Tänker han på samma sak som jag?

Det var ingen som kunde se min smärta. Det var ingen som kunde förstå hur tankarna skred i huvudet på mig. Ingen hade kunnat ana hur nära upplösningstillstånd jag var. På en plats av enbart glädje och lycka.
Skratt. Alkohol. Sång. Dans och musik. En stor grill som stod och spred ljuvliga dofter av barbeque. Sol och partytält.
En fest, en härlig samling av glada människor i alla åldrar. Från en två veckors nyfödd till en 80 år gammal kvinna.
Där fanns en stor studsmatta med skyddsnät. Tre småflickor studsade omkring därinne. Småbarn jagade varandra på gräset där vi stod. Nille, glad och full av energi, busar med barnen. Han rör sig runt studsmattan och de små tjuter av glädje samtidigt som de hoppar undan honom. Han jagar och de skriker.
Den yngsta har axellångt, blond hår. Lite småklumpig, sådär som tvååringar kan vara. Hon är så söt. Glad. Ögonen lyser av förväntan och hon tjuter till av skratt när hon ser Nille.
Vi vet inte ens vad hon heter. Men det spelar ingen roll.
Jag står och betraktar hela leken en bit bakom och vid sidan om. Men så sakteliga, mitt i all glädje och feststämning, så byts den ut. Så kommer den. Paniken. Sorgen. Tårarna som bränner och en klump i halsen. Jag håller andan och stirrar ut i tomma luften. Ser ingenting längre. Fastfrusen i tiden och känslan.
Det kunde varit hon. Det kunde varit Freja. Det kunde varit Freja och Nille som busade där. Det gör plötsligt så förbannat jävla ont att jag mår illa. Men jag ler ändå. Jag döljer det väl. Jag har lärt mig med tiden att spara utbrottet till senare. Det är kanske därför jag skriver nu, för att allting måste få komma ut. Annars kvävs jag.

Nille är så kär. Så genuint glad i de där barnen. Jag ser det på honom. Hur han trivs. Men jag tänker och undrar om han överhuvudtaget kan möta mig i denna sorg. Där han står, så glad, utåt sett. Där står jag lika glad, utåt sett. Men hur mår han på insidan? Ler han eller gråter han inombords? Tänker han på samma sak som jag…
Han går ifrån barnen och kommer fram till mig. Kramar om mig och jag viskar i hans öra att det är fint att se honom leka, men att jag ser Freja och det gör ont. Han tittar på mig med menande blick och nickar. ”Jag tänker på det med, den tanken slog mig direkt… om Freja...” och där och då förstod jag honom ytterligare lite bättre. Det var glädje jag såg hos honom, absolut. Men inte enbart. Inte enbart. Där fanns smärta. Smärta och sorg som han döljer så väl. På sitt sätt.
Vi åker hem. Vi har trevligt i bilen, vi samkör med ett par andra. En lyckad och fin kväll. En kväll så som många andra kommande och redan passerade. Vardagshändelser. Hela tiden. När man minst förväntar sig det. Då slår den till. Paniken och sorgen över verkligheten. Sanningen.
Och jag kan inte släppa bilden av Nille som busar med den där ljusa lilla flickan, och nästa natt gråter jag mig till sömns igen.

Lilla snigel, akta dig...

Jag vill berätta om en sak. En händelse. En händelse som jag behöver få nerskrivet, inför framtiden. Kanske för att jag ska kunna återberätta det rätt för mina barn när de själva är vuxna. Eller också för att det lärt mig en läxa och att det någon dag kan ge mig ett gott skratt. Eller ge någon annan en stunds sadistiskt nöje, på vår bekostnad. Det är helt ok. Jag bjuder på det i så fall, eller rättare sagt, mina barn bjuder på det.

