Bästa Hotellet, En ring av sorg & Bildexplosion!

Det var ett tag sedan jag skrev. Vardagarna har sysselsatt mig. Barnen har krävt sitt. Hemmet har fått en hel del omsorg och när kvällarna kommit har jag varit trött och stressad över att jag inte hunnit med allting som jag tänkt. Ytterligare ett tecken på att livet börjar återgå till det normala.
Jag har vågat mig iväg till hotellet och hälsat på. Nille följde med, och jag kan ärligt säga att jag aldrig hade satt min fot där utan honom i släptåg. Jag mådde så fruktansvärt dåligt inför hela grejen. Alla mina kollegor, vänner och chefer. Alla vet, alla visste. Det var egentligen bara positivt, men jag ser saker på mer än ett sätt. Jag var så rädd över att gå tillbaka till mitt jobb på grund av att alla visste, att jag i tankarna började fundera på att söka mig till en annan arbetsplats. För jag vill inte vara den personen som förlorat ett barn. Jag ville inte att alla skulle se mig i min sorg. Det är lätt för mig att visa mig naken, blotta alla känslorna, här på bloggen. Jag kan skrika, gråta, svepa en grogg och torka tårarna bakom datorskärmen. Pausa. Andas. Resa mig upp igen. Det är ingen som ser, ingen som dömer. Ingen som ser mig i mitt värsta skick. Men hur gör jag inför alla dessa människor? När jag möter vänner, kollegor, chefer? Vad händer om jag faller då?
Jag var så otroligt nervös. Våndades. Samtidigt så såg jag fram emot det, för det innebar ett stort steg för mig. Det var ett stort steg för mig. Jag har kommit långt. Jag har faktiskt det. Men om någon skulle fråga mig, och jag skulle svara ärligt, så kan jag önska att jag inte var där jag är idag. Jag vill nästan stanna kvar här, i sorgen istället. Jag vill inte börja arbeta igen. Jag vill inte börja må bättre. Jag vill inte att tiden ska gå. Jag vill stanna kvar i det fruktansvärda, för det håller mig nära Freja. Allting jag har är tiden. Och emellanåt känns det som att ju mer tiden går, detso längre ifrån henne kommer jag. Även om jag vet att det inte är sant. Jag hade ändå gjort om det. Jag hade förlorat henne igen om så bara för att få hålla henne en gång till. Känna hennes lilla ömtåliga kropp ligga tryggt mot mitt bröst. Jag för upp handen och pressar mot bröstet i en gest som om hon fortfarande finns där. Men jag känner bara min egen nakna hud och hårda revben mot handryggen. Tomheten fullkomligt sliter sönder mig och kastar mig i marken. Det är så uppenbart att hon är borta. Chocken har släppt och smärtan det medför av att insikten har landat är fruktansvärd. Får mig att inte vilja leva. Men jag är längre fram i min bearbetning än så. Att lägga mig ner och dö är inget alternativ. Det är en utväg. Inget alternativ. Men smärtan får mig ändå att inte vilja leva. Sammanfattat, jag vill inte leva, men jag lever ändå för jag vill inte dö. Så jävla logiskt att jag borde knacka på dörren till psykiatrin redan imorgonbitti. Jag försöker att sätta ord på det, men det är svårt utan att framstå som en suicidal, utsliten och nedstämd småbarnsmorsa.
Men jag kommer ifrån ämnet. Jag ville berätta om mitt jobb. Att jag ska börja jobba nästa vecka. Jag är inte redo. Men jag blir inte mer redo än såhär heller. Jag tror aldrig att det blir rätt tid, man bara känner det på sig. Att nu är det dags, för man inser att man ändå inte har en annan utväg. Maj månad kommer vara skit. Jag känner det för varje dag som går, som det  närmar sig. Jag hatar Maj. Datumen. Längtan. Förväntan. Planerna som gick åt helvete. Hennes födelsedag som hon aldrig kommer få. Istället är hon född i Februari. Jag tycker om Februari, och jag avskyr Februari. Lika logiskt där också.

