Första gången...

Häromdagen veckohandlade jag själv med alla barnen, för första gången. Säkerligen inget märkvärdigt för många, men allting har en ”första gång”. Natta alla barnen själv för första gången. Köra bil med alla barnen själv första gången. Åka till mataffären med alla ungarna själv första gången. Vara hemma själv, med alla barnen, en hel dag första gången. Och så vidare. Jag kan bocka av samtliga ovan nämnda ”första gången” nu, vilket känns bra föra det innebär att jag klarar av att göra det igen och igen. Det ultimata testet är att åka själv till ikea med alla barnen, men riktigt så destruktiv är jag inte. Åtminstone inte ännu.

Handlingen flöt på förvånansvärt bra i alla fall. Lite mutor tog jag till, jag är ju inte helt dum i huvudet, och det var ju som sagt ändå ”första gången”. Pojkarna är i sina respektive trotsåldrar (5år och 3år) och är extremt krävande var för sig, men tillsammans blir det som att öppna portarna till Hel. De skulle få välja var sin godissak ifall de uppförde sig inne i butiken, och de gjorde de faktiskt. På deras vis. De hälsade högljutt på alla de mötte och presenterade sig med namn oavsett om de utvalda personerna var intresserade eller ej. Vid två tillfällen höll Loke på att välta omkull ett äldre par, när han fick små adrenalinryck och rusade runt i en halvcirkel vid mejerivarorna, men så blir det väl när man är så uppspelt över att man ska få välja godis helt på fri hand. Viking stannade till och erbjöd sig att hjälpa en ur personalen att packa upp smör i en kylmonter. ”Behöver du hjälp?” ”Ska jag hjälpa dig?” och ”Jag kan hjälpa dig!” osv. Tur att kvinnan tog det som en generös gest och inte som att vi misstrodde henne över att klara av sitt jobb. Framme vid kassorna valde de sitt socker och vi ställde oss sedan i kön.

-          Tjenare mannen!! Utbrister Viking. Mannen framför oss vänder sig förvånat om, men får sedan världens bredaste leende.

-          Men tjenare hörrödu! Svarar han glatt tillbaka. Kändes som att Viking gjorde hans dag med den hälsningen för jag hörde hur han återberättade det för en annan person lite längre fram.

Pojkarna hjälpte mig sedan att kränga upp varorna på bandet och jag kände mig illa tvungen att be om ursäkt över oordningen som uppstod med streckkoder i alla möjliga och omöjliga vinklar. Kassörskan var också hon vid gott mod (som tur var), speciellt med tanke på att pojkarna kastade både ett paket blöjor och en limpa bröd i famnen på henne. Medan jag drog mitt kort stod där en äldre kvinna bredvid mig och bara tittade på mig. Hon log när jag log mot henne, sen lade hon handen på min axel, upptäckte Balder i bärselen och sa ”Det var inte illa, bra jobbat!” Stoltheten brände till lite i bröstet och det gick nog inte att dölja. ”Jag överlevde!” kontrade jag med och började sedan packa ner mina varor. Viking och Loke klättrade i och ur och ovanpå karusell-bilarna som strategiskt står placerade precis utanför kassorna. Jag hade nog stressat mig till en hjärtinfarkt om de inte vore för de där bilarna som uppehåller barnen under tiden jag försöker få ner allting i kassar i vagnen igen. Tack Ica Maxi, från djupet av mitt hjärta!  

Jag stannade till för att ta ut pengar också och under tiden tiggde Viking enkronor till tuggummiautomaterna. När han fick avslag från mig gick han på en stackars äldre man och började fråga ut honom om hans ekonomi istället. Loke sprang fram och tillbaka genom glasdörrarna under tiden. Men vi klarade det, och hem kom vi. Jag backade upp bilen på gräset på framsidan och hela vägen fram till dörren istället för att ställa den på vår uppfart, och barnen tjöt glatt över att mamma var tokig som körde bilen in i trädgården. Men hej, jag sparade säkert 30 meter och undvek samtidigt risken att barnen skulle råka springa ut i gatan under tiden jag tömde bilen på matkassar.

Idag har vi även bockat av några mindre trevliga ”första gången” moment också. Den äckelmagade bör sluta läsa nu…

Vi har avverkat en ”första gång med bajs överallt utom i blöjan” incident. Det blev Nille som fick ta den. Balder sket ner sig fullständigt i mitt knä, men eftersom jag bytt alla blöjor under dagen så gav jag givmilt bort denna blöjan till honom. Där var senapsgul skit över hela ryggen, rumpan, strumporna och hans ena hand. Ni som har barn vet nog precis vad jag menar, ni andra, frukta inte. Man får en helt annan tolerans mot bajs när man får barn. Det blir nästan lite intressant faktiskt. För bajset kan vara a och o om du ska få sova inatt eller ej, eller om du ska behöva vagga och trösta en skrikig bebis med magknip i 4 timmar en kväll eller inte. Så ja, bajs är bra och i princip alla föräldrar hurrar (och gör solhälsningar till övre makter) när ens barn har gjort nummer två.

