Obduktionsrapporten.

Vardagsliv. Ibland går dagarna så fort att jag knappt hinner med. Det är tacksamt på ett sätt. En del av mig vill att tiden bara ska gå. Som att sorgen blir lättare att hantera då. Den andra delen av mig skriker och protesterar – stanna! Den delen av mig vill hålla kvar i tiden som är nu, eftersom det är nära till Freja. För varje vecka som går känns det som att hon försvinner bort, längre och längre ifrån mig. Även om jag vet att så inte är fallet, men jag kan inte skaka av mig den känslan ändå.

Helgerna går undan. Miljoner med små projekt. Stress. Ändå är det ingenting mot vad jag klarade av tidigare. Jag förstår inte hur jag orkade. Då. Gravid och hemma med båda pojkarna. Inget dagis som kunde avlösa mig för bara ett par timmar. Jag var själv, med barnen, från morgon till två timmar innan läggning, varje dag i nästan fem månader. Jag vill inte klaga egentligen. Jag fixade det. Det var tufft och jag gav upp många gånger på vägen, men det löste sig alltid ändå. Jag är stolt över det. För jag vet att jag kan. Det blir en tröst idag samt en fruktansvärd påminnelse om att livet verkligen ser annorlunda ut nu. Idag klarar jag inte i närheten samma aktivitet. Vad hände? Stresshanteringen är som bortblåst och tålamodet går en ostadig balansgång genom tiden.
Då känns det positivt att får höra att jag ändå verkar piggare nu jämfört med för ett par veckor sedan. Vänner runtomkring som pratar med mig och som ser mig från dag till dag. Som kan bekräfta att jag verkar må bättre, eller sämre, än dagen innan. Som märker skillnader. Som frågar hur jag mår, med hjärtat.

Under veckan hade vi möte med läkaren på Neonatal samt kuratorn för att gå igenom obduktionsrapporten. Det var fruktansvärt jobbigt att behöva skriva en sådan mening. Obduktion. För helvete.

Uppladdningen inför mötet var enorm. Jag visste inte om det, för jag höll mig ganska lugn dagarna innan. Fast jag kände kanske på mig att jag eventuellt skulle ta det hårt. Det kunde jag nog misstänka. Att jag skulle få en sådan dipp och ramla ner i ett av hålen på min väg mot framtiden. Det gjorde jag också. Det kom när vi var utanför byggnaden. Jag blev iskall och stel i kroppen. Som om jag bet ihop och försökte hålla uppe den, min rustning. Mitt skydd mot omvärlden. Skydda mig mot väntande upplevelse.
Vi stannade utanför kuratorns rum, i hallen inne på vårdavdelningen. Längre ner i korridoren låg rummet där Freja dog. Ju längre vi stod där och väntade desto mer tappade jag fokus. Jag började försöka koncentrera mig på andningen, medan tårarna rann fritt över mitt ansikte. Men jag började hyperventilera istället och spände varenda muskel i min kropp. Käkarna hårt sammanbitna. Jag visste inte hur jag skulle lyckas hålla inne mitt skrik. Nille ställde sig som en skyddsvägg framför mig. Han försökte lugna mig, men jag var helt låst i mig själv. Hörde honom inte, såg honom inte. Med ansiktet intryckt i hans jacka. Plötsligt stod jag inne på kuratorns rum, ansiktet vänt mot väggen. Nävarna höjda och knutna, som beredda på att slå. Fast bråket utspelade sig inne i mig. Det fanns inte någon eller något att slå på.
Jag hamnade tillslut i soffan. Minns hur Nille tog ett fast tag med sina armar och knöt dom runt min kropp. Med mina händer för mitt ansikte. Jag skrek rakt ut. Hela kroppen protesterade. Skakade och spände sig. Jag försökte slå mig fri, Nille förblev orubblig. Kuratorn satt med, jag kände hennes hand på mitt ben när jag drog upp hela kroppen i fosterställning. Jag andades på utan att få någon luft. Hela rummet, hela världen försvann och det kändes som om hon dog ifrån mig igen.
Kuratorn och Nille berättade flera gånger att jag inte behövde vara med om jag inte ville, men jag ville. Kuratorn sa att vi kunde boka ett nytt möte om jag tyckte det kändes bättre, men det ville jag inte. Jag ville bara få detta gjort. Kunna lägga det bakom mig.

Lättnaden jag erhöll när Läkaren berättade att Freja varit helt frisk var magisk. Som om någon lade ett varmt täcke runt min kropp och vaggade in mig i trygghet. Ett lugn infann sig. Jag var fortfarande ledsen och fullkomligt slutkörd. Men lugn. Lättad. Trött. Så trött så jag inte orkade fokusera med blicken. Såg suddigt på allting.
Vi pratade om min sömn efter det. Den är viktig och läkaren berättade att jag troligtvis befinner mig i ett nytt stadium i sorgeprocessen. Den största chocken har nu lagt sig och man börjar inse, hantera, bearbeta och läka. Hon beskrev det som att jag stod i ett vägskäl. Att risken finns att jag ramlar åt fel håll, med hjälp av sömnbristen, och att jag går ner i en fördjupad sorgreaktion. Det är inte alls bra. Men anledningarna som skulle ta mig vidare på rätt väg, framåt, var fler. Sömnen var dock en väldigt viktig och avgörande faktor. Jag jobbar på den.  

Jag tror att främsta anledningen till att jag var så nervös inför mötet, beror på att jag inte kunde påverka det. Freja är död, men här sitter vi och ska gå igenom hennes ”status” när hon levde. Om hon var frisk? Hade hon en pågående infektion som jag hade smittat henne med? Hade hon högt CRP? Det är nog alla föräldrars önskan att deras barn inte ska vara sjuka, och när de blir sjuka så vill man göra allt för att de ska må bra igen. Samma sak gällde för Freja, bara det att jag inte kunde göra henne frisk om det hade varit så att hon hade varit sjuk. För allting är redan försent. Snart två månader försent.

Men. Frejas CRP var inte förhöjt. Jag hade inte smittat henne med infektionen. Hon dog av blödningar i lungorna, relaterat till hennes tidiga födsel. Lungorna var inte färdigutvecklade. Koagulationssystemet var inte färdigutvecklat. Hennes blodsystem var inte helt moget. Precis som det ska vara för en bebis i vecka 25. Frejas blödningar eskalerade och gick inte att stoppa. En fruktad komplikation. Svår att åtgärda. Freja fick blödningar förutom i lungorna, även i hjärnan och i levern. Freja dog för att hon råkade tillhöra de 15% som inte klarar sig. De andra 85% överlever. Slumpen valde att ta hennes liv. Otur. Tragedi.

Men.

Hon föddes frisk. En liten tröst, men är man i min situation har man inte mycket annat att gå efter.

Du tog min hand.

Där finns en del saker som jag inte skrivit ner ifrån sjukhusvistelsen med Freja. Jag kommer på mig själv med att tänka på dom emellanåt, och samtidigt känna att jag måste skriva ner det, innan det är borta. Innan jag har glömt det helt. För tiden går även om det inte märks av.

Det blir kanske lite hattigt. Stökigt och rörigt, men det går inte att skriva så att det flyter när det bara är små minnesfragment plockade ur en stor balja av sorg. Där finns ingen röd tråd, bara händelser som betyder något för mig.

Minne 1.
Det fanns en barnmorska på avdelningen där jag låg. Hon var danska och första gången jag träffade henne slogs jag av hennes starka pondus. Hon kom in i rummet, jag låg i sängen som jag för övrigt bodde i. Hon drog fram en stol och satte sig ner. Utan att be om lov. Benen brett isär och armarna på knäna. Lite maskulint, men vänligt och bestämt. Hon tog plats. Jag minns att jag trodde att hon var läkare, antagligen var det en kombination av hennes framträdande och att hon hade en vit lång rock på sig. Hon gav intrycket av att hon inte skulle lämna rummet förrän hon fått det hon ville ha. Ett samtal. Jag har ingen aning om vad vi pratade om, men jag minns känslan av att bli uppmärksammad. Känslan av trygghet som genomsyrades av omtänksamhet. Hon hade sett mig. Hon ville hjälpa mig. Förstå mig. Få mig att läka. Hon var genuint intresserad av mitt mående och jag anförtrodde mig till henne utan att tänka efter. Vad hade jag kvar att förlora? Allting hade redan tagits ifrån mig och jag hade ingen förmåga att välja vem jag skulle ta i handen, när hon kom och erbjöd mig hennes.
Alla ska veta hur mycket hon betydde för mig. Där och då, samt under följande dagar som jag låg kvar. Hon pratade för mig ibland. När jag inte kunde bestämma saker eller fatta beslut. Det var som om hon kunde titta mig och samtidigt veta vad jag behövde. Vad som var för mitt eget bästa. Hon gjorde mig starkare. Jag minns att jag ansträngde mig för att komma ihåg hennes namn. Memorerade det. För jag är extremt dålig på att komma ihåg just namn. Jag minns det fortfarande, jag kommer nog aldrig att glömma det. Dock vill jag inte skriva ut det här, offentligt. Av respekt.  
Jag har tänkt mycket på henne. På våra samtal. På att hon verkligen tog sig tid. Jag vet att det är en stressig vardag på avdelningen, för alla i personalen, men jag älskar hur hon aldrig lät mig få känna mig som en belastning. När hon kom in till mig gick hon aldrig ut förrän både hon och jag var färdiga. Aldrig tidigare. Hon tog sig för och fullföljde alla våra möten med lugn och hundraprocentigt fokus på mig.
Hon hjälpte mig med de spända brösten, gav mig både råd och tabletter. Hon var med på läkarsamtal med min förlossningsläkare på specialistmödravården. Det var hon som tog bort agrafferna i magen. Det var hon som frågade hur jag mådde, på riktigt, med hjärtat och inte med journalen eller för att det ingick i hennes arbetsuppgifter. Jag vill tacka henne för att hon gjorde ett jävligt bra jobb, med passion. Jag önskar att hon kunde läsa detta. Jag vill tacka henne för att hon tog min hand utan att be om tillåtelse.

