare nu. Det hade varit skönt om han blev av med blöjan på dagen till hösten. Det är ganska tungt med flera blöjbarn, för att inte tala om kostnaden. Och hur många blöjpaket man än har hemma så tar de ändå alltid slut för fort. Men det är följden av att ha barnen tätt och inget jag hade valt bort heller, men man kan ändå få tycka att det hade varit skönt om man slapp ett par blöjbyten om dagen.

Idag är det fredag och det känns skönt. Jag fyller dagarna med städning, veckohandling, tvätt, disk, lite hushållsfix och liknande, så mycket som jag känner att jag orkar. Jag syr en hel del nu också. Det är avkopplande, även om jag lätt får ont i svank och höft när jag suttit för länge. Så det blir ofta en kombination av aktiviteter, där jag varvar mellan det olika ”måstena” för att inte trötta ut kroppen. Dagarna går fort. Men jag hinner också vila, vilket är tacksamt. Då och då träffar jag vänner också, fyller på hjärtat med energi. Kvalitetstid. Nästan varje vecka är det något möte inom sjukvården också. Läkare, ultraljud, psykolog, barnmorska eller sjukgymnast. De avlöser varandra. Känns bra. Det hinner aldrig gå för lång tid mellan träffarna vilket också får mig att känna att jag håller mig på samma bana i livet.

Den bekväma ignoransen...

Äntligen hittade jag en skön ställning i soffan, med datorn i knäet. Foglossningen besvärar mig och det börjar redan bli svårt att hitta helt smärtfria positioner. På kvällarna, när jag varit igång hela dagen, känner jag av det tydligt. Illamåendet likaså. Tänk vad skönt om jag hade fått slippa må så dåligt fysiskt, det borde räcka med allt det andra tunga. Den psykiska bördan. Samtidigt får den fysiska hälsan mig att tappa fokus lite, ibland. Men ibland är det också just den som får mig att må ännu sämre.

Idag var jag hos psykologen, första träffen. En av läkarna hade remitterat mig dit. Just idag har jag ändå känt mig relativt glad i själen. Men jag vet att där finns känslor och tankar som jag behöver få ventilera. Som tur var förstörde mötet inte resten av dagen. Jag är ibland orolig över att jag inte ska komma loss ur sorgen när jag väl tillåter mig själv att känna, och sörja. Men det gick bra och jag gick därifrån och kände mig starkare än jag var när jag kom dit. Trots smärtan som brände i hjärtat.   

Alla rädslor jag har, alla negativa och bittra tankar är helt normala. Som i princip alla runt omkring mig redan har sagt, men det är tryggt att få höra samma sak från en auktoritär och objektiv person.

Suck, känner att jag fastnar lite. Känns svårt att komma vidare. Ändå ville jag skriva om idag. Om första mötet. Men jag får kanske spara lite på detaljerna. Det är så svårt när alla känslor är så ”trassliga”. Ingenting är enkelt eller sådär rakt längre. Med glädjen kommer oron, med oron kommer sorgen och med den kommer paniken över att förlora ett barn till. Efter den slutledningen infinner sig den bekväma ignoransen där jag funnit min balans. Det som gör att jag orkar med att leva just nu. Min förnekelse. Den gör att jag fungerar, även om det i vissa personers ögon kan framstå som att jag är kall och inte bryr mig. Men så är det inte. Jag kan bara inte ännu. När dörren väl har öppnats går den aldrig att stänga igen och mina rädslor för framtiden är bara mina att bära och acceptera.
Men jag fungerar, just nu. Det gör jag. Jag är bara så jävla rädd för hur mina känslor kommer att tvingas in i förändring. Hur de kommer att utvecklas. När jag börjar känna rörelser i magen till exempel. Något som alla längtar efter, men som jag själv fasar något fruktansvärt över. Det kommer vara slutet på denna fasen, förnekelsen. Den period som fungerar bäst för mig. Även om jag vet att den har ett slut. Men jag är långt ifrån redo.
Men för att avrunda, vad psykologen kom fram till, var att jag måste försöka acceptera mig själv i detta. Acceptera att jag är ledsen samtidigt som jag är glad. Acceptera att jag kanske inte kan eller vågar glädjas, men också att jag låter mig känna när lyckan gör sig påmind. Att jag ska vara beredd på att det blir svårare, att det kommer vara psykiskt påfrestande, men att jag försöker förbli snäll mot mig själv och inte kräva att jag ska känna eller tycka en viss sak. Mitt dåliga samvete över att jag inte vågar vara glad t ex. Min längtan efter att vara förväntansfull ska jag inte straffa mig själv över för att jag inte upplever. Sånna saker. Saker som en änglamamma besväras av. 