En annan första gång, idag, som nog faktiskt är en premiär för mig, för det har jag aldrig varit med om tidigare, var att jag blev lite lagom lätt nerskvätt i ansiktet. Jag får skylla mig själv, faktiskt. Jag menar man är ju en idiot om man sätter ögat framför en pistolmynning liksom.

Sist men inte minst, när vi ändå är inne på kiss och bajs, så kan vi ju ta med en spya också. Nämligen inatt, klockan 4,00, efter jag matat Baldermannen med en hel flaska ersättning. Jag lägger honom i babynestet och han får en hostattack och spyr sedan så att han fyller hela nestet med mjölk. Det blev som ett litet badkar för honom, fast med mjölk. Kul. Sen vägrade han förstås att somna om och höll mig vaken lagom till det var dags för Nille att gå till jobb, och jag måste gå upp och börja dagen. Då. Då somnade han. Såklart.

Sen fick jag lust att krossa alla pepparkaksfigurerna till en smuldeg...

Imorse gick jag upp i god tid för att hinna med morgonrutinerna. Balder skulle nämligen till BVC på läkarbesök och tiden var satt innan omsorgstiderna gällde för pojkarna på dagis, vilket innebar en hel del pusslande för mig. Men det var löst med att farfar skulle passa den stunden jag var med lilleman på vårdcentralen. Jag ville ogärna ha med mig alla tre till BVC, även om det ändå gick relativt bra förra gången de var med. Om man bortser från att Loke klättrade upp i bvc-sköterskans kontorsstol och knappade på datorn, medan Viking upptäckte lådan med D-droppar med störtblandad förtjusning (massa små flaskor med dricka av något slag!!).

Så, jag matade Balder och hade hällt upp en kopp kaffe som jag räknade med att hinna dricka under tiden. Det blev dock inte så. Såklart. Annars hade jag inte ens tagit upp det där med kaffet. För det som hände var att barnen kallade från sitt rum och jag gick in för att se efter dom, med Balder i famnen. Jag hinner säga några ord innan Balder kastar en spya rätt ut över min axel. Den står ut ur munnen på honom som om man startat en kraftig stråle ur en vattenslang. En gång. Två gånger, tre… tills han tömt all mjölk över mina kläder, sina egna, mitt hår (!!!), mattan på golvet, Lokes täcke (som av någon irriterande anledning alltid hamnar på golvet), golvet, ett gäng böcker samt en spya skjuter han rätt in i bokhyllan bakom mig där det står fullt med leksaker. Det kommer så mycket mjölk överallt att jag inte ens försöker stoppa spridningen, även om jag kunnat. Det var liksom meningslöst ändå. Så, fram tills det låg jag bra till i planeringen. Sen blev allting väldigt stressigt. Jag torkade upp mjölken med täcket, bytte kläder på både mig och lilleman och kramade ur håret i hästsvansen. Fan då. Jag lyckades ändå få på samtliga barn kläder under tiden som de retades och kivades med varandra och ljudnivån var lite lagom skärande i huvudet. Jag tror att jag röt ifrån tillslut och skrek något väldigt dumt (ja, skäms på mig) och sedan tystnade båda busbröderna och satt snällt och väntade tills kräkmamman hade plockat ihop allt viktigt som behövde tas med. Kaffet var såklart kallare än is, men jag svepte några snabba klunkar i förbifarten ändå. Man måste ju tanka bilen innan man kör och jag behövde verkligen, verkligen det där kaffet idag.
Vi packade in oss i bilen och jag tackade Nille högt över att han skrapat bort isen på vår bil innan han farit till jobb. Vi hinner knappt komma ut ur byn innan jag ser en väldans massa blåljus, ambulanser och brandbilar. Precis innan påfarten till motorvägen har två bilar totalkrockat. Jag blir väldigt berörd och ledsen över synen. Barnen förstår också allvaret när jag berättar att det hänt en olycka. Jag kör ut på motorvägen och ser den gigantiska månen torna upp sig. Påtalar detta för Viking (som sitter framåtvänd och kan se) som ett försök att byte ämne och prata om något finare och bättre än ambulanser och bilar som krockat. Viking säger ”åh, wow vilken måne. Det är där Freja bor!” Jag får en klump i halsen och lyckas få fram ett ”jaså, gör hon?!” varpå han svarar ”ja, mamma, det vet jag att hon gör.”
Sen kommer tårarna och de rinner tills pojkarna tjuter om att de vill höra Thåströms- var e vargen. Jag spyr snart på den låten, men den fick mig åtminstone att samla mig igen.

Framme hos farfar hämtar han barnen direkt från bilen och jag kan köra vidare till BVC. Läkaren var helt fantastisk. Det första han frågade var om det var första barnet för mig och hans reaktion var obetalbar när jag sa att det var fjärde.
”Men hur gammal är du?”

”29.”