Ett ogynnsamt förhållande.

Idag har det varit riktigt tungt och jobbigt. Är fortfarande, så därför sitter jag här med vodka i glaset och försöker skriva av mig. Jag är så trött. Nätterna kan vara tuffa, både på grund av att pojkarna inte sover så bra, men också för att alla tankar kommer till mig när jag vaknar. Tankarna på natten är svårare att bli av med än de som väljer att komma på dagen. I mörkret, i det stilla och tysta finns det inget som kan rädda mig ifrån känslorna. Jag fastnar i deras nät och ser ingen flyktväg.

Jag har gråtit mycket idag. Både högt och tyst. Ett klagande jämmer. Tårarna har legat nära och ytligt. Runnit över kinderna för att Loke log sitt stora och busiga leende mot mig. Fällt tårar när Viking nämnt Frejas namn eller när han undrande frågat vad siffrorna på tumstocken heter. Småsaker. Men med sorgen så nära till hands blir minsta grej en ventil för att lätta på ångesten. Ångesten som aldrig blir mindre, mer än för den absoluta stunden. Den fyller på sig själv smärtsamt och självsäkert igen. Tills nästa småsak och huvudet exploderar på mig.

Jag är tacksam för mycket. Jag har en annan syn på saker. Verkligen. Jag kan se vad som är viktigt. Jag vet vilka människor som betyder något för mig. Som att jag belönats med förmågan att skrapa bort allt onödigt trams som ligger på ytan, och finna guldet som ligger dolt. Den sanna vänskapen. Kärleken. Styrkan. Men även svagheterna.

Samtidigt hatar jag livet. Hatar det liv jag tvingats in i sen Freja försvann. De sista dagarna, då hon ännu låg tryggt i magen, spelas upp i mitt inre om och om igen. Det är en sorg. Jag var ovetandes. Lycklig. Förväntansfull. Full av liv, var jag. Jag är inte samma människa längre. Det kan jag enkelt konstatera när jag tänker tillbaka på den sista tiden. När allt var som vanligt. Som det skulle vara. Det liv jag berövades på. Otur. Fan. Fan…

Jag stirrar på väggen. På barnens bilder och födelsedatum. På klockslag. Det hugger till som knivar i hjärtat när jag läser Frejas. Smakar på varje siffra samtidigt som jag inser att det datumet redan är förbi. Att hennes födelsedatum redan har varit och i samma ögonblick slår verkligheten mig så hårt att jag tappar andan. 

Hon. 

Finns. 

Inte. 

Hon lever inte. Hon kommer aldrig, aldrig att komma tillbaka. ”Smaka på den” säger Livet, och jag känner hur hela jag bara vill stämpla ut och ge upp. ”Okej, du vinner” testar hjärnan mig med. Jag ger upp. Så enkelt det hade varit. Så lockande. Samtidigt är inte Freja hela min värld. Hon har syskon som är lika viktiga. Som tillsammans blir min verklighet, min värld och mitt liv. Jag bara önskar att jag slapp tvingas in i en relation med sorgen som livskamrat. Något jag får lära mig att överleva med. Ett ogynnsamt förhållande. Sorgen och jag. 

Döden gör bara ont för den som lever.

Jag har så många tankar som snurrar. Jag befinner mig i ett mellanläge. Som om jag står med en fot i helvetet och den andra kvar i det ”normala” livet. I lite mer än en vecka så har hjärnan stängt av. Allting. Alla känslor kring Freja har varit som bortblåsta. Jag har tittat på bilder, jag har läst mina egna texter på bloggen, om och om igen, i försök att framtvinga några som helst känslor. Tårar. Ångest. Vad som helst. Utan resultat.

Kuratorn sa att det var helt normalt. Att det var ett sunt tecken till och med. Även om jag vill få känna, jag vill kunna gråta. Jag vill hoppa tillbaka i tiden till där jag var när hjärnan stängde av. Jag vill fortsätta mitt sorgearbete därifrån. Men detta är en vilofas. En annan fas, där livet så snällt leker sitt vardagliga vardagsliv. Som innan Freja föddes. Som om hon aldrig ens har funnits. Men min hjärna får vila i alla fall.
Hon beskrev att hjärnan har en försvarsmekanism. Att den valde att stänga dörren förra fredagen, då när jag kände att jag ville åka in till psyk. När droppen rann över. Det var ett sätt för den att skydda sig på. Smärtan var för stark, för påtaglig och jag har mått så fruktansvärt dåligt så länge nu, att den helt enkelt inte orkade mer. Gränsen var överstigen. Jag orkade inte mer. Precis som jag själv beskrev det just då. Så den stängde dörren mitt framför mig. Allting borta. Allting precis som vanligt. Ett kusligt lugn och ro. Det var obehagligt hur nollställd jag blev.
Nille märkte också skillnad på mig. Jag grät ingenting. Jag var inte ledsen längre. Men jag var inte heller mig själv. Hur kunde jag vara ”jag” när hela tankeverksamheten förändrats över en natt?
Kuratorn berättade att jag skulle vara tacksam över det försvaret. Det ger mig en chans att få vila huvudet lite, samt särskiljer mig ifrån att vara ”frisk” till ”psykiskt sjuk”. Om människan inte hade haft förmåga att blockera vissa traumatiska händelser, så hade vi allihop hamnat på psyk tillslut. För i princip alla människor går igenom sorg, någon eller några gånger i livet, i olika hög grad. Min reaktion var med andra ord normal, åter igen, men det kändes skönt att höra, även om jag grubblade och oroade mig en hel del över min plötsliga förändring. Det var så olikt mig, så olikt hur allting hade varit, så jag blev stundvis jätterädd. Tänkte att det är lugnet innan stormen. Snart faller jag. Hur jävla illa kommer jag att slå mig denna gång, det var frågan?

Det gick upp för mig häromdagen att det enda positiva med att det är helg numera, är att vi slipper få samtal och brev ifrån myndigheter. Annars är dagarna mer eller mindre lika tunga. Vart tog livet vägen egentligen? Längtan efter helg. Middagar och fester. Längtan efter gott sällskap med vänner och andra händelser som förgyller vardagarna. Hur kunde allt det som kallas ”att leva” bara utklassas och ersättas av sorg?

Sorgen är som döden fast värre. Den är plågsam och utdragen. Letar sig in i allting. Som brandröken du inte kan undfly. Den lämnar svarta märken av sot efter sig överallt där den kommer åt. Allting får lida, allting blir smutsigt. Befläckat. En del går att städa undan, tvätta bort. Läka. En del inte. En del går aldrig att ersätta. Aldrig att tvätta rent. Döden är definitiv. Döden lämnar inga spår eller märken. Döden gör inte ont. Bara för den som lever.

I fredags efter mötet hos kuratorn skulle vi hämta en 3-dimensionell avgjutning av Frejas händer och fötter som Magnus på Replika Konsult i Lund hade gjort. Hans hemsida hittar du här. Jag hade fortfarande inte kunnat gråta på nästan hela veckan. Jag hade sett fram emot att träffa Magnus och att få se tavlan, men senaste dagarna kändes det mest som ett av alla andra ”projekt” vi ska igenom. Hämta. Lämna. Möte där. Samtal där. Något att göra. Gör det och gå vidare. Typ. Inte så mycket reflektion kring vad som stått på agendan, utan bara kopplat på autopilot och gjort det. Är väl så jag tar mig fram just nu. En sak i taget, en dag i taget. Tills dagarna gått. Tills livet försiktigt faller tillbaka in i en rutin som fungerar. I en rytm där vi alla överlever.

Vi fick komma in i Magnus studio och han tog fram tavlan. Han frågade om det var som vi hade tänkt oss, och jag tror att jag svarade ”nej”, för jag hade inga förväntningar. Jag tittade bara på den utan att riktigt förstå vad det var jag såg för något. För den förbannade, jävla hjärnan hade stängt av precis alltihop. Jag kunde se ett par fötter. Jag såg ett par händer. Men det var bara ett konstaterande, och jag visste faktiskt inte hur jag skulle reagera. Jag bara tittade. Det kändes så fel, att jag inte kunde reagera. Att jag inte kunde vara ärlig. Men jag kände ingenting och jag kunde inte heller hitta på känslor bara för att det hade underlättat i situationen. För att det hade förväntats av mig.