Jobbet var det ja! Jag grät. Jag mådde illa. Jag skakade. Jag andades och jag andades inte. Alla kramar jag fått via mejl och sms kunde jag nu äntligen få ta emot fysiskt. Vilken kärlek. Vilken värme. Det var otroligt. Det var så ansträngande för mig psykiskt att gå in genom dörrarna och möta folk, men det kändes samtidigt så otroligt bra. Vilken lättnad. Det var så skönt. Jag kände mig verkligen trygg och omtyckt. Alla ville bara mitt bästa och var så måna om mig. Jag är så tacksam. Att ha det förhållandet till mitt jobb och till mina kollegor underlättar enormt mycket. Det får mig att känna att jag aldrig någonsin skulle vilja söka mig till ett nytt jobb, bara för att fly undan ”mig”. För det är enormt påfrestande att bära runt på sorgen. Jag blir aldrig av med den, och min tanke är att det ibland är skönt att komma till en plats där ingen vet någonting. Just nu känns det som att jag går runt med en stor mörk ring av sorg som jag aldrig kommer ur. Alla kan se den, jag också. Kommer du tillräckligt nära mig så släpper jag in dig i ringen och då känner du också av min sorg. Det är hemskt. Jag skulle vilja gå ut ur den ibland. Få lämna mörkret som omger mig. Precis som du kan göra. Min förhoppning är att mörkret ska lätta en del, att allting blir ljusare i takt med att tiden går. För man lär sig att hantera saker på andra sätt. Men jag lärde mig på jobbet, att om jag faller, så är där många som kommer fånga mig. Hjälpa mig upp. Det känns väldigt tryggt. Det är ok att vara naken. Öppen. Att visa sig svag. Det är en styrka att våga visa sig svag. Jag kommer våga. Jag har redan gjort det en gång.

Jag avslutar med lite bildspel. Sådant som hänt här hemma eller i tiden som gått. Sådant som får mig på bättre tankar.
Imorgon är det Valborg och vi firar inget, men kommer ändå grilla och mysa med Sheima och hennes familj. Viking har pratat hela dagen, sen jag berättade, om att han ska leka med Leia och frågat om hon inte kommer snart. Det är underbart att se kärleken i sitt barns ögon och lyckan i att få träffa en kompis, speciellt när jag kan känna likadant inför min väninna. Sheima. Det är härligt att barnen funnit varandra på samma sätt som vi har gjort. Tack för att du finns och funnits med mig varje dag sedan livet vändes upp och ner för mig. Du och många andra! I tragedier får man verkligen se vilka ens riktiga vänner är, och jag är så tacksam över alla undebara människor som sträckt ut sina händer för att hjälpa mig. Tack!

Mithras njuter av friska luften.

Ytan där planteringslådorna ska stå. Rensas på rötter, plattor och skräp.

 

 

 

Loke bus.

Planteringslåde-bygge. Min man han kan.

 

En del nya kläder till barnen samt en hel del tröstshopping av fantastiska tyger. Jo, tyg får mig fortfarande att må bra.

Golv lagt i allrummet på bottenplan, lite annan färg på väggarna i hallen, samt fortsättning på restaureringen av dörrarna i huset. Jag tar inte åt mig äran för något utav det! Världens bästa Nille!

 

 

 

Planteringslådorna färdigsnickrande, marken fortsätter bearbetas.

Mina rabarber börjar ta sig.

Strosat runt på Öspab och letat och shoppat växter, buskar och träd att plantera. Det hade varit underbart med ett körsbärsträd i trädgården.

 

Hälsat på grisarna "Babe" och "Simon Särimner" hos mormor och morfar. Fina, ekologiska Linderödsgrisar.

 

 

 

 

Busat och plockat ramslök i skogen! Gjort ramslökssoppa, ramslökssmör (kryddsmör) och vakuumförpackat bladen för att kunna njuta av dom hela året.

 

 

Promenerat i älskade stugan!

 

 

Jämnat ut marken och gjort plats för lådorna. Äntligen! Totalt 5 ton matjord till hela kullen och lådorna som är 200x 120cm. Hårt slit lönar sig. Nu ska det bara planteras också. :)

Ta bort mig från mig.