”Det var himla bra jobbat” osv.. kommentarer som jag myser av att få höra. Faktiskt. Jag fick berättat om Freja och han var både professionell och personlig i sin beklagan. Samtalet spann vidare från graviditeter till Balder och till serien Vikings från HBO och hur bra den är.
”Den är väldigt välgjord, säger han” samtidigt som han undersöker Balder, och jag undrar för en sekund om han menar Vikings eller min son. En stund senare pratar jag ikapp med barnsjuksköterskan medans läkaren sitter och kollar airsoftvapen på sin telefon på min inrådan. Samtalen fick ett väldigt brett utslag. Ett minst sagt trevligt läkarbesök, och lilleman växer förstås på bra och följer sin kurva också. Även om han varit och fortfarande är väldigt förkyld. Fick råd och tips på vad jag ska hålla koll på om det blir värre, om det tex skulle utvecklas till lunginflammation. Men nu hoppas vi att det snart vänder för honom.
Efter besöket hämtade jag upp busbröderna igen och körde mot dagis. Precis innan avfarten mot Oxie har en bil krockat och hamnat på taket. Vi kommer bara några sekunder efter en av brandbilarna och de börjar dirigera om trafiken. Jag ryser i hela kroppen. Så fort livet kan vända…

Under hela bilfärden tjatade både Viking och Loke om att de inte ville vara på dagis, men då det är deras sista vecka så stod jag fast vid att de skulle dit. Vi hinner komma innanför dörrarna när jag läser på stora tavlan att det nu råder kräksjuka på samtliga avdelningar i huset, samt de är stor sjukfrånvaro från både barn och pedagoger. Jag vänder i dörren. Pedagogerna kommer ut och kramar och säger hejdå eftersom barnen nu får jullov och inte är tillbaka förrän i mitten på januari. Sen vill varken Viking eller Loke hem, nu vill de vara på dagis igen och jag kan knappt dölja min frustration längre. Ombytta roller. Hormon-mamma med mjölkspya i håret vägrar lämna barnen på dagis på grund av smittorisken och skitungarna vill inte längre åka hem. Alltså… vadå, så era åsikter är lika obetydliga som en påse med luft? Man kan inte bara ändra sig sådär och ge mig värsta dåliga samvetet. Vad jag än gör så blir de aldrig nöjda. Suck. Men hem for vi i alla fall och tiden rusade och först runt halv tre kunde jag äntligen få ta min kopp kaffe. Trodde jag. Jag satt på golvet, med Balder nymatad i knät och med 4000 småbitar lego som skulle byggas ihop till en bensinmack framför mig. Balder får en hostattack och spyr ner hela mig igen. Och sig själv. Och 4000 småbitar bensinmack. Och min mobiltelefon. Och mitt kaffe. Mitt. Kaffe. Fan. Jag sitter där i den andra marinaden av sur mjölk och undrar för en stund om de kanske inte är meningen att jag ska dricka kaffe idag, eller överhuvudtaget. Sen funderar jag på att ignorera kräket och bara sitta kvar i skiten tills Nille kommer hem. Men jag tar ett moget beslut och torkar upp istället.
Sen går en ballong sönder och Viking blir helt katastrofalt knäckt och stortjuter under tiden jag sitter på toaletten.
Sen vill de äta pepparkakor, men inte den, eller den eller den, eller den… eller den och jag får lust att krossa alla pepparkaksfigurerna till en smuldeg och hälla tillbaka ner i burken.
Sen häller Viking ut en miljon småbitar lego till och tycker att jag ska bygga ihop det.
Sen upptäcker jag att barnen använt min flaska med flytande makeup-remover som tvål och därmed spolat ner ca 200 spänn i vasken.
Sen orkar jag inte bry mig mer.

Sen får jag ny energi och slänger stora barnen i badkaret med lilleman i babysittern.

Sen gör jag middag till dom och under tiden de äter badar jag Balder.

Sen sorterar jag ut tre maskiner tvätt, för nu har jag inga kläder kvar alls att ha på mig.

Sen borstar jag tänderna på vilddjuren och matar Balder igen, och jag sitter livrädd kvar i soffan en bra stund efteråt för att vara säker på att han inte ska spruta ner mig med mjölk en tredje gång.
Sen sover barnen och då tar jag en efterlängtad dusch!
Sen satte jag mig vid datorn!
Sen drack jag en kopp… te. Te!
God natt!

Det är tacksamt!

Balder är nu 1 månad gammal. Förr räknade jag veckor och dagar, följde utvecklingen med appar och forum. Man jämförde och funderade om ens bebis följde den standardiserade normen och riktlinjerna. Man nojade vid minsta avvikelse. Helt i onödan förstås, för alla barn är unika och utvecklas på sitt sätt. Så länge de följer sin egna kurva bör man vara lugn. Det är så annorlunda nu. Det känns varken skrämmande eller obehagligt att tiden går. Den får gärna gå fort. Balder är jättesöt och gosig, men jag är ingen bebismamma. Jag längtar mer efter att han blir större. När där finns ett utbyte, även om det förstås blir betydligt mer krävande än vad det är nu. Varje ålder har sin charm förstås, men man har också sina favoriter.