Det förväntas ju att man är trevlig, att man tackar, att man säger vissa saker. Man är artig. Som när man frågar ”hur mår du?” så förväntas det komma ett svar som låter ”jag mår bra, hur mår du själv?”. För personen som frågade från början gör detta för att det förväntas att frågan ska ställas, på samma sätt som det förväntas av personen som svarar, att höra att allt är bra. Inte i nära relationer kanske. Vänner vet och kan ofta se förbi sådana svar eller frågor. Men andra människor. De som man kanske inte tänkt berätta sin livshistoria för första gången man ses, där ställs frågan av ren formalitet. Men jag fungerar inte så längre. Jag frågar sällan hur det är med någon av mina vänner, eller vad de har hittat på under helgen osv. Inte för att jag inte vill, men för att jag inte tänker på det. Jag är alldeles för upptagen med mina egna känslor. Ja, tyvärr. Jag orkar inte formalia. Jag orkar inte göra vad som förväntas. Jag orkar bara ta hand om mig själv just nu. Därför beter jag mig annorlunda. Konstigt. Inte så som jag brukar. Jag kanske uppfattas kort, tråkig eller otrevlig som inte frågar tillbaka, inte hälsar på alla i rummet, inte säger ”hej” eller ”hejdå”, och jag ber om ursäkt för det. Jag vill kunna fråga tillbaka och jag vill kunna ge ett svar som grundar sig på hur jag faktiskt tycker, känner eller tänker. Inte bara hitta på. Men jag är inte där ännu. Ni kommer märka när jag är där.
Men.

För att återgå till vad som hände hos Magnus. Jag stod där glad men neutral när han sedan plockar fram en liten fot, och en till. Ett fotpar. Ett par små fötter på lika små piedestaler som han hade lyckats göra utöver tavlan. Två vackra konstverk. Dessa kunde jag känna och ta på, i motsats till tavlan som är inramad och med skyddande glas över avgjutningarna. Jag blev väldigt rörd över hans generositet och hans välvilja. Så himla snällt. Men det var när jag höll i den där ena foten, tittade på de fina linjerna, hennes små former och drag, som tårarna plötsligt började rinna. Det var som om den stora, starka dörren som varit stängd, helt plötsligt fick en glipa och känslorna började så sakteliga att strömma ut. En efter en. Smärtan kom tillbaka. Stegrade sig. Ett. Steg. I. Taget.
Jag kunde inte längre se foten. Detaljerna. Det blev suddigt av tårarna och jag flämtade efter luft. Vad hände? Fy fan vad det gjorde ont. Jag förlorade kontakt med benen och höll på att rasa ner i golvet när Nille höll tag i mig och Magnus drog fram en stol. Smärtan piskade över mig så till den grad att jag trodde jag skulle svimma. Det går inte att leva och samtidigt känna såhär. Det tog inte en lång stund för mig att lugna mig, där och då. Dörren var åter stängd. Jag kunde samla mig i ett par minuter så att vi kunde packa ner Frejas avgjutningar och tacka Magnus. På vägen ut till bilen fick jag sätta knäna i marken flera gånger eftersom jag kände hur jag förlorade fotfästet. Världen omkring mig blev svart och oviktig. Smärtan lyfte mig ur min egen kropp och jag kunde inte längre stå eller gå.
Hela bilresan hem pendlade jag i känslostormen. Som en jojo, som kastas ut. Åker ner och sedan kommer tillbaka. Fram och tillbaka. Fram. Och. Tillbaka. Dörren som blockerade känslorna stod och slog i mitt huvud. Öppnades och stängdes. Som i tvärdrag. Jag vet fortfarande inte vad jag föredrar. 

Det kändes som om vi fick med oss en ”del” av Freja hem. Jag satt i bilen med påsen i mitt knä som om det var min bebis. Det är det absolut värdefullaste vi har fått, någonsin. Ungefär den känslan som när man kör hem från BB första gången och har med sig sin lilla nyfödda i bilen. Detta var det närmsta vi någonsin kunde komma den upplevelsen.

Jag skrev ett mejl till Magnus och tackade honom när vi kom hem. Jag kände att det inte  kom fram ordentligt. Jag kan egentligen inte tacka honom tillräckligt. Det finns inte ord. Det är svårt att acceptera att Freja inte längre finns, men när jag inser att hon aldrig kommer komma tillbaka då tänker jag också att det heller aldrig kommer kunna tillkomma något nytt från henne. Aldrig några nya bilder, kläder eller minnen. Utan det vi har, är det som finns. Det är en tung känsla att få, när den insikten väljer att dyka upp. Därför är det Magnus gjort åt oss helt ofattbart stort. Så oerhört viktigt. Han gav oss ett minne till. Något som egentligen inte borde vara möjligt. Han skapade något som gör att vi kan se en del av henne. Känna henne. På riktigt. Det är så värdefullt att det inte går att beskriva. Bilderna kan inte heller ge rättvisa för känslorna de väcker.
Jag vill varmt rekommendera Magnus arbeten! Det blir verkligen ett minne för livet!

 

 

Natten när Freja dog.

Det var torsdag. Torsdag kväll. Gry hade jag skickat hem. Jag pumpade för att få bröstmjölken att rinna till så att Freja skulle få den bästa starten hon kunde få i livet. Hon hade redan fått donerad bröstmjölk. Ungefär 1ml i sond. Det är ingen mängd, ofattbart lite, ändå precis tillräckligt. Klockan var 23.30. Jag somnade.

Klockan var 01:30 på natten när en läkare från neonatal och barnmorskan som jobbade natt kom in och väckte mig. Läkaren, en vacker isländska med ljusblondt hår, satte sig ner på sängkanten, bredvid mig. Det var fortfarande mörkt i rummet, bara en liten lampa som sken svagt någonstans. Ett behagligt ljus, ungefär som när man vaknar en tidig decembermorgon och tänder sin adventsljusstake. Fast stämningen var inte behaglig. Den var spänd. Nervös. Väntandes på att få yttra hemska besked. Jag lyckades med att sätta mig upp trots smärtan som högg i magen. Plötsligt var jag klarvaken igen. Ungefär som hemma, när barnen vaknar om natten. Jag är van vid att bli väckt. Van vid att göra saker om natten.

Läkaren tittade allvarligt och lite ledsamt på mig. Hon började prata, långsamt. Jag hörde vad hon sa, men jag fick anstränga mig för att förstå. Orden gick inte in direkt. Som om de höll sig flytande på ytan en stund innan jag lät dom sjunka in.
”Freja har drabbats av en allvarlig lungblödning och hon har även små blödningar i hjärnan, läget är mycket kritiskt för henne.”

När orden gjort sig tydliga för mig drog jag ett häftigt andetag samtidigt som jag kände hur tårarna började trycka i ögonen. Hela mitt ansikte grimaserade som för att skaka av sig den ofattbara meningen. Läkaren satt kvar, tittade med empati, rakt på mig. Hon såg hela mig. Hon såg min skräck. Paniken som kom, och lämnade. Hon såg hur jag försökte handskas med vad jag precis hade fått höra. Detta var troligtvis inte första gången hon hade fått lämna tråkiga besked. Jag tyckte om henne. Hon hade pondus, utan att sakna de sympatiska och empatiska egenskaperna. Hon hade medkänsla. Hon fortsatte med att förklara bredden av det inträffade, att det inte var säkert att Freja skulle klara sig.
Jag kände hur jag gick in i ett överlevnadsvakuum. Jag tryckte undan de omedelbara tankarna och lade locket på. Något måste göras och jag måste fokusera. Jag har inte tid för att vara ledsen nu. På bara några sekunder hade jag accepterat det värsta som kunde hända. Att hon skulle dö. Bara sådär.

Isländskan såg återigen hur jag forslades genom olika stadier för att tillslut kunna möta hennes blick och ge henne medgivande att fortsätta. Hon bad om Nilles mobilnummer och jag lät henne ringa. Flera samtal gick fram utan svar. Han sover tungt och jag förbannade honom för det just då. Av alla tillfällen. Men läkaren var tvungen att fortsätta.
”Är ni religiösa?” frågade hon.
”Nej, inte alls… ” svarade jag, och jag minns att jag för en kort sekund undrade vad det hade för betydelse just nu. Hon såg min osäkerhet och sa att ”annars är det dags nu om ni vill döpa henne.”
Jag stod fast vid mitt ”nej”. Vi har inte döpt de andra barnen heller.