Måndag och ny vecka. Jag letar bland bilderna och inser efter en stund att jag är i helt fel månad. När blev det April? Jag känner direkt obehag över tidens framfart. Jag känner mig fortfarande så kluven vad jag vill och vet knappt vad jag mår bäst av. Att tiden går eller inte, oavsett är det inget jag kan påverka så jag borde lägga ner de tankarna direkt. Men jag påverkas ändå och känslorna dyker upp oväntat och okontrollerat.
Vad gör jag om dagarna?
Vad gör vi?
Vi överlever. Vi renoverar, vi handlar, vi bygger. Vi busar med barnen och umgås med nära vänner. Träffar familjen, lagar mat, städar, tvättar, diskar. Alltid är det något. Det är ofta fullt upp från morgon till kväll. Vi kan skratta, vi kan gråta, vi kan prata allvar och vi kan skämta. Precis som det ska vara, som livet är. Men så fort där finns ett tomt utrymme, en ensam stund av tystnad, så finns hon där och påminner. Freja finns med i allt vi gör. Hela tiden. Det är ok. Men när dessa stunder av ingenting dyker upp, vilket de gör titt som tätt, då får jag aldrig vila. För det är aldrig bara hon som gör mig sällskap då, det är alltid hon och sorgen. Det är alltid Freja och tårar. Det är Freja och förtvivlan. Freja och smärta. Skräck. Panik. Ångest. Freja och dimmiga ögon och skakiga händer. Freja och en kropp av rastlöshet och fångenskap. Jag vrider och vänder på mig, blicken är stirrig och jag får svårt att fokusera på ett stilla objekt. Händerna misslyckas med att bara vara och kaoset inom mig exploateras genom deras ändlösa rörelser. Jag får ingen ro i kroppen, ingen vila och ingenting blir gjort. Jag blir raka motsatsen till kreativ samtidigt som jag är så full av aktivitet att jag blir helt utmattad efter ett stund. Vad är det som händer? Blotta tanken på det gör mig enormt stressad och orolig, eftersom jag inte själv kan kontrollera det. Känner mig svag. Utelämnad och fången. Det är känslorna i min kropp som tar över mig. Jag vill lägga mig på golvet i ett hörn i ett svart rum, dra upp benen och slå händerna kring kroppen, stänga ögonen och sluta att existera. Försvinna. Ta bort mig från mig.

Utåt sett är allting för det mesta som vanligt. Det går inte att se på mig, eller på oss, att vi lever med saknaden och krossade hjärtan. Jag kan lura vem jag vill. Utom mig själv. Nästan.
Ibland träffar vi någon som vill beklaga sig, krama oss och berätta att de är ledsna. De kan titta på oss med blanka och sorgsna ögon, gråten nära att plocka fram. Jag kan inte möta det längre. Jag försöker att överleva, och jag klarar inte av att dra fram känslorna varje gång eftersom jag inte kan stänga ner dom igen. Det kan få mig att verka kall. Känslolös. Som att jag inte alls är ledsen. Det kan stämma till viss del. Jag kan inte vara ledsen hela tiden. Då hade jag inte överlevt. Så jag måste vara känslolös. För att skydda mig själv och alla andra. Men det betyder inte att jag tar illa vid mig av de som är ledsna för oss. Det smärtar mig att det gör ont i er, men det glädjer mig att jag har kunnat dela med mig av Freja till så många andra. Att hon finns i mångas tankar. Det ger mig ett tröstlöst lugn. Det får mig att tro att jag har lyckats, att jag har gjort det bästa av situationen. Det bästa av Frejas korta liv. Delat den med så många utav er. Tack för att ni tagit del.

Lite bilder ifrån helgen. Trädgårdspyssel. Sex rundor till tippen med släp för att slänga skräp och trädgårdsavfall. Fyllt sandlådan med sand. Köpt två ton matjord och insett att vi behöver ungefär fem ton till. Köpt material till att bygga planteringslådor, snart ska jag odla. Druckit lite öl, spelat sällskapsspel. Köpt en svindyr grill och invigt den. Skrattat. Gråtit. Varit hos kuratorn och fått positiv feedback på att min bearbetning går framåt, sånt jag inte kan se själv. Varit på teater i Helsingborg med systrar och mamma och sett pjäsen "Den besynnerliga händelsen med hunden om natten". Pratat och hjälpt en hemlös. Veckohandlat för andra gången på en vecka. Hittat bya-block på blocket som vi ska använda till och bygga en låg liten mur med i trädgården. Sprungit i ösregn. Druckit kaffe i solen. Älskat.

 

 

 

 

 

 

 

Magsjuka & ett annorlunda möte.

Magsjukan har varit här. Barnen kräktes med sekunders mellanrum och några timmar senare var det även min tur. Så naken, liten och patetisk man blir. Ynklig. Hela kroppen vänder sig ut och in och det rinner därbak samtidigt som man hulkar tills man är nära att svimma. Jag rasade tre kilon på två dagar. Nille sprang mellan mig och barnen, för han har benådats med dålig mage och tarm sen tonåren så inga bakterier eller magvirus fastnar hos honom minsann. Tur att vi var en på benen åtminstone.