Vardagen har förändrats på många sätt, men ändå inte på något ansträngt vis. Det är mer som om våra gamla rutiner har utvecklats och att vi har anpassat oss efter det nya livet. Det krävs förstås betydligt mer planering. Mer ordning och struktur i vardagen för att få ihop det och för att vara säker på att man hinner med allting. Det känns som att det plötsligt kan bli lätt att man ”glömmer” ett barn, speciellt när det är så mycket i huvudet och runt omkring. Emellanåt känns det som att tiden bara precis räcker till för det basala i vardagen. Tvätt, matlagning, städ och underhåll, sen är dagen slut. Men det känns ok. Det känns faktiskt mer än ok. Dessutom är vi två om det mesta. Jag känner sällan att jag är ensam om att dra i saker, utan vi hjälps åt så gott det går. 

Jag kommer säkert att få äta upp detta, men Balder är förvånansvärt lätt. Han skriker inte ofta, och när han gör det så är det ganska enkelt att klura ut vad det beror på. Inte för att man har världens längsta lista med förslag att utgå ifrån, men det går liksom att höra skillnaden. Om han har gaser eller en fis på tvären, om han behöver rapa, har magont, blöjan är full, hungrig, understimulerad, överstimulerad, frusen, vill ha närhet osv. Ibland undrar vi om det är ett plåster på såren för att Loke var så svår som bebis. Loke som aldrig var nöjd, hade kolik och som vaknade mellan 15-25ggr varje natt tills han var 1,5 år. Kanske det är vår tur nu med lite flyt? Loke har som sagt ändå satt ribban, och det jäkligt högt, och allting under känns litet i förhållande till hur vi har haft det. Allting kan och kommer säkerligen att förändras ändå, men under tiden så njuter vi så mycket vi kan. En del beror med stor sannolikhet också på att man är mer trygg som förälder nu. Mår mamma bra så mår bebis bra. Även det en anledning till varför jag valde bort amningen. Dessutom ogillar jag att tycka att det är jobbigt, för jag knuffas hela tiden tillbaka i tanken på Freja, och väljer många gånger att vara tacksam istället för frustrerad. Tacksam över att han väcker mig på natten, när han gallskriker, när han kissar ner mig eller över att diska alla miljoner nappflaskor. Tacksam över att han lever, att han finns i våra liv. Tänk att jag faktiskt har en bebis som kan väcka mig, eller som skriker tills mina egna tårar rinner. Det är tacksamt!

Så… en månad gammal, och både jag och Nille känner lättnad över att vi kommit en bra bit på vägen. För varje vecka som passerar och han fortfarande andas ser vi som en vinst. Kärleken växer och vi vågar älska honom ytterligare. Vi tänker tanken att han faktiskt ska få stanna hos oss. Att han ska få leva… tankar som förmodligen bara vi och andra änglamammor och pappor tänker. Hoppas jag.

Viking blev sjuk i slutet på förra veckan och vi fick ställa in massa planerade aktiviteter, bland annat ett kalas under lördagen, vilket kändes riktigt tråkigt. Han mår bra nu, men lilleman har dessvärre fått smaka på förkylningen. Det har satt sig i de övre luftvägarna och han hostar mycket och har segt slem. Det är så synd om honom och han får svårt att andas när han hostar. Jag åkte in med honom till akuten häromkvällen, efter samtal med 1177. Man ville kunna utesluta både kikhosta och RS. Hans lungor lät som tur är fint och vi kunde åka hem igen samma kväll. Gäller bara att ha lite extra koll så att han inte försämras i och med han är så liten.

På tal om tacksamhet, så enkelt det är att faktiskt glädja en annan människa. Bara genom sina vardagliga handlingar. Som att ge bort p-biljetten till någon annan när man är färdig och lagt på för mycket. Det brukar jag göra och folk blir så glada. Nästan lite överraskade, men framförallt tacksamma, vilket gör mig glad. Dubbel glädje.
Det är kul när små gester som man gör av vana eller rutin kan verka positivt för en annan. Att sprida ett leende till exempel, det smittar av sig, testa själv. Att hålla upp dörren för någon, att säga ”godmorgon” eller ”hej” till en främling du passerar på gatan, att ge upp sin plats på bussen för någon annan, eller att tänka på att lägga varorna på bandet i kassan med streckkoden åt rätt håll. Jag fick en väldigt tacksam kassörska häromdagen som tackade mig uppriktigt över hur enkelt jag hade gjort det för henne att scanna alla varorna. Det gjorde mig så himla glad att jag hade gjort henne glad och att hon var fin nog att påtala det för mig. Det är också viktigt, att våga tacka folk. Att berömma människor för deras goda handlingar även om de inte är medvetna. Som när jag lade upp varorna på bandet, utan att reflektera, för jag gör alltid så då det är så jag fått lära mig, men har nog aldrig fått höra att det uppskattas. Det tas liksom för givet. Så jag känner tacksamhet mot henne, för hon gjorde mig glad och fick mig att reflektera mer. Det ville jag dela med mig av, en uppmaning om att sprida lite mer goda handlingar och inte glömma att le!

Vill även tacka Björn på Barnuppropet som gjorde ett familjeporträtt åt oss. Det visar hur vår familj faktiskt ser ut, för alla de som inte kan se. Tänk att detta är det närmsta familjeporträtt vi kan komma. Det gör mig ledsen, samtidigt är jag glad över bilden. Och tacksam! 