I efterhand har jag tänkt mycket på när jag fick den frågan. Hur det kändes. Jag är glad över det, för det har gett mig en hel del klarhet i mitt ställningstagande kring den kristna tron. När man hamnar i kris är det ofta som man vänder sig till sin religion. Omedvetet. Jag har själv gjort det. Förut. Bett till Gud. Förbannat Gud. Och så vidare. Men där, under mitt livs svåraste upplevelse, bad jag aldrig till honom en endaste gång. Inte ens i tanken. Jag pratade en hel del med mamma om detta några dagar efter Frejas död. Hur lättad jag blev av att jag kände mig så trygg i den insikten. Att jag kände mig stark. Stark över att våga säga ”nej, jag är inte religiös” och att verkligen, verkligen mena det. Känna det, med hela kroppen och själen. Helt utan tvivel.

Läkaren verkade nöjd med svaret i alla fall och fortsatte med nästa fråga som är det tyngsta jag någonsin behövt svara på. Jag hoppas att jag aldrig någonsin igen behöver fatta ett sådant beslut. Även om det i slutändan inte spelade någon roll. Beslut eller ej. Frejas liv hade aldrig gått att rädda. Oavsett. Jag fick ändå frågan, och jag fick ändå ta ett beslut. Där och då.

”Just nu gör vi olika livsuppehållande insatser på Freja, men till vilken grad vill ni att vi ska fortsätta?” Hon såg på mig för att se ifall jag förstod. För att se hur jag skulle tackla frågan. Den hade en stor underliggande, avgörande faktor.
”Man måste fråga sig själv till vilket pris det är värt att fortsätta” fortsatte hon.

Jag tvekade egentligen inte. Jag visste vad jag ville innerst inne. Jag ville ha henne vid liv, men inte till vilket pris som helst. Det går inte att vara egoistisk i ett sånt här läge.
”Jag vill att hon ska ha ett värdigt liv.” sa jag. ”Jag vill inte att hon ska lida.”
Läkaren log lite svagt, utan att det blev oförskämt. Hon tyckte det var ett bra beslut. De skulle göra allt för att hon skulle överleva, men ändå få ett värdigt liv. Hon lade sin hand på min arm och berättade att hon var tvungen att gå ner till neonatal för att de behövde henne där, hos Freja, men att jag skulle komma ner så fort som möjligt.
Hon lämnade mig ensam kvar med barnmorskan. Jag hade ingenting att säga till henne, hon fanns bara där som ett mobilt stöd. Jag gick med på att sitta i en rullstol, jag ville inte vara i vägen för någon. Barnmorskan frågade om jag hade ont, om jag ville ha mer smärtstillande, men jag kunde inte känna någonting just då. Den smärtan hade jag också stängt av.

Nere på Neonatal var det tyst. Där fanns minst fyra personer som jobbade kring Frejas kuvös. De visste vad de gjorde och även om hon där och då låg och kämpade för sitt liv, så var det aldrig kaotiskt. Det kändes aldrig som att det var en akutsituation. Det underlättade för mig att behålla lugnet.
Den isländska läkaren fortsatte att ringa till Nille och jag ringde till mamma och pappa. Jag minns att en manlig läkare försökte leta upp fler nummer för att nå mina föräldrar på, för jag fick direkt kortslutning. Jag kunde inte minnas en enda siffra. Tillslut svarade mamma på mobilen i alla fall och hon och pappa satte sig i bilen för att köra hem till oss. Nille behövde hur som helst bli avlöst där hemma innan han kunde ta sig in. Läkaren fick tag i Nilles pappa som också begav sig av direkt hem till oss. Nille vaknade senare av att hans pappa satte nyckeln i dörren. Han körde direkt.

Jag grät när jag såg på Freja. Jag kunde inte slita ögonen ifrån henne. Hon såg väldigt besvärad ut. Hon slog ut med sina små armar ifrån kroppen och hennes mun var öppen. Hon grät. Jag fick panik och utbrast ”det ser ut som om hon har ont?!” Läkarna gav henne morfin och hon lugnade sig en aning.
Det fanns flera monitorer som vakade över hennes andning, hjärtfrekvens, blodtryck och syresättning. Dessa pep och varnade om vart annat. Jag tyckte inte om ljuden därifrån. Varje gång det började blinka eller låta togs min uppmärksamhet bort ifrån Freja och jag trodde i samma stund att hon skulle dö.

Jag hade en bit bomullskompress i handen som jag fick av en i personalen. Jag torkade Freja lite vid alla slangarna som satt klistrade vid hennes ansikte och kropp. Jag duttade mycket försiktigt och såg till min förfäran att kompressen fick röda blodfläckar. Det rann blod från hennes näsa. Jag bröt ihop och de fick flytta bak mig en bit ifrån kuvösen eftersom de var tvungna att suga rent hennes luftvägar. Freja protesterade. Hon mådde inte bra. Hon kämpade för sitt liv.
Den blonda läkaren pratade med mig strax därpå och jag lugnade ner mig igen. Hon berättade att de hade gett Freja blod, blodplättar och allt annat de kunde ge henne, men blödningar var mycket svåra att stoppa när de väl hade börjat, förklarade hon. Med de massiva blödningarna hade hon redan hunnit få permanenta skador på hjärnan och de kunde inte göra mer för henne än vad de redan hade gjort. Hennes liv skulle inte gå att rädda. Freja blödde ur näsan, munnen och även ur naveln. Hon hade små blödningar i hela kroppen. Under huden. Hon var mycket mörk i hyn.

”Hellre dö som en kämpe än leva såhär… ” försökte jag få fram. Det fanns ingenting mer att göra för henne, mer än att se till att hon slapp lida och ha ont.

De skulle flytta henne till ett annat rum. Vi hade varit i rum nummer 1 hela tiden. Freja dog i rum nummer 3.

Det tog tid att flytta henne. Ingenting görs enkelt när det gäller prematurer. När hon var på plats i nya rummet kom de och hämtade mig och körde in mig till henne igen. Efter en stund kom äntligen Nille. Jag minns att klockan då var runt 4 på natten.

En av sköterskorna frågade om vi ville göra avtryck på hennes händer och fötter, vilket vi uppskattade. De tog fram små pappersbitar och en stämpeldyna med svart färg. De duttade Frejas pyttesmå fötter i färgen och tryckte på pappret. Så oerhört värdefullt minne. Jag grät över gesten.

Vi pratade mycket med läkarna och med de andra i personalen. Spenderade den så värdefulla tiden som fanns kvar, med att bara finnas där i rummet hos henne. Det fanns en liten soffa i ena hörnet, lagom stor för två personer. Vi satte oss där och väntade när de kopplade bort flera av slangarna och kablarna som var förenade med vår dotter. Vårt lilla liv.

Jag var jätterädd. Jag ville inte se när hon dog, för jag tänkte att det skulle vara skrämmande och otäckt. Jag ställde miljoner frågor till den isländska läkaren om detta. Många frågor upprepade jag, och hon svarade tålmodigt och lugnt varje gång.
”Kommer hon att kippa efter luft?”

”Kommer hon att hosta blod?”
”Kommer hon att kvävas till döds?”
”Kommer hon att lida?”

”Kommer hon att ha ont?”

Jag var så förbannat jävla rädd för att hon skulle dö på ”fel” sätt. Att hennes sista stund i livet skulle vara panikartad, smärtsam och en skräckupplevelse. 

Jag öppnade min sjukhusrock och blottade mig. Nille satt bredvid och höll armen om mig hårt. De placerade henne på mitt bröst, med bara respiratorn kvar som höll henne vid liv. I samma sekund hon kom upp på mitt bröst så lugnade hon sig. Hon verkade helt tillfreds. Hennes lilla, nakna kropp mot min. Jag grät. Nille grät. Vi fick en liten filt, en i fleece med ugglor på, att lägga över henne. Jag minns att hon var kall. Hon kunde inte själv hålla temperaturen, och jag var så orolig över att hon frös. Jag var så mån om att hon skulle må bra. Hela tiden. Det lilla jag kunde göra, den lilla tid hon hade kvar. Jag älskade henne så förbannat jävla mycket.
Det togs en massa bilder och vi bara satt där med henne. Strök hennes ömtåliga hud. Pussade på henne. Höll hennes små fingrar i våra händer. Med tårar som rann utan uppehåll. Freja var helt stilla. Hon betedde sig inte alls så som hon hade gjort i kuvösen. Hon verkade trygg, det påtalade läkarna också för oss. Hon led inte. Hon mådde bra. Detta var det närmsta sättet att få henne att känna att hon låg tryggt i magen igen. Hud mot hud, så att hon kunde höra mina hjärtslag. Känna lukten av min kropp. Höra rösten av både mig och Nille. Sin mamma och pappa. Jag inbillar mig att hon kände så också. Trygghet.

Vi blev lämnade ensamma med henne, bara för att vi skulle få lite tid själva tillsammans, men jag var för orolig och nervös över att något oväntat skulle hända så det slutade upp med att en i personalen fick sitta runt hörnet hela tiden istället. Beredd.