Det var en annan änglamamma som skrev till mig nyss att hennes läkare som också var änglamamma hade sagt "sorgen  kommer aldrig bli mindre, men glädjen kan bli större. Klarar man det här så klarar man vad som helst". 
Tack för den oväntade kraften, vilka starka meningar! Jag ska klara detta. Jag har överlevt.

Jag kunde inte rädda henne...

Vissa dagar är värre än andra. Vissa dagar bara vaknar man med sorgen hängandes över axeln. Som om man är extra känslig eller mottaglig.

Jag tittar på bilder på henne varje dag, ändå var det som om jag såg henne med nya ögon när jag steg upp imorse. En vanlig dag. En sorgens dag. Jag saknar allting. Hennes små fötter. Hennes pyttesmå fingrar. Lyckan över att just hon låg i min mage. Att pojkarna skulle få en lillasyster. Att Nille skulle få sin efterlängtade dotter.
Jag saknar den naiva människan jag förlorade. Den som aldrig trodde att något skulle kunna gå fel. Den naivitet som många bär, som aldrig har fått smaka på sorgens kalla hand. Jag skulle vilja ha ett liv i ovetskap. Ett liv där jag är för dum för att tro att det värsta kan hända. För tragedier händer inte mig, det händer bara andra. Långt bort.
Det gör ont att veta att det som inte får hända, har hänt. Det som bara händer andra, har hänt just mig. Oss. Det har rivit ner den naturliga skyddsmuren man föds med. Tryggheten. Hoppet. Hur ska man någonsin kunna tro att det aldrig kommer hända igen? Oavsett vad folk säger? Oavsett vad riskerna är? Minimala… men så vadå? Det som inte FÅR eller SKA hända har ju redan hänt! Det finns ingenting som kan intala mig att det inte kommer att hända igen. Oavsett hur liten risken är. Min skyddsmur är sprängd i bitar och jag står naken inför verkligheten och alla kalla känslor och scenarier som jag vet, som jag VET kan hända. För det händer hela tiden. Andra. Och mig.

Jag är sjukskriven nu. Har varit ett tag. Kroppen mår inte bra. Psyket följer snällt efter i fotspåren. Jag är ok, fast ändå inte. Om en dryg vecka ska jag träffa psykologen.
Dagen börjar närma sig då jag är lika långt gången som den dagen när jag började störtblöda med Freja. En milstolpe? Så var det en gång, men inte längre. Jag följer andra mammor som börjat slappna av. Nu är ju värsta tiden förbi, skriver dom. Jag vill också slappna av. Vara förväntansfull. Längta. Men det händer inte, inte förrän jag har ett levande barn i mina armar.

På bilderna ser jag hur livet rinner ifrån henne och jag är så hjälplös. Jag kan inte göra någonting. Jag kan inte rädda mitt lilla barn. Frustrationen idag är den samma som den var då. Den river i mig. Sliter mig sönder och samman. Får mitt hjärta att blöda och kroppen att protestera. En fruktansvärd känsla av maktlöshet griper tag i mig och jag bara skriker. Jag kunde inte rädda henne. Jag kunde bara se henne dö. En del av mig dog med henne. Jag kunde inte. Förlåt mig.

 

 

 

Möhippa & Svensexa!

Hur börjar man med att tacka när orden inte kan ge rättvisa för vad hjärtat känner?

Jag blev överraskad i lördags. Enormt. Nille och jag skulle åka och spela airsoft, vi var medbjudna av Love, men vad Nille inte visste var att han skulle på sin egen svensexa. Det visste jag. Det jag inte visste var att jag skulle på min egen möhippa. Det visste Nille. Ett rent och skärt dubbelspel som pågått sen ett par veckor tillbaka.
Det gick inte att hålla tillbaka tårarna. Nästan alla var där. Alla som står mig så nära. Fina Camilla var sjuk och ett par andra fick inte ihop det i kalendern. Men tanken fanns och jag fick höra hur älskad jag var ändå.