Avslutar med bilder på tiden som gått och lite som vi hittat på! Bland annat är det Vikings födelsedag idag, han blir hela 5år. Får skriva mer om det en annan gång, men idag ska han i alla fall bli ordentligt firad av familjen! Morgonen började bra med paket, sång och frukost på sängen, och en överlycklig kille som fick sin Blazestorm, soft bullet gun. Någon börjar ta efter sina föräldrar... hm.

Glad liten skit!

Rocky!

 

Bästa Mike & Sofia, Rocky med förstås.

Storstädning i pussel & spelskåpet...

 

 

Loke älskar att få målat naglarna.

Årliga pepparkaksbaket med Elin, Sebbe & Matteo.

 

 

Mithras sover alltid hos Viking. De tar ungefär lika stor plats nu.

Lite nya byxor till Balder.

Första dagen...

Idag är första dagen för mig att vara ensam med barnen. Nilles 10 pappadagar är förbi och han är åter på jobbet. Det känns ok. Ganska bra ändå. Viking och Loke är på dagis och det gick förvånansvärt bra att lämna. Balder låg i vagnen, Loke på ståbrädan och sen hade jag bara Viking att hålla koll på under promenaden dit. Jag vill inte sticka under stol med att jag är livrädd över att ge mig iväg ut med alla barnen själv. Jag är rädd när jag inte längre kan ha koll. Som om båda två hade ”gått” bredvid mig, vad händer när den ena får för sig att fortsätta springa ut i korsningen? Eller när det blir bråk och de jagar varandra eller inte lyssnar på mig när jag ropar? Viking är i 5års-trots och Loke är i 3års-trots. Samtidigt. Tur att åtminstone lillebror är foglig.
Jag är i alla fall så fruktansvärt rädd över att de ska bli påkörda eller skada sig på något sätt. En olycka händer så snabbt och det skrämmer mig mer än vad jag vågar erkänna. Knappt 2 sekunder sen kan det vara försent. Gaah, jag kan knappt tänka på det…

Under de senaste dagarna har vi haft fullt med besök. Luncher, middagar, kvällsfika, förmiddagsfika etc. Man får passa på när alla ändå är friska, men man blir förstås lite trött mellan varven också. Samtidigt är det så många vänner som vi saknat, som jag inte haft orken att träffa under graviditeten. Det känns gott i hjärtat att kunna ta igen det nu.

Under fredagen hann vi busa ordentligt med Sheima och hela hennes familj. Det blev tacomys samt popcorn och stjärnor. En härlig kväll. Lördagen spenderades först med min älskade Eva och Love med familj. De bjöd på lunch och barnen lekte i bolhavet. Aston lärde sig att säga ”Bebis” och blev störtförtjust i Balder. Framåt kvällen kom lillasyster förbi och fick gosa med alla sina syskonbarn. Viking och Loke var tokiga i henne som vanligt.

Mathjälp av fina Sebastian.

Leia fortsatte med ritandet. :)

Lussebullefika med massa kids och pepparkakor!

Älskade Aston med Nille. Blir alltid lika rörd när jag ser dom två tillsammans. <3

 

 

Moster-mys.

Under söndagen hann vi med lite ärenden under dagen. Vi lyckades fylla bilen med ”skit” och körde till tippen och slängde. Det blev en tur till Biltema där vi handlade en julgran i plast efter barnens (läs: mitt) tjat och sedan avrundade vi med att åka och titta ut en pistol till mig på Röda Stjärnan, där jag fick presentkort i babyshower-present. Dock blir det fortfarande ingen airsoft för mig förrän någon gång i slutet på januari/februari nästa år. Livmodern och snittet ska läka ordentligt och jag ska ha varit på efterkontroll innan jag vågar mig på att anstränga mig så som önskat. Men titta kan man göra och kanske även provskjuta lite. Tack till Vincent som hade världens tålamod med barnen.

Framåt eftermiddagen på söndagen kom bästa Simon och Tess och pojkarna blev som vilddjur igen. Som de har tjatat om Simon, och de första Loke sa imorse när han vaknade var ”var är Simon?” Vi käkade gott och lille Balder fick världens sötaste bodys med regnbågar och enhörningar på.
Lillebror fick även bada för första gången, och till skillnad från sina bröder när de var spädbarn, så älskade han det. Han blev helt lugn och låg helt stilla och såg ut att njuta. Härligt!!

Slänga skräp vill alla hjälpa till med!

 

 

Imorgon är det dags för bvc-besök och jag laddar för stress då jag först måste hämta pojkarna på dagis och sedan lämna av dom till ”farfar” innan jag kan bege mig iväg själv med lilleman. Jag får fortfarande inte bära mer än vad han väger, och de få gånger då jag lyft något som varit för tungt så har det strålat både i snittet i magen och i ryggen. Fy fan, vad obehagligt det är. Det går ”som tur är” ändå inte att lura sig själv eller påskynda kroppen när den uppenbart inte är redo. Jag får nöja mig med promenader samt acceptera att allting får ta lite längre tid helt enkelt. Dock är det svårt när man måste hjälpa barnen i och ur bilstolar eller lyfta in babyskyddet i bilen. Det har jag inte känt att jag klarat av men som tur är har Nille varit där då. Kvarstår att se hur jag löser morgondagens biltur. Men men… en sak i taget, det löser sig alltid. Och det värsta som kan hända är att jag blir försenad, vilket ju är ganska harmlöst egentligen.