Jag vet inte hur länge vi satt med henne innan vi kände oss redo för att koppla bort respiratorn. En halvtimme kanske. Jag minns inte. Tiden fanns inte då, och har inte funnits sen hon försvann heller.
Jag ställde mina hundra frågor igen om hur det skulle gå till, om det skulle vara fruktansvärt jobbigt för henne, men fick lugnande svar från isländskan. Vi var redo. Freja blev av med den stora tuben och drog en djup suck. Vi grät tyst och stilla. Åter igen försvann tiden. Jag tyckte mig se att Freja tog ett sista andetag, som en liten pust, men annars låg hon lika lugnt och stilla på bröstet som hon hade gjort ända sen hon fick komma till mig. Det var väldigt fridfullt. Vi kallade till oss läkaren efter en stund och jag frågade om det var slut. Om det var över. Hon satte ett litet stetoskop mot kroppen och lyssnade. Sedan tittade hon upp mot oss.
”Jag hör inga hjärtslag…” tror jag hon sa.

Någonstans mellan kl 5:10 och 5:30 stannade hennes hjärta. Freja var död.

Sekunden därpå tillät jag mig själv att bryta samman. Fasaden jag försökt hålla uppe för Freja brast. Det var över nu. Jag höll mina händer kupade, formade dom runt hennes sköra lilla kropp. Omslöt henne med hela mig, skyddade henne från verkligheten och livet självt. Det var som om golvet försvann under mina fötter. Väggarna likaså. Allting blev mörkt och jag bara skrek. Från den allra djupaste punkten i min kropp. En klagan som aldrig tog slut. Som bara blev större och högre och gjorde mer ont för varje sekund som gick. Utan att dala. Utan att ta slut. Inte som att rida på en våg, där man tillslut når toppen och det vänder. Detta tog inte slut. Jag vek mig dubbel över henne och fortsatte skrika, med händerna säkert omslutna kring den lilla kroppen. Allting kom på en gång. Jag ville dö. Hon var död. På riktigt. Smärtan jag kände var för kraftig för att kunna hantera. Värre än något annat jag någonsin upplevt. Jag skrek för mitt liv. Jag skrek för Frejas.
Jag höll tillbaka ett par gånger av att smärtan i magen gjorde sig påmind. Jag skrek och grät tills jag kände hur det brände till som knivar i magen där snittet var lagt. Det hejdade mig från att använda kroppen hela vägen. Det drog mig tillbaka till den kalla, förbannade verklighet som kallas livet. Jag svor. Jag skrek. Jag grät förtvivlat. Jag förbannade livet. Fan.  

Det fanns en vagn i rummet. En sådan man lägger nyfödda bebisar i. En sådan på hjul med en bytta i genomskinlig hårdplast. I den låg en liten flätad korg. Frejas. Nille fick varsamt lägga ner henne i den lilla korgen. Bädda om henne.

Jag gick fram till vagnen och såg på henne där hon låg. Så liten och ömtålig. Så orättvist behandlad. Så hårt drabbad av otur. Så vacker. Jag kysste henne på pannan samtidigt som jag viskade samma ord i hennes öra som jag gör till Viking och Loke varje kväll.
”Sovgott älskling, mamma älskar dig!”

Alla avtryck, alla bilder och foton som vi har är från när hon levde. Hon lever på varenda bild som vi tog. Hennes hjärta slog. Hon andades. På bilderna. Det är viktigt för mig. Att det är så jag vill minnas henne. Levande. Inte från när hon är död.

Jag har aldrig tittat på henne efter hon dog och sen vi sagt farväl till henne. Det känns onödigt. Det är inte hon ändå. Freja är borta och kvar är bara hennes kropp. Den kropp som svek henne och som lämnade oss med smärtsamma minnen och saknaden efter ett barn.

Vi fick fotografier, svart och vita, från sjukhusets egna fotograf. Tagna på henne efteråt. Vi tittade på dom en gång, sen förseglade vi kuvertet. Nu är de fotografierna slängda. Det gav oss ingenting av att se henne död. Det var inte hon. Det är inte så vi minns henne, eller vill minnas henne. Så alla bilder vi har. Alla bilder. Är tagna när hon lever. Om hon lever på bilderna så kan hon leva i vårt minne. Utan döden hängandes över oss.

Den blodfläckade kompressen har jag sparat. Jag håller den nära mig, alltid. För mig känns det som om jag bär med mig en del av henne. Som att hon förblir levande. För det är hennes blod. Min älskade dotters.  

Freja 4 februari 2015 - 6 februari 2015.

 

Det är kusligt tyst.

Det är kusligt tyst i mitt huvud. Jag fungerar socialt nu, men under hela helgen har jag befunnit mig som fast i ett vakuum. I fredags mådde jag så dåligt att jag övervägde att åka in till psyk. På riktigt. Nu känns det ”bättre”, jag fungerar som sagt socialt igen.

Men jag har stängt av precis allt. Jag känner ingenting längre. Jag kunde berätta och prata om min döda dotter för min vän Camilla som kom för att ge mig en kram, utan att fälla en endaste tår. Helt tyst är det. Det är skönt, men samtidigt mycket, mycket obehagligt. Vem fan pratar om sitt döda barn utan att ens bry sig? Utan att vara det minsta ledsen? Jag kunde inte ens sympatigråta! Jag som alltid är så känslig, som alltid gråter om någon annan gråter. Eller om jag läser något sorgligt. Eller när björnen dör i filmen Björnbröder. När det spelas en bra låt på radion. Jag kan gråta för allt. Vanligtvis. Men jag kan inte gråta för Freja längre.

Det är en ny fas jag är inne i. Jag väntar fortfarande på utbrottet. På något sätt måste det ta sig ut. Jag är bara orolig för var, hur och när det händer. Kommer jag att resa mig efter det?

Idag har det bubblat upp ett par gånger, men jag har lyckats lägga på locket eftersom jag inte har befunnit mig hemma, där jag är trygg. Jag vill inte och jag vågar inte ta det någon annanstans. Det räckte med att jag ställde mig och skrek i förtvivlan i trappen utanför vårdcentralen i fredags. Fick inte luft, även om jag andades och andades, tills det inte fanns något kvar av mig i varken lungorna eller resten av kroppen. Sen blev allt tyst. Lugnt. Kusligt stilla, och jag försvann in i det där vakuumet. Pappa var där. Stod som en skyddande mur runt omkring mig. Suddade bort den onda världen och jag var trygg igen. Med en blick som bara stirrar ut i ingenting. Men på insidan var allt tyst.

I Lördags drog Nille med mig ut till Ikea. Jag älskar Ikea. Vanligtvis. Jag hatade det i lördags. Jag kämpade emot tårarna hela tiden, höll ett stadigt tag i Nilles hand och försökte skynda på stegen. Vi köpte en ny säng. Unnade oss det för Frejas skull. Jag ville bara därifrån. Jag ville bara hem igen och fortsätta stirra in i ingenting. Nille frågade om jag förstod varför han drog med mig ut. Jag minns inte hela anledningen, men han gör det av välmening. För att jag inte ska isolera mig. För att jag ska bryta mig ur det jag så lätt fastnar i. När jag fastnar kommer jag inte loss själv. Hade det inte varit för honom och barnen så hade jag förmodligen inte gått upp ur sängen ens. Jag behöver Nille. Han räddar mig. Varje dag. Även fastän jag inte vill.
Sen har jag Eva. Hon räddar mig fastän hon inte vet om det. Hennes ständiga påminnelse om att hon finns och att hon tänker på mig och att hon inte slutar höra av sig, fastän jag ibland aldrig svarar, det räddar mig. Hennes texter om hur hennes vardag ser ut får mig allt som oftast att inse att det finns ett liv även utanför detta mörker. Jag älskar när hon skriver till mig. Och alla andra som gör det också. Sheima. Elin. Théresé. Josefin. Camilla. Sandra. Anna. Liza. Sara. Emma. Jag kan rabbla upp hur många av er som helst. Om ni bara visste. Om jag bara kunde tacka er tillräckligt!! 

Botten.

Jag vet inte vart jag ska börja. Jag gör ett försök. Jag tror det viktigaste för mig är att jag bara får det nerskrivet. Så att det finns sparat. Så att andra kan se hur jävla åt helvete allting kan gå. Vad samhället kan göra, hur myndigheter kan påverka en negativt så till den grad att man helt förlorar hoppet. Hur de kan stjälpa istället för att hjälpa och hur de drar tillbaka mig i min återhämtning. Hur de stressar mig till förbannelse. Hur de skjutsar mig rätt in i väggen istället för att hjälpa mig framåt i lugn takt.

Jag har gett upp. Jag känner det nu. Jag orkar inte mer. Jag är en tickande bomb som snart kommer att explodera. Jag kommer att gå sönder. Om det går. Jag är redan trasig, så trasig. För det räcker inte att man förlorar sitt barn.
Jag är lugnet före stormen och jag är rädd för mig själv. Det är så jävla obehagligt. Jag vill försvinna. Plockas bort från jorden. Poff! Bara ta slut. För jag orkar inte mer.

Nej...
Nej, jag orkar verkligen inte. Jag gjorde ett försök precis. Skrev ett långt inlägg, men kommer aldrig till slutet. Det blir bara fel. Delete.