Som småbarnsförälder är det inte alltid självklart att man hinner med sina egna privata behov. Som att tex få bajsa ifred, eller bara få låsa dörren om sig på toaletten. Sist jag fick stänga dörren om mig var för tusan i en stinkande Bajamaja på Rammstein i Danmark förra veckan, och det är fan inget att skryta om. En annan grej kan vara att få duscha. Ostört. Att få tvätta håret. Jag badar med barnen en till två gånger i veckan, men efter ett sådant bad är man nästan mer skitig än vad man var innan man gick i. Barnen kanske inte luktar illa, men de är smutsiga ändå. Tro mig! De döljer det väl bara.
I söndags, efter en hel helg ensam med barnen, då Nille varit iväg och hjälpt mina föräldrar, fick jag plötsligt tillfälle att duscha. Farfar kom för att avlasta mig en stund och jag såg därmed min chans. Jag är inte borta länge, kanske max 20 minuter. Det är varmt ute och Viking och Loke leker i trädgården. Så som de brukar. Farfar kollar till dom då och då. Så kommer Viking upp till mig, på altanen.
”Titta mamma, jag har hittat en rosa snigel!”
Jag försöker se i hans hand, men han gömmer den för mig. Han har en lurig blick. Han lägger den ifrån sig och springer snabbt därifrån. Jag stirrar på snigeln. Blinkar några gånger och tittar igen. Den är rosa. Knallrosa. Ceriserosa. Biltema sprayfärg ROSA!
”Fuck!”

(Förra veckan köpte vi sprayfärg på Biltema då vi skulle spraymåla två bildäck som jag sedan ska plantera i. Det kan bli en fräck och annorlunda anordning i trädgården. Vi köpte en burk i guld och en i rosa.)

Jag hinner tänka att Nille måste ha råkat spraya en stackars snigel medan han höll på med däcken, som barnen sen har hittat. Men nästa tanke får mig att fasa över det andra alternativet.

”Fan, fan, fan…”

Jag småspringer nerför trapporna till markplan. En efter en upptäcker jag dom. Fläckarna. De rosa fläckarna. På skottkärran. På trädgårdsbordet. På stolarna. På barnens vita bil. På klossarna i kubbet. På reglarna som Nille köpt hem. Ju mer jag tittar desto mer ser jag. Där är rosa sprayfärg på fasaden. På den svarta pollaren (lampan som Nille grävt ner i trädgården och som han ägnat många timmar åt att leta rätt på). En stackars buske och på flera ställen på plattorna som Nille la själv förrförra sommaren. Det ser ut som om de slaktat ett djur med rosa innanmäte på vår stensättning. Loke står med burken i sin hand när jag rycker den ifrån honom. Jag är så chockad att jag inte får fram ett ljud. Jag vänder snabbt och går in igen. Jag kan inte se det. Ska jag skratta eller gråta?
Där inne står Viking på toaletten med kranen fullt öppen, det skvätter och vattnet sprutar överallt.
”Vad gör du??” frågar jag, och får världens lögn som svar ”Ingenting…”

”Tvättar du händerna? Varför tvättar du händerna?”
”Eh, ja… jag vet inte varför jag tvättar händerna!” svarar han och låtsas oförstående.

När jag kommer till badrummet är allting blött och Vikings händer är fulla med rosa sprayfärg.
Jag minns inte konversationen därefter, men både han och Loke fick höra att det de hade gjort var mycket, mycket dumt. Jag var så arg att jag inte kunde vara arg tillslut. Farfars närvaro lugnade mig en aning också, och när det kommer till sin spets, det är materiella ting. Barnen fick höra att det var fel, men i slutändan har vi nog alla lärt oss en läxa. Det var vårt fel att ”lita” på barnen, att de inte skulle röra burkarna. Sådana saker ska aldrig stå tillgängligt och det var vi, i all hast, som glömde bort att ställa undan dom.

Viking menade på att det skulle regna bort, som kritorna de använder i vanliga fall. Men nej, det gör ju inte det. Kritorna har vi också fått ta bort nu, då de målat dinosaurier på hela husfasaden. Varför sluta när det är som bäst liksom? Vårt hus ser nu ut som jävla villervillekulla! Men vet du, jag bryr mig inte. Barnen fick konsekvenser i form av indragen veckopeng samt tv- och ipadförbud, men viktigast av allt var ändå att de förstod allvaret. Och det gjorde dom.