Förlossningen - Kejsarsnitt!

VARNAR FÖR FÖRLOSSNINGSBILDER SOM KAN UPPLEVAS STÖTANDE!!
*
*
*
*
*
*
*
*

Torsdagen den 10 november föddes vårt fjärde mirakel, vår regnbågsbebis. Freja blev storasyster från sitt moln på himlen och Loke och Viking fick en liten lillebror att följa med dom hem. En lillebror som har fått namnet Balder.

För er som inte vet, då jag fått en hel del nya följare under graviditeten (vilket är jättekul, hej på er!!): Jag blev akutsnittad med Freja och då gjordes ett T-snitt vilket innebär att man snittar både på bredden och uppåt. Detta för att det var svårigheter att få ut henne. Snittet i sig läkte ”fint”, men ärrvävnad försvinner aldrig och där de båda snitten möts kommer det alltid att vara en försvagning. Med andra ord finns risk för att livmodern brister i aktivt värkarbete. Av denna anledning föddes lillebror med planerat kejsarsnitt i vecka 37+3. Man ville inte riskera att jag hamnade i förlossning av mig själv.

Jag hade dock valt vaginal förlossning alla gånger. Traumat efter Freja har satt sina spår och tanken på att genomgå ett till kejsarsnitt, även under lugnare former, skrämde och skrämmer fortfarande slag på mig. Men, nu är det som det är, och inte mycket jag kan göra åt det. Det viktigaste är inte hur barnen kommer till världen, utan att de gör det! Detta har jag försökt att jobba mycket med, ändra inställning. Men när man står där, på dagen D, då kan man inte längre blunda för konsekvenserna. Det är dags nu. Det finns ingen annan utväg och paniken gräver sin väg fram i bakgrunden.

Kvällen innan duschade jag med så kallad Descutan-svamp. Ungefär som att tvåla in sig i absolut vodka. Sängen var nybäddad, kläderna tvättade och rena. Allt för att försöka hålla kroppen så ”ren” och fri från smuts som möjligt inför operation. Vi åt en god middag tillsammans framför serien Daredevil. Barnen hade jag lämnat hos mina föräldrar under dagen. Emellanåt fastnade jag i nuet och tårarna rann hejdlöst. Jag tänkte inte på något speciellt, det var nog bara en för stor portion oro som fick mig att börja hyperventilera. Så höll det sig under kvällen. Strax innan sängen upptäckte jag att bebis vänt sig ordentligt i magen. Huvudet hade varit fixerat sen veckor tillbaka, men han låg alltid med ryggsidan åt vänster och sparkarna var således på min högersida. Alltid. Tills jag plötsligt märkte små fötter på vänstersidan och hur en stor rumpa/rygg trycktes upp på höger sida. Hur läget på bebis är vid kejsarsnitt är av mindre roll och betydelse, men min tanke var direkt att han nu hade snurrat och kanske lindat navelsträngen runt halsen. Vi blev oroliga båda två och stod i valet och kvalet att åka in. Det kändes så självklart att vi skulle bli snuvade på allting såhär nära mållinjen. Varför inte? Det kändes knappt förvånande. Men Kotten rörde sig hela tiden och vi lyssnade med hjärtljudsmonitorn en lång stund också. Vi lugnade oss tillslut med det och gick och lade oss.

Jag var fastande från midnatt och började torsdagsmorgonen med en andra alkoholdusch. Vi skulle befinna oss på sjukhuset i Lund kl 7.00. Det var mycket snö och is ute på vägarna. Nille drack sitt kaffe i bilen och jag drog djupa andetag med näsan och insöp den ljuvliga och uppiggande doften. Så fort man inte får äta eller dricka förstärks alla sinnen som har med förtäring att göra. Lite elakt hur kroppen reagerar, kan tyckas.

På sjukhuset anmälde vi oss på avdelning 44. De visste redan vem jag var när vi kom in. Vi blev hänvisade till ett rum, det rum där jag även skulle få ligga med bebis efter operationen. Tre mammor skulle snittas under förmiddagen, men i vilken ordning visste vi inte. Jag visste inte vilket jag föredrog heller.

Inne på rummet fick jag byta om till sjukhusrock och vita strumpor. Nille fick gröna operationskläder, han hade lätt rockat rollen som kirurg.

Blodprover togs och jag fick en nål i armen. En urinvägskateter sattes också och påsen med vad som skulle fyllas med mitt eget urin fick jag förvara i fickan på sjukhusrocken. Ett stick i fingret för att kolla Hb visade att mitt järnvärde sjunkit igen och var nere på 92. För helvete, tänkte jag. Jag hade inte slutat ta mina tabletter heller, varför fortsätter det att sjunka?