Igår var en av de värsta dagarna för mig sen Freja dog. Det var dessutom en månad sedan hon dog. Det värsta av allt är att tragedin av att förlora henne just nu är det minsta "problemet" i vårt liv. Det skulle vara vårt fokus, att få sörja henne. Men allting som rör försäkringskassan, sjukskrivningar och inkompetenta jävla rövhål som ska fatta beslut, och som jag är beroende av, tar upp all min energi och all min fokus. På ett sätt borde jag vara tacksam, för jag har inte fått tid till att tänka på min dotter. Hon får inte längre plats i denna soppan, fastän det sorgligt nog bara skulle få lov att handla om henne. Så som det går till i mitt fall, ska det inte gå till.
Kuratorn är förfärad, hon har uppmanat mig att byta vårdcentral, vilket jag också har gjort nu. Hon har aldrig varit med om ett fall där allting som kan gå fel, går fel. Precis allt.

Jag har kommit till en gräns där jag inte längre bryr mig vad som händer. För jag orkar inte vara orolig mer. Jag har inte energi och kraft över till det. Ekonomin löser sig, det gör den alltid, även om det är på helt fel medel.
Jag är bara så besviken på det svenska systemet. På försäkringskassan. På läkarna som tror sig veta vad som är bäst för någon de aldrig har träffat förr. Hur kan de vara de personerna som ska avgöra min framtid? De har gjort att jag börjat gå ner i fel riktning. Jag tyckte innan att jag gjorde framsteg. EN dag i taget. Det tyckte Nille också. Jag ska lära mig laga mat utan att bryta ihop. Kunna läsa en godnattsaga för barnen utan att få andnöd. Komma upp ur sängen av mig själv, komma ihåg att äta, vilja äta och att borsta tänderna. Det basala i livet. Jag ska få ihop en vardag som fungerar först, innan jag kan ta steget ut och fungera rent socialt, och sen återgå till mitt arbete osv. Jag är inte där ännu. På långa vägar. Men jag vet att om jag får lov att vara ifred, om jag får lov att lägga all min fokus på det som jag SKA få lägga fokus på - min sorg efter Freja, då kommer jag att komma på rätt fot. Förr eller senare. Men jag får inte det. Jag får ingen ärlig chans, för hela mitt fokus är flyttat från mitt mående till att jag ska stressa ut i arbetslivet igen. Stressat av läkare, av blanketter som blir fel ifyllda, på beslut som aldrig fattas. Och mitt i allt sitter vi. Jag och Nille. Där Nille ser precis vad jag behöver. Hjälper mig upp när jag faller, får med mig ut på ärenden, drar i mig så att jag inte ska isolera mig. Han ser hur jag mår. Hur stressad jag är. Kuratorn hör och ser också hur jag mår. De känner mig, den person jag är just nu, de kan veta vad jag behöver, men kan inte göra ett skit.

Detta blev flummigt. Men jag kan inte gå in på detaljer mer än vad jag gjort privat till några av mina vänner. Det blir bara fel och det gör ont att återberätta. Och som sagt, jag orkar ingenting längre. Jag orkar inte tänka. Jag orkar knappt skriva. Svara på sms. Äta. Prata. Sova.
Igårkväll drack jag. Jag vet att det aldrig är en lösning. Men just då, nu, skiter jag i vilket. Finns det något, vad som helst, som kan få mig att känna något annat, så tar jag den "lösningen". Välkomnar den. För jag är redan på botten. Så jävla långt ner man kan komma.

Jävla Skitliv!

Idag ska jag ringa och skälla ut Libero för att de fortsätter att skicka mejl till mig om vilken vecka i graviditeten jag är i. Har mejlat och bett dom ta bort graviditeten från nyhetsmejlet, har även tagit bort det från min medlemssida, men mejlen fortsätter likt förbannat att komma. Så fruktansvärt onödigt att behöva bli påmind på det sättet.
Häromdagen ringde någon upp mig och ville prata och informera om barnförsäkringar. Jag blev helt stum i telefonen. Kvinnan lät så glad och positiv, försäljartypen. Det knäckte mig och jag ville slänga mobilen med all kraft in i väggen.

Jag har redan varit i kontakt med försäkringskassan idag, innan klockan 9:00. De ringde till Nille (ett rätt i alla fall), men då ärendet gällde mig och han verkade få förtydliga gång på gång vad det gällde så valde jag tillslut att själv ta över samtalet. Vilken komplett jävla idiot jag fick prata med. Hon lät trött, som om hon jobbade hemifrån och fortfarande låg i sin säng. Jag skällde ut henne efter noter. Hon kunde inte svara på mina frågor för de var tydligen för komplicerade. Jag frågade henne om hon inte arbetade på avdelningen som gällde föräldrapenning. Jo, det gjorde hon förstås.
"Då borde du kunna svara på detta då det står skrivet vad som gäller i era förbannade regler och styrdokument. Det är ingen komplicerad jävla fråga."
"Nä, jag får ta reda på vad som gäller för det kan jag inte svara på bara sådär förstår du väl!" svarade hon, varpå jag bad att få prata med en annan handläggare eftersom hon var totalt, jävla inkompetent.
"Nä, men du kan inte bara prata med någon annan, det finns ingen annan som kan svara på det just nu."
"Då får du be någon annan att ringa upp för dig vill jag fan inte prata med igen!" väste jag och slängde på luren.

Ärendet gällde huruvida min inkomst är fortsatt skyddad om vi bestämmer oss för att försöka bli gravida igen. Normalt sett gäller att den sjukpenningrundande inkomsten skyddas om man blir gravid igen innan första barnet är fyllda 1 år och 9 månader. (Detta känner i princip alla till som har småbarn, men konstigt nog inte surkärringen som jobbar på föräldrapenning-avdelningen) Det blev jag med Loke, dvs gravid innan Viking var 1år  och 9 månader och jag fick således behålla min föräldrapenning. Samma sak gällde för Freja, jag blev gravid med henne när Loke var strax under 1 år, alltså inom ramen för vad som gäller. Men kommer Freja att räknas? Kommer mitt döda barn att räknas av försäkringskassan som mitt tredje barn? Om vi skulle bli gravida igen, med nummer fyra, utgår de då ifrån när Freja skulle fyllt 1år och 9månader, eller är det Loke som de utgår ifrån då hon inte längre lever? Det rör sig om ganska stora skillnader rent ekonomiskt så det är klart att vi vill veta vad som gäller.
Jag kommer kriga för att Freja ska räknas. Men det är sorgligt att det ska behöva vara så naivt, hela jävla systemet. Trångt och idiotiskt! Ibland undrar jag hur de kan anställa vissa människor. Helt ärligt! Kollar de på de sökandes CV:n? Har de några meriter? Nej! Bra, då får du jobbet. "Ah, jag ser här att du har arbetat som telefonförsäljare tidigare, då är du tyvärr överkvalificerad för det här yrket!"

Suck! Jag var så arg efter samtalet att jag bara skakade. Samtidigt är känslan av ilska så jävla mycket bättre än ångest och oro. Även om ilskan hamnar på en helt ny nivå. Den är så stark att jag skrattar och gråter, samtidigt skulle jag kunna slå ihjäl nästa person som råkar komma i min väg. Svårt att förklara. Jag är inte en person som slåss, men förstå poängen. Det är mer än att bara vara arg och förbannad. Där ligger dolda känslor under av smärta, sorg och förtvivlan. Även om det inte syns. De finns ändå.
Tack fina Frida som fångade upp lite av mina glåpord utanför dagis idag, efter lämningen av barnen. Hon stod i skottlinjen, men hennes ansikte fick mig inte att bli mer arg i alla fall. Tvärtom. Skönt att känna att någon förstod, att någon bara lyssnade. Även om hon inte hade så mycket val då jag mer eller mindre bara kräkte av mig allting på 2 minuter. Förlåt och tack för att du stod där!

Vi ska fylla i och skicka in blanketten till skatteverket också, med Frejas namn. Samma gäller faderskapsintyget. Vi behöver inte, och det gör ingen skillnad för oss egentligen, vi vet ju redan vad hon heter och att det är vi som är hennes mamma och pappa. Men mest handlar det om att minimera framtida problem om hon "inte finns" registrerad här och där. Skulle någon tex vilja släktforska så finns Freja endast på mitt namn och Nille har bara två barn. Om försäkringskassan letar kryphål, kan de hävda att Freja aldrig funnits om hon inte finns svart på vitt. Så därför. För att det är Sverige i ett jävla, fucking nötskal.

Idag är det en månad sedan hon föddes. Den 4 februari, klockan 19:03. Huvudomfång 23,5cm, vägde 790gram. En längd hann aldrig tas. Jag blöder fortfarande, har ännu molande mensvärk. Hur kan det ha gått en månad? Tiden står stilla för mig, jag lever inte längre, jag försöker bara att överleva. Jävla skitliv.

 

 

 

Råd till vänner och anhöriga!