Vi blev krya lagom till att hinna fira lite påsk och åkte till mina föräldrar över helgen. Det var skönt att få komma bort. Vi klappade lammen, fåren, såg getterna och hönsen. Barnen letade påskägg, vi byggde lite i stallet, käkade fantastiska måltider och samlade massor av ny energi. Jag och Nille tog även ett varmt och riktigt avslappnande spa-bad. Helt otroligt underbart. Vi behövde verkligen den stunden för oss själva. Tänk att alla små ting av glädje och lycka numera är så tydliga i sitt existerande. Att alla känslor är uttalade på ett helt annat sätt än tidigare. Ingenting tas för givet. Ingenting viftas bort, utan allting ses precis för vad det är. Smakas på. Upplevs. Med alla sinnen. Jag levde inte såhär förut. Det är svårt att förklara. Men innan Freja dog så levde jag bara. Nu, ”lever” jag verkligen när jag väl gör det, även om jag i nästa handling kan känna mig död. Det finns inget finstilt i någonting längre. Jag känner med hela min kropp och med hela mitt sinne. Det tar all min kraft och gör mig jättetrött, men jag skulle inte byta min insikt mot någonting. Bara om det kunde ge mig Freja tillbaka.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vardagen börjar formas igen, även om mitt tålamod och psyke är långt ifrån återställt, så kan jag ändå se mönster och tecken på att livet fortsätter. Häromdagen tog jag båda barnen själv till mataffären och veckohandlade. Det var mitt egna beslut. Alla som har barn vet att det kan vara en ordentlig kraftansträngning att gå och handla med små ”hjälpredor” i sällskap. Men jag lyckades och det utan att ta helt slut på mig själv. Det gick nästan som på rutin och jag insåg det nog först efteråt, vad jag hade gjort. Det konstigaste hände dock när jag stod och packade upp matvarorna i kassan. En äldre man stod bakom oss i kön med händerna fulla av varor. Ungefär som när man går in i en butik, utan att ta en varukorg, för man ska ju ”bara” köpa en liter mjölk, och det slutar upp med att man tillslut balanserar varor i hela famnen. Det var han. Han började prata med Viking och med mig, och när jag vänligt svarat på hans små öppningsfraser så började han att pladdra på ordentligt. Han berättade om sin far, som ”bolmat” cigaretter i sängen i flera veckor innan han dog, hur hans mor tjatade på honom att sluta. Han berättade om ett barn som hade bitit honom i byxbenet så att det blev hål i tyget och att han sedan hade tvättat sönder dessa byxorna fullständigt. Han berättade och pratade och förklarade saker som jag inte hade en aning om. Oviktiga för mig men, behövde ändå yttras av honom, så jag lät honom prata medan jag fortsatte lägga matvaror på bandet. Jag nickade snällt emellanåt och gav några instämmande svar mellan meningarna utan att egentligen lyssna så noga. Men plötsligt vänder han sig till barnen igen och utbrister: ”De måste väl sakna sin lillasyster nu!?”
Jag stannar upp i mitt plockande och bara tittar på honom. Tankarna far genom huvudet, jag försöker komma på vad jag har sagt till honom, eller om det står något på mig att Freja saknas. Jag blir förvirrad och i några sekunder står jag som paralyserad och vet inte vad jag ska göra. Väntar på en känslostorm som aldrig kommer. Rullbandet hinner bli tomt innan jag återfår fokus.
”Jo, faktum är att de har en lillasyster” börjar jag. ”Men hon lever tyvärr inte längre…” lyckas jag få fram. Nu är det mannen som tittar förvirrat på mig. Han börjar fumla med sina varor och blicken flackar undan. Han mumlar något ohörbart.
”Jag blev bara lite förvånad över att du frågade, men det är ingen fara.” fortsätter jag vänligt, i hopp om att han inte ska känna sig obekväm över situationen.
Han vänder sig mot mig igen, fortfarande fullt upptagen med att balansera sina ingredienser mot kroppen. Smått generad. Han säger:
”Jag vet inte vad som gjorde att jag frågade det…” och jag ser på honom att han menar allvar. Han verkar själv tycka att det var väldigt märkligt. Som om det inte var han som ställde frågan egentligen, utan att den bara slank ut. I bilen, hela vägen hem, hör jag mannens röst eka i mitt huvud. "De saknar väl lillasyster!" jag är hänförd över mötet med honom. Ställd. Lite chockad. Men jag känner inget obehag och jag är inte heller ledsen. Bara lite... vilsen. Det var så himla konstigt.