Min läkare och kirurg "D", kom sedan in och vi fick veta att jag var först ut och skulle ner till operationssalen redan 7.50. Jag blev även lovad en järninfusion till efter operationen. "D" berättade att järnet även hänger samman med Serotonin, vilket är stämningshöjande hormon. En brist på Serotonin kan med andra ord leda till depression, och mitt mående som redan är nedstämt kan egentligen bara gynnas av att mitt järnvärde förhöjs. Så skönt med en läkare som förstår och som är så otroligt djupt erfaren och kunnig.

Vi började gå. Alla steg jag tog var motvilliga. Som ett barn som inte vill lämnas på dagis, jag ville vända och gå därifrån. Utanför operationssalen stannade kroppen som i protest och tårarna började rinna. Jag kunde inte kontrollera någonting alls längre. Det kändes som att ledas in mot sin egen begravning.

Jag märkte inte själv hur jag drog mig undan förrän en av de grönklädda försiktigt, men bestämt fick leda fram mig mot bordet i mitten av rummet. Personalen inne på salen var jättetrevlig, lätt, lugn och skämtsam. De presenterade sig och sina professioner, men jag minns inga namn överhuvudtaget.

Jag fick sätta mig på sidan av bordet och alla möjliga slangar och sladdar kopplades upp på mig. Syrgasklämma, blodtrycksmanschett, dropp i nålen, syrgasslangar i näsan, hjärtljudselektroder.
Väntan på att få ryggbedövningen var tuff. När Läkaren som skulle sätta den kom in och berättade hur det skulle gå till rann tårarna igen. Jag fick mycket beröm över hur jag skötte mig, men det var ingenting som jag kunde ta åt mig eller som på något vis kunde ta bort det jag kände inombords. När hon stack mig i ryggen kom hon fel. Jag kände hur den lilla nålen låg till höger om kotorna och tryckte. Som att skrapa med en hacka på is. Fruktansvärt obehaglig känsla. Jag satt så stilla jag kunde och hon fick tillslut sticka mig igen. Jag glömde att andas och fick bli påmind om detta. Tur jag hade syrgasen i näsan. Vid andra sticket kom det plötsligt en blixtsnabb nervsmärta som fick hela min kropp och mitt högerben att rycka till och jag sparkade ofrivilligt med benet mot personen framför som höll i mig. Panik. Det gjorde både galet ont och var äckligt obehagligt. Men läkaren var nöjd, detta innebar att hon var inne i ryggmärgskanalen. Hon började spruta in bedövningsvätskan och jag kände hur benen blev både varma och tunga. De lyfte då snabbt upp mig på bordet.

Personalen i rummet började plötsligt att skratta, då liten i magen tydligen gjorde en helomvändning och det guppade och sträckte på sig ordentligt. Detta var ingenting jag kunde känna längre.

"D" kom in, personalen presenterade sig ytterligare en gång och sedan spändes ett blått pappers eller plastskynke upp precis framför min bröstkorg. Jag var helt ovetandes om vad som skedde på andra sidan och det kändes i tanken som ett övergrepp, av god vilja förstås, men jag var ändå vettskrämd. De beskrev för mig hur allting skulle kännas och jag var hela tiden väl informerad. Plötsligt skulle de börja skära, då hade "D" tydligen nypt mig ganska så hårt med en pincett i magen och inte fått en reaktion. Jag var med andra ord ordentligt bedövad.
Det rotades runt i magen, det trycktes åt höger och vänster. Jag kände dragningar åt flera håll och hela känslan var ganska absurd. Som att vara med i en skräckfilm, det liknade ingenting jag någonsin hade upplevt. Nille satt vid min sida hela tiden. En ur personalen hade min mobiltelefon och fotograferade. Det är jag otroligt tacksam över.

 

 

 

Mina tankar och känslor rusade och alla andra sinnen var på helspänn.
Sen hör jag honom. Ett försök till skrik. Ett litet gnyende, och jag hör hur "D" skojfriskt säger ”men lilla vän, du kan väl vänta tills du kommit ut ordentligt i alla fall…”
Mitt hjärta bankar hårdare än vad det någonsin har gjort förut. Det tar några sekunder till sen hör vi honom ordentligt. Jag andas häftigt och tårarna rinner okontrollerbart nerför kinderna. Sen får jag se honom. En grönklädd kvinna håller honom bredvid mitt ansikte. Han är alldeles vitkladdig och skrynklig. Precis som jag föreställt mig att han ska se ut, fastän jag aldrig funderat något på det. Men det kändes så självklart just där och då. Jag kan inte sluta gråta och lättnaden av att han är här tar över hela min existens. Ingenting spelar någon roll längre. Nu är det över. Nu kan jag slappna av. Min oro över allting lämnar mig och jag känner mig lätt som en fjäder, samtidigt som kroppen börjar kännas tyngre och tyngre. Kvinnan och Nille går ut med honom och jag stänger ögonen och försvinner in i mig själv. Jag mumlar något om att jag är så trött och somnar nu. Får ett svar från någon att det går bra, allt är ok. Världen blir svart. Jag känner bara mitt hjärta som slår och hur tårarna rinner längs med sidorna av mitt ansikte. Jag tänker att jag vill dö. Nu. Det gör inte ont. Jag är lättad. Lycklig. Det är ok att lämna nu, tänker jag. Tillåter mig själv att sväva i tanken. Det är ok. Det är ok. Lillebror lever. Jag klarade det. Jag gråter av lycka och längtar bort. Till friden. Till tanken på ”ingenting”. Välkomnar tomheten med öppna armar.
Det är skrämmande idag, hur jag resonerade då, när jag låg där och de sydde ihop mig inifrån och ut. Obehaget av hur skönt det kändes att tillåta mig själv att dö. Men kanske, kanske det är så det ska kännas. När tiden är kommen, att man känner sig så redo och genomlycklig? Det hade varit underbart i så fall. Innan har jag haft tankar på döden i sorg och smärta. Under tillfällen då jag mått som sämst och letat efter en flyktväg. Som när Freja dog, då följde en del av mig med henne. Men detta var känslor i andra änden av den där skalan. En frihetskänsla, en känsla av att vara färdig med livet. Med allt. Fullt nöjd. Redo.