Jag kom över ett inlägg på en blogg tidigare idag, som en mamma har skrivit, som också har förlorat sitt barn. Det var så klockrent och tydligt att jag var tvungen att fråga om jag fick lov att dela med mig av det. Det fick jag.
Det handlar om olika råd, vad man som vän eller anhörig kan säga till den drabbade. Jag har fått en del frågor från flera av mina vänner, vad som är ok att säga, göra, hur de kan hjälpta till etc. Jag svarar som jag brukar, att jag tycker om när ni ställer frågor, när ni pratar om Freja. Det gör henne levande och visar egentligen bara att ni inte har glömt henne, vilket är ovärderligt för mig. Freja är i mina tankar hela tiden och ni kan inte göra mig ledsen genom att råka "påminna mig om henne". Det värsta för mig är de som låtsas som om ingenting har hänt, men det har jag tack och lov bara stött på ett fåtal personer, och de står mig inte ens nära heller. Även om jag kanske inte alltid vill prata om det, så är det bättre att fråga en gång för mycket än ingen gång alls, så känner jag. Jag kan alltid säga ifrån om jag inte orkar eller vill, men jag uppskattar alla ni som hör av er oavsett. Jättemycket!! Jag har också, precis som Maria skriver i sitt inlägg, funnit en del nya vänner, samtidigt som ett par andra har kommit så mycket närmre mig. Personer jag minst anat.
Jag hade själv velat skriva något liknande som Maria, men hennes text var så bra att jag låter det vara. Hennes blogg hittar ni här och nedan är hennes inlägg som hon skrivit om "Råd till anhöriga". 

 

Råd till anhöriga:
Jag fick en kommentar från en person vars väns son har en obotlig sjukdom som han inte kommer att överleva. Vännen sökte efter råd för hur han ska förhålla sig till situationen. Det är rörande att det finns så fina vänner som verkligen vill kunna finnas där på bästa sätt. Jag har verkligen fått upp ögonen för vilka av mina vänner som har det där lilla extra. Det är ovärderligt. Den här mamman har en vän med det där lilla extra, det kommer hjälpa henne mycket. Hur man som vän än gör, så blir det bra, när man på riktigt vill finnas där och lyssna. Så jag tror att den här personen egentligen inte behöver så mycket stöd, han har det där lilla extra och det räcker.

Men jag vill skriva ner lite saker som jag tycker att man som utomstående kan tänka på. Saker man kan säga, och saker man inte bör säga.

För det första så behöver man aldrig säga att man förstår, för det gör man inte, om man själv inte har förlorat ett barn. Visa att du försöker förstå, så räcker det.

Säg inte att du aldrig skulle klara det, vi änglaföräldrar kan då tänka. ”Jaha, så du menar att du älskar ditt barn mer än vad jag älskar mitt, eftersom jag klarar det och inte du?” Jag vet inte om jag kan påstå att någon klarar det, hur mäter man om man har klarat det eller inte? Du lever, du kommer fortsätta leva, du har inget val.
Säg inte heller ”Du kan få ett nytt eller ett till barn.” eller ”Tur att du har fler barn.”  Det spelar ingen roll hur många barn man hade innan eller får efter, alla barn är unika och betyder lika mycket. Tänk er själv in i situationen vilket av era barn ni skulle välja bort. Det går inte, man blir inte mindre ledsen för att man har eller kan få fler barn. Så uttrycket ”Ni är unga” har inte heller någon betydelse.

Det är bättre att säga för lite än för mycket. En människa i den här situationen lyssnar på allt, analyserar vart enda ord. Så välj dina ord, men var ändå inte rädd för att fråga. Ställ hellre en fråga än att berätta hur det skulle ha varit för dig eller hur du skulle ha gjort och inte gjort. Fråga hur personen känner och vill göra, det är det som är det viktiga, inte hur du känner eller hur du skulle ha gjort.

Uteslut helt och hållet prat om karma eller att saker händer av en anledning. Påstå inte att det finns någon mening med det som händer, det finns ingen mening med att barn dör. Aldrig! Försök heller inte pigga upp med kommentarer som ”Det kommer något bra ur allt.” Visst, det kan komma bra saker ur att man har förlorat ett barn. Man kan knyta värdefulla kontakter för livet, man kan finna sig själv på en annan nivå osv. MEN det kommer aldrig vara värt det. Vi skulle hellre varit utan dom erfarenheterna och haft vårt barn kvar. Vi var bra människor även innan.

Tänk att du ska vara ett hjärta med större öron än mun. Lyssna mer än av du pratar med andra ord. Finns där, skicka ett enkelt sms eller ring. Förvänta dig inte att alltid få svar. Ibland orkar man inte, man vet inte vad man ska säga eller skriva. Boka inte in för mycket saker med personen, det upplevde jag som stressande. Om jag bokade en fika fyra dagar fram, så hade/har jag inte en aning om jag orkar fika just då. Räkna med att personen kan uppfattas som egeiskt, och acceptera det. Vi måste få vara egoistiska, vi orkar inte med någon annan än oss själva. Lås oss styra takten.

Tänk också på att det du kanske uppfattar som lång tid efteråt antagligen inte uppfattas som lång tid för föräldern. Världen står stilla för oss. Nu har det gått sex månader för mig snart, och det är enligt mig, inte alls lång tid. Jag har hört om en änglamamma som berättade i en butik att hon förlorade sitt barn för x antal år sedan. Jag vet inte hur dom kom in på det. Butikbiträdet sa ”Oj det var inte länge sedan” Det värmde i mamman att få höra henne säga det.

Räkna heller inte med att vi någonsin kommer komma över det. Det gör man inte. Vi kommer aldrig sluta älska och sörja våra barn. Låt oss älska våra barn även fast dom inte lever länge. Så länge vi älskar kommer vi också sörja. Alltså för alltid.

En sak som är jätteviktig för mig är att mitt barn alltid kommer att räknas. Se mig som en mamma. Jag vill att våra föräldrar ska räkna Valter som ett av deras barnbarn, vilket som också gör, men det är inte så för alla. Som sagt, räkna med mitt barn, har han funnits. Prata om mitt barn, fråga, visa intresse. Det värmer. Vi är lika stolta över våra barn som alla andra och vill berätta om dom och visa upp dom.

Vad inte rädd för att höra av dig eller finnas. Ställ inga höga krav på att du ska säga eller göra rätt. Var ödmjuk och följ ditt hjärta så blir det bra. ”Jag är ledsen” räcker om du möter oss ute, undvik oss inte för att du blir rädd. Vi är inte rädda, vi utsätts för dessa möten hela tiden.

Räkna också med att vi är trötta och förvirrade. Hjärnan går på högvarv. Jag känner mig små sjuk och gammal hela tiden, sliten, trasig. Vi är inte som vi var innan, vi kanske heller aldrig blir det, jag vet inte.

Pressa inte personen till att vara duktig och börja jobba osv. Vi vill inte vara sjukskrivna hela livet, vi kommer börja leva mer normalt, men tänk på att vi är trasiga, vi behöver tid. Man mår bra av rutiner och att leva så normalt som möjligt. Men att kliva upp, duscha, äta och träffa någon i familjen kan räcka utmärkt första tiden. Som sagt, låt oss styra takten. Du vill så gärna att vi ska må bra igen, men det går inte att skynda på. Jag tänker att det blir lite egoistiskt från alla andras sida, dom vill att vi ska må bra så att dom kan må bra. Ni får gott vänta!

Vi kommer skratta och ha bättre stunder, men tro inte att det är bra för det. Vi blir experter på att bita ihop och hålla en fasad. Vi orkar inte gråta konstant. Vi måste bygga upp den här fasaden för att få plats för skratt och glädje. Glädje och sorg går parallellt så man kan känna båda känslorna samtidigt. Blanda inte ihop sorg och depression. Jag är ledsen för att mitt barn har dött, men jag har fortfarande samma humor och jag kan fortfarande glädjas åt andra fina saker i livet.

Just because it's black in the dark
Doesn't mean there's no color

Den enorma stressen!

Jag är inte färdig. Långt ifrån redo. Jag känner en enorm stress och det går inte att förklara hur den sliter i mig. Jag klarar inte av när barnen skriker. Om de inte lyssnar. Antingen skriker jag själv eller så gråter jag. Stressnivån är obefintlig. Jag klarar inte av den. Jag kan laga mat, om det flyter på som det ska. En sak för mycket, en sak jag glömmer, en sak som kommer emellan, och jag faller ihop. Det finns inga marginaler. Hur ska jag orka med ett normalt liv? Hur ska jag orka med att återgå till jobb? Hur ska jag klara av att ta hand om barnen? Hur ska jag orka leva med mig själv?
Samma dag som Freja dog fick vi prata med kuratorn och med läkaren på Neonatal. De sjukskrev både mig och Nille. De skickade in papper till försäkringskassan och försäkrade oss om att vi inte behövde göra någonting. Jag minns det som en stor sten som lyftes från mitt bröst just i den stunden. Jag avskyr att behöva ha att göra med myndigheter. Mina erfarenheter är kantade av dåligt bemötande, fel blanketter, bristande intyg och försenade eller icke fattade beslut. Endast problem. Endast krångel. Problem, krångel och stress utan dess like. Så det var riktigt betryggande att slippa oroa sig över det denna gången. Jag hade inget annat i tankarna än Freja ändå. Kunde inte tänka utanför hennes födelse och död. Där fanns ingen ork över till någonting annat. Förlusten av mitt barn har tagit fokus från i princip allting annat runtomkring. Det är så fortfarande, till viss del. Jag är förlorad.