Love som planerat i stort sett allting fick styra upp lite regler inför spel. Det är ju trots allt bara jag, Nille och Love som spelar airsoft. Eftersom airsoften är ett gemensamt intresse, för mig och Nille, så hade de planerat att ha både svensexan och möhippans första del tillsammans. Vilken uppslutning. Tänk vilken lycka, att få dela med sig av sitt stora intresse till alla sina närmsta vänner. Jag som har pratat så mycket, berättat, kärleksförklarat airsoften, fick nu äntligen dela med mig av den till de finaste människorna jag vet. Både killar och tjejer.
Vi delade upp oss i lag och spelade. Många var nervösa, rädda, osäkra. Hur ont gör det? Så efter första träffen började det att släppa för de flesta. Rädslan över smärtan är också den som ger adrenalinkicken, viljan av att inte förlora, inte bli sedd, röra sig framåt och skjuta ut sitt motstånd. Innan de skjuter dig! Vilken kick!
Många höga skrik. Många galna svordomar flöt över lokalen, men framförallt överöstes det av skratt. Ni var så många som hade så roligt och så många som idag känner att de måste få spela igen. Jag log och skrattade ända in i själen. Det var en av de bästa upplevelserna på länge, även om jag blev skjuten av Kron med ett skott rätt i pannan. Tack för den!
Efter airsoften grillade vi korv utanför lokalen (pappa lekte Macgyver och räddade grillen med några krukskärvor (!?) och lite vilja), sedan gick vi upp en bit i skogen och sköt pilbåge. Första gången för mig och jag tänkte att jag i alla fall måste testa. Första pilen flög ca 4 m fram och dök i marken. Men andra satte jag på tavlan. Nu kan jag bocka av det på min Bucketlist.

 

 

 

 

 

 

 

Efter skjutspel delades gänget upp i två och Nilles svensexa fortsatte hemma hos Love för öl, sol och andra spel. Jag åkte med glada och galna tjejer hem till mig för att lämna vapen samt hämta lite ombyten. Sedan drog hela möhippa-truppen vidare hem till min lillasyster Moa. Där dukades det upp supergott snacks, sådant som tjejerna vet att jag gillar. Lakrits, choklad, nötcreme (Åh himmel), salami, chips och massor av annat gott. Några duschade och vi andra skålade och drack skumpa (alkoholfri för mig förstås).
Jag fick sedan en stor korg med små paket i. I varje paket låg där ett par trosor som var och en av tjejerna hade köpt. Min uppgift var att gissa vem som hade köpt vilka. Det var INTE lätt. Men fan, jag lyckades nästan gissa alla rätt. Woho! Vilken rolig ideé, och nu har jag en helt ny tros-garderob också. Tusen tack!
Såklart var jag tvungen att skämma ut mig lite och fick därför gå runt i ett av trosplaggen, vilket blev en stringbody i svart spets som min tokiga syster hade köpt (DEN gissade jag för övrigt rätt på utan eftertanke). I know that bitch!
Jag fick tvätta av allt mitt smink och sedan skulle min underbara Sandra (som förutom Fransteknolog även är utbildad makeup-artist) sminka mig inför utgång. Så underbart att bli ompysslad och samtidigt omringad av alla fantastiska vänner. Jag känner mig så jäkla rik. Jag är så rik på vänskap. På kärlek från folk omkring mig. Det läker mitt hjärta. Det är (som min fina Emma skrev) som en varm kram runt hjärtat. Ni når ända in och jag älskar er så starkt att jag blir alldeles tårögd bara jag tänker på det.
Under tiden jag sminkades fann tjejerna nya vänskaper i varandra, då de flesta utav dom har en relation till mig på olika håll. Visst har ett par av dom setts förut, men aldrig spenderat en hel dag tillsammans, i skratt, i skålande och roliga aktiviteter (i krig med vapen som skjuter ca 100m/s finner man lätt ny vänskap). Nya vänskapsband knöts i lördags och det är den största gåvan för mig. Att jag får dela med mig av er till varandra. För ni är helt fantastiska människor, godhjärtade, vackra och intelligenta och det har ni alla gemensamt.
När sminkningen var klar fick jag beröm som lyfte mig till himlen. Tänk vad sånt gör för ens självkänsla? Att för höra att man är vacker. Det värmer och det gör något med insidan. Jag fick ett minne också, ett tjockare papper med en pussmun från var och en av dom. Deras namn stod skrivet vid sidan om. Så annorlunda och fint minne. Tack!

 

 

 