 

 

 

 

Nille kom tillbaka med lillebror och verkligheten kom ifatt mig. Så underbar. Han vägde 3688g och var 52cm lång. Jag fick en mindre chock över storleken. Hjälp, han var ju ändå ”bara” i vecka 37+3, dvs nästan 3 veckor tidig. Han vägde ändå mer än en normalviktig född på fullgången tid. Undrar hur stor han hade varit om jag hade gått tiden ut som gravid.

 

 

Jag rullades sedan iväg till uppvak där jag fick ligga i drygt två timmar, tills bedövningen började släppa och jag kunde vicka så smått på mina tår. Det dröjde dock till sent på eftermiddagen innan jag hade känseln tillbaka i benen och höften. Nille tog hand om bebis under tiden.

Smärtan när känseln började komma tillbaka är något av det värsta jag upplevt. Det kliade inne i kroppen och jag höll på att bli tokig. Ingenting jag gjorde kunde ta bort känslan. Jag beordrade Nille att klia. Jag själv kunde inte nå längre än ner till låren. Jag kände hans beröring, men hur hårt han är rev, knep eller tryckte så gav det mig ingen tillfredsställelse alls. 

Jag fick flera morfinsprutor i låret och även oxynorm, men smärtan försvann aldrig. Den fick tvunget härdas ut. 

Det tog två dygn innan jag klarade av att gå till toaletten på egen hand. Första gången jag ställde mig upp rev smärtan i magen som en kniv och det kändes som att jag skulle gå av på mitten. Jag fick mer morfin innan vi försökte igen. Två undersköterskor hjälpte mig att stå och få rätt på hållningen. Jag var så svag att jag höll på att svimma. Jag stod länge och grät av frustration och smärta i deras armar. Jag fick bytt binda liggandes i sängen, personalen rullade mig från sida till sida. Så liten man blir i en sådan situation. Oförmögen att ta hand om sig själv. Tanken på lillebror fanns knappt tillhands. Hur skulle jag kunna ta hand om honom när jag inte ens kunde röra mig? Jag var helt beroende av att någon lyfte upp honom och lade honom hos mig. Att någon lade tillbaka honom. Bytte blöja. Jag bytte aldrig några blöjor förrän sista två dygnen. Jag matade honom aldrig själv förrän tredje dagen. Personalen eller Nille fick sköta om både honom och mig.

Känslomässigt var det svårt att vara varken glad eller tacksam. När kroppen är så totalt nerbruten och kraftlös så handlar det mesta bara om att överleva. Att återfå styrka och kunna resa sig upp ur skiten. Så jag myste med bebis, men jag kunde inte riktigt ta honom till mig. Som väntat.
Vid ett tillfälle lyckades jag sätta mig med honom i en fåtölj som jag hade på rummet. Höll honom mot mig. Plötsligt landade jag i insikten av att han andades. Jag kunde känna hur hans lilla kropp rörde sig under mina händer. Hur luften åkte in och ut. Att han levde... Jag höll Freja likadant. Jag höll Freja likadant men hennes kropp rörde sig inte. Hon andades inte. Ingen luft åkte in och ut ur hennes lungor, efter att de drog ut den stora tuben som höll henne vid liv. Men nu höll jag en levande bebis mot mitt bröst och jag kan inte beskriva känslan av storhet, tacksamhet och förtvivlan som krigades om utrymme i själen på mig då.

 

Hb-värdet sjönk ner till 85 trots att jag knappt blödde 300ml under operationen. En läkare kom in under en rond och tyckte att jag kunde fortsätta med järntabletter hemma, att en järninfusion inte var nödvändig. Det finns så många risker med det, sa hon. Jag kände mig snuvad på min "cocktail" och kontrade med informationen som "D" hade gett mig, varpå hon ganska så snabbt gav med sig. Jag fick en påse. Dagen då jag bestämde mig för att jag var redo att åka hem, fick jag träffa min läkare "D" igen som ordinerade en påse järn till. Det skadar inte, sa han, och det bestämdes att nya prover skulle tas på efterkontrollen hos mödravården också. Nu ska det följas upp. Skönt.