Men.
Jag orkar inte ta upp allting. Varendaste liten detalj som kunde ha ställt till problem för mig, för oss, har självklart gjort det. Det saknas slutdatum på läkarintyget, det hade hon glömt bort att skriva, vilket gör att jag måste jaga runt efter läkaren, som för övrigt inte är i Sverige längre. Olika människor säger olika saker. Skickade påminnelser som inte borde sändas ut. Efter samtal med nya handläggare på försäkringskassan fick jag höra både att det ena ställde till det, än det andra, och nästa dag var det tvärtom. Hur svårt ska det vara? Jag vill bara få lov att vara sjukskriven. Utan problem. Utan att behöva ha någon onödig kontakt med försäkringskassan.

På torsdag ska vi till vårdcentralen för att förnya sjukskrivningen, vilket inte ska vara några problem, har aldrig varit det, säger de som arbetar med föräldrar som mist sina barn. Såklart kommer det att bli problem.

Det är hemskt att allting ska behöva bli mycket, mycket värre än vad det redan är. Det känns så fruktansvärt onödigt. Den stressen jag upplever ifrån Försäkringskassan slår ut allting. Allting! Hur ska man kunna få lov att sörja sitt barn när man istället ska behöva oroa sig över att intyg, blanketter, ersättningar inte ska bli fel? Varje dag pratar vi med dom. Varje dag är det något som uppmärksammats, blivit fel, saknas, eller inte stämmer. Imorgon är det en månad sedan Freja föddes och vi har fortfarande inte ens fått en handläggare som tar hand om just vårt fall. Hur sjukt är inte det?
Tydligen skulle vi gå in och anmäla på deras hemsida också, att vi är sjukskrivna. Det ska man göra samma dag som sjukskrivningen träder i kraft. Alltså den 6e februari. Den 6e februari, när Freja dog, skulle vi alltså anmält till försäkringskassan att vi inte längre kan arbeta eller vara föräldralediga. Den 6e februari kunde jag varken prata, tänka eller göra någonting utan att skrika av smärtan av att ha förlorat mitt barn. Är det rimliga krav?

Kuratorn har ringt till försäkringskassan. Försökt reda ut saker. Personal från försäkringskassans avdelning för de som har avlidna barn har ringt upp oss och försökt reda ut saker. Men ingen kan allting. Ingen är ansvarig. Ingen kan alla bitarna, de kan bara vara samordnare och gå igenom en bit i taget. Först föräldraledigheten, sen sjukskrivningen, sen intyg, sen sorgedagar, sen semesterdagar från arbetet, sen tillfällig föräldrapenning i samband med förlust av sitt barn etc etc. Jag förstår inte. Jag kan inte. Jag vill inte fatta några beslut. Jag vill bara vara ifred. Sjukskriven och ifred. Det räcker att någon säger en mening som innefattar dessa orden så bryter jag ihop och börjar gråta. Jag har inte ork till detta. Jag går på reservkraft redan som det är. Jag fixar inte detta också.

Försäkringskassan får inte längre ringa till mig. Allting går via Nille numera. De ringer honom i mina ärenden. Han är starkare än vad jag är. Jag bryter bara ihop och jag är så sönderstressad att jag skulle kunna dö. Det är inte rättvist. Det är så in i helvetes onödigt. Vi vill bara få sörja. Låt mig vara ifred, låt mig få sörja, innan stressen äter upp mig fullständigt inifrån. Hur ska jag orka leva då?

Folk säger att det inte har gått så lång tid. Att jag inte ska stressa eller tänka på jobb, träffa vänner och så vidare. Men faktum är att det har gått en månad och ingenting har hänt. Bara problem som skapats och inuti dessa växer stressen fram. Snart har det gått två månader. Tre månader. Ingen förändring. När räknar man att man ska återgå till jobb, vänner och livet igen? Fan, denna stress har ihjäl mig. Det går inte att inte oroa sig heller. Livet lämnar inga garantier och det blir aldrig som man tänkt sig ändå.

Kärleken & Döden!

Jag har fått mera energi nu. Kroppen orkar lite mer än innan och sinnet letar efter något annat att lägga fokus på. Häromdagen klädde jag om dynorna till våra matsalsstolar. Ett tidskrävande projekt som jag vanligtvis hade dragit mig för att ta tag i. Det blev fint, känns fräschare och nytt. Dock känner jag av i magen framåt eftermiddagarna att jag måste lugna ner mig lite. Jag bär inte barnen, men jag bär småsaker hela tiden ändå. Det är svårt att inte göra någonting. Pojkarna får mig att upprätthålla ett visst tempo, även om Nille är den som får dra det stora lasset. Jag provade lite lätt att dammsuga tidigare idag. Bara lite småsmulor och slipdamm efter en vägg som Nille har slätspacklat i vardagsrummet. Jag vill så gärna, men jag kunde inte. Jag är livrädd över att jag ska försvåra läkningen för mig själv genom att jag inte har den möjligheten att bara ”vila”. När något gör ont är det annorlunda, men om jag vaknar och känner mig utvilad så är det lätt att jag reser mig snabbt ur sängen och därmed använder mina sönderskurna och obrukade magmuskler på ett sätt som är olämpligt. Smärtan blir en påminnelse som inte bara är negativ ibland.

Fan. Det är nästan likadant idag. Jag känner hur jag vill sätta ord på olika tankar och känslor som passerat, men jag blir helt nollställd. Som om jag faktiskt har börjat stänga av på riktigt.
Jag bläddrar i kalendern och ser att det är flera veckor som passerat, utan att jag har märkt av det. Hur är det ens möjligt?

Igår började jag lite smått med att sy igen. På eget initiativ. Dregglisar. En form av terapisömnad där jag inte behöver tänka så mycket. Det kändes bra. Ska fortsätta ikväll. Jag bryr mig inte riktigt om vad jag ska göra med dom. Jag bara syr för att det dövar den värsta ångesten.

Imorgon är det dags för dagis igen. Det ska bli skönt att få vila ifrån barnen. Dricka kaffe och stirra in i ljuset från hennes minneslyktor. Det är lättare att bearbeta tankarna när de inte är omkring mig. Samtidigt väcker barnen nya känslor i kroppen på mig som jag aldrig hade kunnat locka fram på egen hand. Deras glädje kan ge mig sorg, men också få mig att skratta och le med hela hjärtat. Känna hur mycket och intensivt jag älskar dom. Ta vara på varje liten sekund som känns värdefull. Det är en insikt jag kan tacka Freja för. Att jag kan älska så hårt att jag önskar leva för alltid, samtidigt som jag lider så djupt och våldsamt att jag vill dö direkt. De går hand i hand de två. Kärleken och döden.

Jag pratade med vår kurator på Neonatal om mina skuldkänslor. Obefogade, onödiga skuldkänslor. Det är ingen annan än jag själv som lägger det på mina axlar. Men jag skäms. Jag tycker det är jättejobbigt att visa mig och min kropp inför folk vi känner. Folk som har känt oss innan Freja. Vänner. Jag skäms över att jag inte är gravid längre. Jag skäms över att magen är borta. Jag känner att jag misslyckats. Jag tänker att folk ska se på mig att jag har misslyckats. Att jag inte kunde. Min kropp kunde inte behålla vårt barn. Oavsett vad det berodde på, infektion eller ej, så skäms jag över den. Kroppen. Hon låg i MIN mage och det var MIN kropp som misslyckades med det enda den skulle göra. Det är mitt fel att hon inte fick vara kvar. Det är mitt fel att jag var fullt öppen. Det är mitt fel att hon föddes för tidigt. Det är mitt fel att hon dog. Dessa tankar känns lika rimliga som orimliga. Nille har aldrig gett mig skulden, ingen läkare, ingen. Aldrig har någon sagt någonting. Det är bara jag. Jag letar fel och det är väl ett nytt steg i sorgeprocessen. Allting känns lättare att hantera om man kan skylla på någon.

Jag duschar mycket och ofta. Sätter mig ner. Vattnet är varmt. Bränner mig lätt. Spolar bort allt det jobbiga. Gråter utan att tårarna syns. Känner och ser hela min kropp naken. Känner på magen där hon låg så länge. Känner på mitt bröst där hon dog så snabbt. Kramar händerna mot mig hårt och länge. Tänker att hon fortfarande finns där, i min famn. Vattnet som pulserar över huden gör att allting känns levande, fastän det inte är det. Jag är själv. Jag är naken. Ensam. Jag är fylld av smärta som jag försöker att tvätta bort. Förgäves.