Från lillasysters lägenhet marscherade hela ligan i strålande sol till Vespa, som är en av mina absoluta favoritrestauranger. Jag älskar pasta och nu när jag mår så illa som jag gör så var det ett säkert kort. Inte värsta dyra restaurangen, utan bara så himla... lagom. Så bra. Precis så som jag hade velat ha det, om jag hade fått vara med och planera (vilket jag för övrigt inte var, jag var fast besluten om att INTE ha en möhippa nämligen, jag ville ju inte bli utskämd eller förlöjligad.)
Dessa tjejer alltså. Vilken underbar middag. Sheima höll ett kort och litet tal, sa några få meningar om hur stark hon tyckte att jag var och hur hon tänkte på mig i sina egna motgångar, hur hon många gånger relaterade eller fann inspiration ifrån mig. Ord som fick mig att gråta. Av tacksamhet. Av sorg. Av känslan av att det var ok för mig att falla, att inte alltid vara så stark. Jag kunde gråta för jag visste att styrkan inom mig har jag fått till stor del utav henne, och ifrån alla ni andra som satt runt bordet. Det blev oerhört känslosamt och mycket tårar. Men vilken känsla. Att sitta där bland er, få gråta, få berätta hur mycket ni betyder för mig, hur mycket jag älskar er. Att ni var där. Att vi fick dela detta tillsammans. Det är så ofantligt stort för mig och det är inte utan att jag sitter här och gråter nu när jag försöker återberätta.
I sorg finner man tyvärr att en del vänner försvinner bort, förloras. Men det kan också bli så att de som stannar kvar kommer desto närmre. För man är naken. Man blottar sig. Båda två. En risk man tar och jag vet att inte alla klarar av det. Jag har förlorat en väldigt nära vän på grund av det. Men det går inte att döma ut dom för det, smärtan och sorgen efter ett förlorat barn nästlar sig in i allting och alla runtomkring en. Lämnar ingen opåverkad. Men det är fantastiskt vackert att se, och att känna att jag har blivit rikare. Att jag har så mycket mer kärlek i mitt liv sen Freja föddes. På ett sätt finns hon i er också och den vetskapen ger mig styrkan att fortsätta.

 

 

Efter en utsökt middag vandrade vi tillbaka till lillasysters lägenhet där Nilles svensexa hade landat efter en krogpizza och en inställd biljardrunda (en hel del hade troligtvis aldrig kommit in på biljarden då de var en aning överförfriskade, men de var hur glada och nöjda som helst ändå, inte minst Nille.)
Några begav sig hemåt strax därpå, men de flesta stannade tills vi själva valde att röra på oss. Det var riktigt roligt att hela gänget började dagen tillsammans och sen fick avsluta tillsammans, möhippan och svensexan. Jag har nära vänner, både killar och tjejer, så därav kunde det inte blivit bättre för mig.
Folk dansade, pratade och skrattade. Glädjen i andras ögon värmde mig och även om jag inte orkade stå eller ännu mindre kunde dansa pga smärtan i höften, så njöt jag till hundra procent ändå. Jag var i världens bästa sällskap. Med de människor jag älskar mest.

 

 

 

 

Fan. Jag älskar er så jävla mycket. Tack för att ni finns och för allt ni ställt upp med. För att ni gjorde denna dagen till en av de absolut bästa dagarna i mitt liv. Med oförglömliga minnen.
Den starkaste medicinen för ett blödande hjärta i en trasig själ. Det är Ni.

 

Präglade minnen.

En del minnen har präglat mig. Blivit ett med mig som person. Det är så märkligt, inte mindre smärtsamt. När jag tillexempel tar på mig min Billy Idol rock t-shirt så slungas jag tillbaka i minnet av att jag ligger på britsen i det vita, sterila rummet på kvinnokliniken, snart med beskedet att jag öppnat mig 10cm och har buktande hinnblåsor. Jag är där i samma veva som jag drar tröjan över huvudet på morgonen. Utan åtanke. Utan vilja. Minnet är präglat i tröjan. Likadant varje gång jag lagar korvstroganoff med ris, då knyter sig magen och jag känner smärtan som plågade mig samma kväll som hon föddes. Det var den rätten jag kämpade med samtidigt som jag brottades med, vad som skulle visa sig vara, förlossningsvärkarna. Jag minns hur jag grät av smärtan mellan tuggorna då smärtan eskalerade snabbt mot slutet.

Var gång jag sätter mig i bilen och tittar upp mot huset och vardagsrumsfönstret, så är jag tillbaka ett år när jag packat in mig själv bakom ratten på väg till kvinnokliniken. Oron i blicken från Nille som stod och såg tillbaka på mig. Han tyckte jag skulle ringa taxi, men jag kunde inte vänta på den. Tänk om jag satt mig i en taxi! Hade jag kunnat göra det överhuvudtaget idag då? Allting som hände, allting jag upplevde däromkring hennes födelse, har etsat sig fast i vardagen. Små detaljer blir stora, starka och färgrika minnen. Minnen som plågar, minnen som är allt jag har kvar. Jag är rädd om minnena även om det är bottnade i sorg. Jag är sorgen personifierad. Så känns det.

Jag saknar henne så mycket. Jag saknar henne varje dag. Varje andetag. Allting i mig gör ont när jag tänker på henne. När jag sätter mig i bilen, när jag lagar mat, tar på mig kläder, duschar, handlar, går och lägger mig. And so on. Hon finns där ständigt och konstant. Även om jag har en bra dag. När jag skrattar och ler. Hjärtat gråter efter henne och jag tycks aldrig bli fri från tårar.

Jag behövde få lätta på trycket lite. Få gråta. Skrika. Sörja högljutt och smärtsamt. Jag blir så trött. Utmattad. Likgiltig.

Fan.